De ockuperade skolor och universitet och lagade storkok av donationer i skolköken. Pluggade på nätterna och demonstrerade på dagarna, ofta mötta av tungt beväpnad kravallpolis. Studentprotesterna lamslog landet.

Just när jag besökte Chile ett halvår in i upproret 2011 fick studenterna ett ultimatum av regeringen: sluta strejka eller alla statliga stipendier dras in. 

Den 22-åriga miljövetaren Pamela Gonzales som jag träffade på Universidad de Chile var en av dem som blev regeringens gisslan.

– Jag kan inte fortsätta plugga utan stipendiet, men vi gör ännu större skada genom att backa. Om vi ger upp nu måste nästa generation börja om från början.

Med tårar i ögonen betraktade hon sin treåriga dotter som röjde runt bland sovsäckarna i lektionssalen. Trots att Pamela gick på ett offentligt universitet räckte inte lönen som varuplockare och resten av familjens inkomster till terminsavgifterna.

Gabriel Boric var en av de studentledare som gång på gång upprepade svaret: de ville inte skruva på systemet, utan riva ner det och bygga ett nytt.

Regeringens taktik funkade. I solidaritet med studenter som Pamela röstade de flesta studentkårerna för att bryta strejken. Men snart började protesterna igen.

Upproret skakade Chile i två år. Tusentals skadades eller greps, en dog.

Politikerna tvingades lyssna och kom med planer på utökat studiestöd till de fattigaste. Gabriel Boric var en av de studentledare som gång på gång upprepade svaret: de ville inte skruva på systemet, utan riva ner det och bygga ett nytt. 

Själv tog han aldrig sin juristexamen, i stället gick han in i politiken.

Debatten breddades från utbildningssystemet till klyftorna i hela det chilenska samhället, där sex av tio inte kan leva på sina inkomster samtidigt som de rikaste samlar enorma, växande förmögenheter i den starka ekonomin och där kvinnor, ursprungsbefolkningar och sexuella minoriteter missgynnas och diskrimineras.

Även om president Sebastián Piñera försökte blidka demonstranterna vägrade han förhandla direkt med ledarna.

Han gick personligen runt och tackade städerskorna, säkerhetsvakterna, kökspersonalen och vaktmästarna för deras insatser.

År 2019 utbröt en ny och ännu bredare protestvåg som blev början till slutet för Sebastian Piñera. 

Än en gång erbjöd Piñera justeringar, och än en gång insisterade rörelsen på att förändra hela systemet. Denna gång hann 34 personer dö innan ett fredsavtal ingicks med löfte om att riva upp konstitutionen. Boric var en av de politiker som medverkade.  

Från att ha vägrat att förhandla med studentledarna lämnar Sebastian Piñera i dag över makten till en av dem. 

För tio år sedan stod han på barrikaderna på Santiagos gator för att även arbetares barn skulle ha råd att studera. Förra veckan tog Gabriel Boric farväl av kongressen, där han suttit som oberoende vänsterkandidat sedan 2013. Han gick personligen runt och tackade städerskorna, säkerhetsvakterna, kökspersonalen och vaktmästarna för deras insatser.

Han tar över som president mitt i arbetet med en ny konstitution, ett direkt resultat av den folkliga resning som började med krav på utbildning för alla och utmynnade i en öppen fråga om vad Chile är och vill vara.