Vänsterns fixering vid Irene Svenonius har gått för långt, skrev DN:s ledarskribent Emma Høen Bustos i förra veckan.  

Och självklart har hon rätt i att inga politiker – oavsett politiskt hemvist – ska behöva utstå att ens hem blir nedklottrat. Eller behöva ta emot nedsättande eller hatiska meddelanden.  

Men granskningen av våra politiker får inte avta bara för att Svenonius gillar katter och får gåshud av Tommy Körberg. 

Bara för att ett regionråd också är en människa – och så klart ska respekteras som sådan – måste granskningen kunna fortgå utifrån deras position som politiska ledare.  

Ansvarsutkrävandet är kärnan i demokratin

För varför skulle den sakliga granskningen av hur ledningen i Region Stockholm sköter sin verksamhet, finansierat av huvudstadens skattebetalare, upphöra?  

I demokratins kärna finns principen om ansvarsutkrävande. Politikerna som styr måste ständigt vara beredda på att ifrågasättas och stå till svars för sina beslut. Väljarna har rätt till detta, till transparens, liksom en garanti att inget smussel sker. 

Och här kommer vi till det som gör att DN:s ledarsida mest verkar famla efter halmstrån i sin argumentation om Svenonius.  

För svenska väljare har fog för att vara på sin vakt när det gäller ledningen i Region Stockholm. Hade det inte varit för den där ”fixeringen”, den gedigna granskningen av vad som har pågått i huvudstaden, är det osäkert om skandalerna kring Nya Karolinska ens hade uppdagats. Hade vi känt till Irene Svenonius försök till jäv eller hur regionen omfamnade den italienska kirurgen Machiarini och hans dödliga experiment? 

Och det är inte bara i det förflutna som skandalerna funnits. Listan kan göras lång på sådant som skett bara under den pågående mandatperioden.  

Det finns många regionråd att granska

Som alla 40 vårdvalen och hur de försämrat tillgängligheten av vård för invånarna. Alla utförsäljningar, folkhälsan som försämrats, vårdplatserna som blir allt färre och hur det skurits ned i personalen. För att inte tala om den generellt sett usla hanteringen under coronapandemin, med senfärdig testning och vaccinering.

Allt medan regionen under samma tid gått med rekordvinster och på tio år fått 45 miljarder kronor mer att röra sig med. 

Men visst finns det en poäng i att inte bara stirra oss blinda på Irene Svenonius. För det finns många fler kommuner och regioner som bör granskas. Inte minst är detta viktigt eftersom det är så viktiga delar av vår välfärd som styrs på de här nivåerna. Att politikerna gör rätt och att pengarna används på bästa sätt är a och o för att svenskarnas vardag ska gå ihop. 

Finns det inget att dölja borde Svenonius snarare välkomna de kritiska frågorna. 

Och det finns onekligen fler politiska styren som vi inte ska missa att hålla ögonen på. 

Som i Växjö där den profilerade moderata kommunpolitikern Oliver Rosengren gått till moderat extremläge i att skärpa regler för ekonomiskt bistånd. Kontrakt mellan parterna ska ingås och här gäller hundra procent aktivitet från den sökande för att få ersättning. Detta trots att det saknas belägg för att en sådan procedur leder till arbete. 

Eller det moderatstyrda Solna som ligger i topp för flest antal timanställda i äldreomsorgen för hela landet. Var tredje timme i äldreomsorgen genomfördes i september 2021 av en timanställd, något som går rakt emot lärdomarna efter pandemin. 

Eller som i S-ledda Region Västerbotten där regionrevisorerna uppdagat hur ett antal kommunalråd fått olagliga arvoden. Utbetalningar på upp till 340 000 kronor har betalats ut per år. Ersättningar som går utöver de redan astronomiska 1,1 miljoner kronorna från kommunuppdragen.  

Vad har Svenonius att dölja?

Exemplen är många, och det är snarast ett friskhetstecken att felaktigheter som dessa uppdagas. Ett scenario där politikerna i stället fått fritt spelrum utan medborgarnas reaktioner vore ju rent skräckingivande. 

Inför valet är det särskilt viktigt att de lokala styrena hålls ansvariga, för det är ju bara genom det förflutna som framtiden kan förutsägas. Hur de lyckas eller inte lyckas i sina uppdrag bör avgöra hur väljarna röstar. 

Men att granska alla Sveriges lokalpolitiker innebär inte att Region Stockholm ska slippa samma skärskådning. Och finns det inget att dölja borde Svenonius snarare välkomna de kritiska frågorna.