Måste våra trauman vara grunden för kvinnlig vänskap?

ESSÄ. Det är slående ofta som jag i nya sammanhang knappt hinner presentera mig innan en random tjej redogör för sina mest privata upplevelser. Vem som slog en, vem som var vildast i sängen och vem som har sämst relation till sina föräldrar.  

I ett försök att normalisera det man varit med om känns det som mottagaren förväntas lägga handen på axeln och tacka för avsändarens öppenhet. Outtalat: jag förväntas erbjuda henne en sovplats och betala för ett dyrt läppstift som vi i skydd av natten ska använda för att märka dörrar där elaka män bor. 

Jag hör hur jag frågar ”men oj, hur kändes det?” Men vill egentligen skrika ”varför berättar du det här för mig?” Samtidigt som jag försöker förstå varför trauman ofta diskuteras så lättvindigt i nya kvinnliga vänskaper.

I den nya säsongen av Sex and the city-uppföljaren And just like that… har Samantha Jones, en av de fyra kvinnorna i den oskiljaktiga kvartetten, lämnat Manhattan. Ett tomrum måste fyllas för att göra tittarnas och skådespelarnas behov tillfredsställda. 

Vad passar inte bättre då än en Bosslady till mäklare som visar sig vara något av en ensamvarg med svårigheter att hitta den “rätte”? 

Att vara öppen och prata om trauman eller privata historier kan vara avgörande i en läkande process eller för att komma till nya insikter. Men att enbart bygga relationer på vad män gjort mot eller med en är att upprätthålla patriarkatet.

Carrie Bradshaw säljer sin lägenhet och avfärdar mäklaren som “en lättsam relation,” men efter Mr. Bigs bortgång är det oundvikligt för de vuxna kvinnorna att inte måla in sig i ett hörn där de till slut behöver öppna upp sig för varandra. “And just like that,” säger voiceovern, “we began our real friendship.” 

Aristoteles försökte bena ut uttrycket “real friendship” genom att dela in vänskaper i tre olika typer: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap där vänner delar allt utan egennyttiga intressen. 

Den vänskap som endast var till för nöje ansåg Aristoteles passade personer som levde tomma och hedonistiska liv. På så vis är det helt rätt av Carrie att berätta om hennes döda make när de sakta övergår till en mer genuin sorts vänskap. 

Kvinnlig vänskap tycks vara omöjlig att beskriva eller porträttera utan att den på något vis symboliserar ett större “systerskap” kännetecknad av kamp och uppbackning. 

I boken The Social Sex: A History of Female Friendship beskriver den feministiska författaren och historiken Marilyn Yalom (tillsammans med Theresa Donovan Brown) hur vänskap historisk sett varit begränsad för kvinnor då de inte ansågs besitta det intellektuella djup som krävdes för vänskapsrelationer. Men tack vare förändringarna i samhället kan vi nu ta relationer utanför familjen och parförhållanden för givet.

Ändå är det sen gammalt att det är svårt att i fiktionen hitta kvinnor som klarar Bechdeltestet. Alltså åtminstone två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, (om något annat än män). 

Inte minst i Amanda Romares omtalade debut Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. Där vi från första till sista sidan får följa huvudkaraktärens oändliga strider i detingdjungeln och hennes kompisgäng tvingas lyssna på samtal efter samtal om misslyckade försök till kärlek. 

Den Italienska sociologen Francesco Alberoni (1929) menar att det som kännetecknar en vänskapsrelation är att de är fria från hierarkier. Till skillnad från kärleksrelationer som ofta består av en skiftande maktdynamik.

Är det för att vi inte har något bättre att prata om, eller för att det är vad som förväntas i en kvinnlig vänskap? Gör behovet att hitta en minsta gemensamma nämnare att man letar i den kvinnliga gemenskapen före den mänskliga? 

Frågan om man har “daddyissues” kommer före frågan om favoritfärg eller mellannamn. 

Om jag i stället säger tack, men nej tack,” är jag då en hedonistisk människa som väljer både nytta och nöje framför det kompromisslösa systerskapet? Skulle Greta Thurfjell kalla det för ett själsdjup i nivå med en vattenpöl?

Greta Thurfjell skriver i DN (4/2) efter att ha sett säsongsavslutningen av And just like that… att “Karaktärerna, vars själar och hjärtan vi lärt känna under de sex säsongerna av ”Sex and the city”, har i ”And just like that” själsdjup i nivå med en vattenpöl. Det är så att man börjar längta efter trauma-tv.”

Vidare refererar Thurfjell till litteraturkritikern Parul Sehgal som skrivit essän  ”The case against the trauma plot”  i The New Yorker. 

”I en värld som är besatt av offerskap, har traumat kommit att bli vägen till status?” Frågan besvarar sig själv. Konsumtionen av trauman är så pass lättillgänglig i film och litteratur att vi känner oss förfrämligade när vi inte får lov att ta del av en annan persons bakgrund, vare sig det är i fiktion eller i verkligheten. 

“Ett trauma övertrumfar alla andra identiteter, överträffar ens personlighet, gör om den till en egen bild,” Skriver Sehgal och jag kan se hur vänskapsband knyts på samma grund. 

Likt hur serietittare fängslas av ett traumatiskt magnetfält.

Sambandet mellan starka vänskaper och graden explicita detaljer som diskuteras är ibland svår att förstå. För vänskapen i sig eller antal timmar man faktiskt spenderat med varandra verkar ibland vara betydelselös när det är dags att använda sina vänner och bekanta som stödgrupp.

Oavsett om de ter sig som trauman eller lustfyllda kärleksscener förväntas man sitta i ring och medlidande knäppa med fingrarna när någon begår den storartade handlingen: att dela med sig. 

Om jag i stället säger “tack, men nej tack,” är jag då en hedonistisk människa som väljer både nytta och nöje framför det kompromisslösa systerskapet? Skulle Greta Thurfjell kalla det för ett själsdjup i nivå med en vattenpöl?

En gång var jag på en organisationsutbildning där vi fick lära oss se kommunikation som röda bollar man kastar upp i luften. För att gruppen inte ska skära sig behöver man se till att det finns folk som kan ta emot bollarna när man väljer att kasta upp en. 

Men inom systerskapets stängda dörrar får man inte välja vilka bollar man ska fånga. 

Här förväntas du när som helst vara redo för att ta emot en våldtäktshistoria med öppna armar, i tron om att det är så man knyter an till andra kvinnor. Säkert enande och viktigt för många, men vad händer när vi bygger en vänskap på ett sår som till slut läker? 

Eller när den subjektiva sorgen/glädjen/smärtan inte längre går att dela? 

Kvinnlig vänskap tycks vara omöjlig att beskriva eller porträttera utan att den på något vis symboliserar ett större “systerskap” kännetecknad av kamp och uppbackning.

Är det då vi måste knyta an till den okända tjejen i toakön, för att dagen efter ångra att man delade för mycket? 

Att vara öppen och prata om trauman eller privata historier kan vara avgörande i en läkande process eller för att komma till nya insikter. Men att enbart bygga relationer på vad män gjort mot eller med en är att upprätthålla patriarkatet. 

Att tro att tid och rum inte spelar roll för när vi berättar för varandra är att bagatellisera kvinnliga upplevelser. Det kommer en dag där gemensamma erfarenheter kan utbytas, men det måste finnas annat som knyter oss samman än att använda trauman som en isbrytare. Eller som plottar i tv-serier.

Jag vill inte ha den klassiskt manliga, distanserade vänskapen. Men det måste finnas ett mellanting mellan det och att glufsa i sig något man inte är redo att ta emot.