Oftast är det bara rubrikerna som når oss, som meddelar att ännu en skjutning har inträffat. Att ännu en – oftast ung kille, oftast i en av storstädernas förorter – har avlidit. 

I Alexandra Pascalidous bok, teateruppsättning och numera även dokumentärserie ”Mammorna” på SVT ges en mer nyanserad bild. En bild som gör nyhetsflasharna svåra att värja sig mot, som gör det svårt att inte se samhällets svek. Och ju mer man tänker på det, desto svårare är det att inte bli rosenrasande över hur den här enorma tragedin tillåts pågå. Att växande klyftor och högerns allt starkare klassförakt har fört oss ända hit. 

De fem kvinnorna i ”Mammorna i våldets skugga” – alla ensamstående, alla arbetarklass – har mist sina barn till våldet. De har från en dag till en annan fått sina älskade ungar bortryckta.  

Kvinnorna berättar om den obeskrivliga sorgen, om smärtan som inte kan förklaras. Om hur de behövt hålla ihop, hur de inte alltid lyckats. Om ilskan när samhället inte bara låtit bli att stötta, att räcka ut en hand, utan också givit dem skulden för det som skett. 

Varför låter samhället detta ske?

En av mammorna är Susanne Yakes. Hennes dotter Adriana sköts utanför en bensinmack i Botkyrka sommaren 2020. Adriana blev bara 12 år och kvar finns frågor, kaos, tomhet, sorg och ilska. Kvar finns småsyskon som inte förstår, kvar finns Adrianas prylar och kläder, skor som mamman luktar på fastän lukten är borta.  

Och trots tragedin har den enda frågan från omvärlden varit varför Adriana befann sig där utanför macken mitt i natten. Varför, frågar sig också flickans gudmor, frågar man inte i stället varför samhället låtit detta ske? 

En annan mamma är Caroline Sinisalo som miste sin son Robin bara dagar efter sin 15-årsdag. Han som i media snabbt klassades som kriminell. Och frågorna mamman fick handlade bara om vad hon borde ha gjort. ”Ingen frågade om Robins drömmar, om hans höga betyg. Ingen pratade om hans fotbollsdrömmar”, berättar hon i SVT-dokumentären.  

Om vi vägrar se hur de växande klasskillnaderna skapar vanmakt bland förortsbarnen och hur de utestängande strukturerna hänger ihop med förortsvåldet, då är vi illa ute. 

Ett ord som återkommer bland mammorna är ”avhumanisering”. Om hur samhället har gjort det lätt för sig när skjutvåldets alla offer förklaras som monster. Trots att de är minderåriga, så ses de inte som barn. Detta om något borde få oss att reagera. 

Och här måste det så uppenbara klassföraktet nämnas som hela debatten dryper av. Det som drabbar de här mammorna mångdubbelt.  

I alla tider har de fattiga förklarats vara inkonsekventa, att de inte förstår eller vet sitt eget bästa. De har förklarats vara lata, smutsiga, dumma. Och ja, de har varit kriminella. Allt i ett rättfärdigande av varför högre stående klasser bör vara de som bestämmer, de som rättvist men strängt bäst visar vägen.  

Gör de fattiga sedan inte som de blir tillsagda, ja då får de skylla sig själva. En retorik som blivit alltmer legio sedan svensk höger mer högljutt börjat prata om villkorad välfärd och medborgarskap. 

Samhällets största tragedi är när ett barn mördas

Så när en skjutning inträffade i ett mer välbärgat bostadsområde, när rapparen Einar dödades i Hammarby Sjöstad, ja då reagerade Ulf Kristersson helt följdenligt. För plötsligt fanns problemet i inte längre bara förorternas ”no-go-zones”. 

”Det här kan numera drabba vem som helst var som helst”, var kommentaren från en uppskruvad Ulf Kristersson och syftade alltså på att även medel- och överklass kan drabbas. 

Och svaren från högern har haglat i takt med att rädslan ökat för hur de fattigas problem kan drabba dem själva.

Visitationszoner, militär i förorten, fler utvisningar, fängelser utomlands, straffa föräldrar till barn som begår brott. Listan kan göras lång. Och den kommer förmodligen göras ännu längre så länge man inte tar in vad som verkligen händer, vad de faktiska problemen är. 

För om vi inte vill minska klyftorna, om vi vägrar se hur de växande klasskillnaderna skapar vanmakt bland förortsbarnen och hur de utestängande strukturerna hänger ihop med förortsvåldet, då är vi illa ute. 

Det låter klyschigt, men viktigast av allt är att vi förstår vad det faktiskt handlar om, att vi ser hur enorm tragedin är när ett barn dödas, oavsett klass. Kanske behöver vi bara lyssna på Caroline Sinisalo, vars son dog som 15-åring:

”Våra barn blöder som era barn”.