Som Arbetet tidigare har redovisat och som rapporten Den svenska modellen i en föränderlig värld från Arena Idé i dag bekräftar så växte LO även under 2021.

Organisationsgraden i arbetarfacken är nu 62 procent. Visserligen lägre än de 77 procent som var medlemmar 2006, men tendensen är tydlig, det fackliga medlemskapet är på väg upp.

Det är faktiskt på tiden. Den politiska pressen mot svenska arbetare måste stävjas.

Skräckexemplet är den borgerliga Alliansregeringens försöka att krossa LO efter valet 2006. Genom att kraftigt höja a-kasseavgiften för arbetare skulle lågavlönade drivas ut ur LO-förbunden.  Tjänstemän och akademiker fick dock behålla sin låga avgift.

Alliansen tog också bort skatteavdraget för fackavgiften och för a-kasseavgiften.

Budskapet var tydligt. Arbetare ska drivas ut ur facket. Lönerna ska på så sätt hållas nere och klassamhället ska skyddas.

SD är ingen folkrörelse

När Sverigedemokraterna med Centerns och Liberalernas stöd för något år sedan stoppade regionala skyddsombud från att besöka utsatta arbetsplatser jublade de mest samvetslösa bland arbetsgivarna.

Sverigedemokraternas nej till fackliga skyddsombud är inget försök att stoppa politisk inblandning från Socialdemokraterna som de ofta hävdar. Det är ett försök att med SD-politik öka arbetsgivarnas makt på de anställdas bekostnad.

Ibland hör vi att SD är de enda som bygger en folkrörelse i dag. Är det någon myt som är mogen att avlivas så är det den. Att driva politik för att öka politikernas direkta maktutövande på arbetsplatserna är inte att bygga en folkrörelse. Det är att förespråka en EU-lik överstatlighet fast på högersvenska, även om SD:s företrädare inte verkar begripa det.

Hur är det då med det nya las-överenskommelsen? Den stora process som under de senaste åren slutligen landade i ändringar i anställningsskyddet och rätten till omställningspaket?

Visserligen hade förhandlingar om las, lagen om anställningsskydd, pågått i decennier.

Men inget konkret hände förrän S-MP-regeringen på Centerpartiets uppmaning gav parterna ett ultimatum. Antingen kom de överens eller så skulle politikerna enväldigt ändra reglerna genom lag.

Fackligt nödtvång att ha många medlemmar

Så visst var den politiska inblandningen kompakt.

Och fullständigt felaktig.

LO-förbunden är fortfarande oense om hur bra överenskommelsen blev. Klart är ändå att de lyckades förändra det kraftigt arbetsgivarvänliga ursprungsförslaget till något betydligt bättre.

Det här visar tydligt fackens absoluta nödtvång att hålla medlemsantalet högt.

Och utan starka fack med hög anslutningsgrad skulle dessa förändringen aldrig kunnat ske. Om LO till exempel hade haft 23 procent i organisationsgrad som i Storbritannien, eller 17 procent som i Tyskland och Nederländerna. Eller ynka 9 procent som i Frankrike, skulle det varit omöjligt.

Många EU-länder har valt att kompensera den låga fackliga anslutningsgraden och svaga fack med att upphöja hela eller delar av kollektivavtalen till lag, det vill säga genom att ytterligare öka den politiska styrningen.

Så gör arbetarna sina krav hörda

Att upphöja avtal till lag, så kallad allmängiltigförklaring, leder dock ofta till att försvagade fack blir ännu mer försvagade. Vitsen med att gå med i facket försvinner när politikerna ändå tar över.

Det är också försvagade fack med få medlemmar som drivit fram att Europafacket ska säga ja till minimilöner medan svenska LO varit kraftigt emot. Låg anslutningsgrad försvagar facken som inte kan hålla uppe lägstalönerna. Men med lagstadgade miminilöner försvagas fackens ställning ytterligare.

Och politikerna tar över ännu mer.

Ökad organisationsgrad är det enda sättet att få slut på de ständiga försöken till politisk styrning av arbetsmarknaden. Höga medlemstal med kollektiva krav som ska gälla alla är den enda vägen för anställda i LO-yrken att göra sina krav hörda.

LO-förbunden är på rätt väg.