I Lviv fortsätter vardagen mellan flyglarmen: ”Vi sköter jobbet som vanligt”

Stämningen i Lviv är motsägelsefull. 

Å ena sidan fortsätter livet som vanligt. Restauranger håller öppet, folk är ute och promenerar, några kommunanställda män i arbetskläder rensar ur en avloppsbrunn längs vägkanten. 

Samtidigt är det påtagligt att landet befinner sig i krig. Nattetid råder utegångsförbud, alkoholförsäljning är förbjuden och grupper av soldater, poliser och hemvärnsfrivilliga patrullerar med automatvapen. 

Dessutom har Lviv blivit en tillflyktsort för hundratusentals internflyktingar från andra delar av Ukraina. Stadens hotell är fullbokade och på centralstationen trängs människor i hopp om att få en plats på något av tågen mot polska gränsen.

Tar skydd när flyglarmet går

För stadens arbetande människor har detta tillstånd de senaste veckorna blivit till vardag. En av dessa är försäljaren Oksana. 

– Jag är såklart mycket oroad, och hoppas att kriget inte kommer hit. Men vi fortsätter att sköta jobbet som vanligt.

I likhet med många andra andra Arbetet Global möter vill hon inte uppge sitt efternamn. 

Oksana blickar ut ur ett litet fönster i en gatukiosk som erbjuder olika bakelser: fikabröd, armeniska lavasj, georgiska ostfickor. 

Bakom henne, där en kollega står vid ugnen, är det varmt och luktar gott av nybakat. Själv gillar hon den friska luften vid försäljningsfönstret.

– När det är flyglarm, då söker jag skydd där borta, säger hon med ett trött leende och nickar mot Sankt Anna-kyrkan på andra sidan gatan.

Frågan ifall kyrkan verkligen kan betraktas som ett tryggt skyddsrum besvarar hon med tystnad och en min som verkar vilja uttrycka något i stil med: Om det inte finns trygghet där, var ska man då finna den?

Skyddsrum intill kaféet

På ett av kedjan Coffee Labs hippa kaféer en bit ifrån centrum står 19-åriga baristan Jelena bakom disken. Hon är en av alla nykomlingar i staden.

Jelena anlände till Lviv för bara en vecka sedan, efter att ha flytt sin hemstad Charkov som sedan invasionen inleddes har beskjutits av ryskt artilleri. 

Redan innan det ryska anfallet jobbade hon extra på kafé vid sidan om studierna. Väl framme i Lviv klev hon in på Coffe Labs för att ta en kaffe, frågade om det behövdes extra hjälp och blev anställd på plats.

En av hennes och kollegornas arbetsuppgifter är numera att utrymma och låsa kaféet när flyglarmet går samt be kunderna att följa med till skyddsrummet alldeles intill. Hur hon ska tänka kring sin framtid vet hon inte.

– I och med kriget har ju alla planer i princip förstörts. Jag får väl stanna här i Lviv tills vidare, i Charkov kommer det ju inte gå att bo igen, även om kriget slutar. Där finns ju inte längre något kvar.

”Ära åt Ukraina”

På ett av stadens centrala torg, framför operahuset, står en liten folksamling och lyssnar på lajvmusik. Det känns nästan som en solig vårdag i vilken europeisk turiststad som helst, men stämningen är allvarsam. 

Gatumusikanterna spelar en instrumentell version av det irländska rockbandet Cranberries hitlåt Zombie, som skrevs till minne av Nordirlandkonfliktens civila dödsoffer. Den passar omständigheterna, förklarar bandet.

När låten slutat tackar violinisten Bogdan för applåderna, ber folk att lägga en slant i instrumentväskan framför honom och avslutar med ett energiskt:

– Ära åt Ukraina!

Slagordet har blivit Ukrainas krigsmotto. Publiken svarar:

– Åt hjältarna – ära!

Spelar för Ukrainas moral

Bandet heter String Mockingbird och består utöver den muntra Bogdan av cellisten Pavlo och trummisen Nikita. För dem är gatumuciserandet inte bara en hobby utan även en försörjning. De brukar spela på gator, torg och olika klubbar. 

Nikita jobbar även som lärare på en musikskola, där han lär barn att spela trummor. Han flyttade till Lviv för fyra år sedan för att plugga. Ursprungligen kommer han från den sydukrainska hamnstaden Mariupol som i detta nu belägras och bombas av ryska trupper. Den humanitära situationen där beskrivs som katastrofal.

– Staden håller på att förintas. Om mitt hus fortfarande finns kvar vet jag inte, säger Nikita.

För hans bandkamrat Bogdan är det en självklarhet att fortsätta spela musik trots, eller snarare på grund av, omständigheterna.

– Vi spelar för att lyfta den ukrainska moralen. Vi kan inte låta bli nu. Alla måste göra sitt, förklarar han bestämt.

Inte ens om flyglarmet skulle gå medan de spelar tänker bandet ge sig.

– Nää, vi ska inte fly, vi ska spela vidare, säger Bogdan.

– Vi spelar sorgligare låtar bara, lägger Pavlo till.