Det svenska friskolesystemet är under lupp. Den senaste veckan har dominerats av debatten om Internationella engelska skolans (IES) klädkoder efter att Aftonbladet avslöjat att skolan bland annat mäter längden på högstadietjejers kjolar. Sedan dess finns ingen hejd på högerns och friskoleförsvararnas omsorg av IES elever.  

Ägaren och skolmiljardären Barbara Bergström menar att allt syftar till att förbereda ungarna för vuxenvärlden. Eleverna ska lära sig att klä sig korrekt  för arbetslivet.

Krönikören Lotta Lundberg drar det hela längre och menar att föräldrar står inför ett (fritt) val mellan friskolor med strikta klädkoder och kommunala skolor där det är fritt för kidsen att visa ”kussimurran”. I Aftonbladet menar Peter Kadhammar att eleverna skulle kunna dyka upp i bara underkläder om ingen från vuxenvärlden hintade om att ”så gör vi inte här”.  

Alla får det att låta som om tonåringar vore helt dumma i huvudet. Förvildade små lamm som söker herdar vid namn Lundberg, Bergström och Kadhammar för att leda dem rätt. Utan deras försyn skulle de nämligen riskera att visa könsorganen för varandra.  

Det skvallrar om både människosyn och om man över huvud taget minns sin egen skoltid.  

Ingen blir populär genom att härma chefen

Alla som gått i en högstadieskola, ägt av ett aktiebolag eller ej, borde veta att åren är ett enda långt militärläger i att lära sig sociala koder och i att befinna sig i ett sammanhang där andras ögon på dig spelar roll och har inflytande över ditt liv. Varken föräldrar eller bolagsägare behöver oroa sig. Ungarna kan det där. På gott och ont. Det är därför så många kommer hem och tjatar om märkeskläder.  

Det klädkodsförsvararna drömmer om är en värld där högstadieeleverna anpassar sig efter rektorns regler. När de låter bli (till exempel när de har smala axelband i 30 graders värme) antar vuxenvärlden omkring dem att de bara är lite korkade som inte förstått vilket sammanhang de borde anpassa sig till. Sanningen är tvärtom.  
 
Elevernas viktigaste sammanhang är eleverna själva. Den sociala miljön i klassrummet styr vardagen mer än lärarnas blickar och åsikter. Så klär man sig med eller mot. Bygger relationer och identitet, både som individ och i grupp.  

Peter Kadhammar har rätt i att ingen kommer undan normerna. I klassrummet härskar de absolut, och han behöver inte oroa sig: I tonårsnormerna kommer ingen undan med att dyka upp i klassrummet i bara BH och stringtrosor.  

Att följa rektorns klädregler finns inte på kartan just för att eleverna inte är dumma. De är smarta nog att redan ha lärt sig varje arbetsplats starkaste norm: Ingen blir populär bland kollegorna genom att härma chefen i allt.

Tjat lönar sig på friskolorna

Ordningen, inklusive klädkoderna, är ändå friskolornas främsta marknadsföringsknep. Det ligger i deras intresse att måla upp en verklighetsbild där de kommunala skolorna står för stök och kaos medan de själva har eleverna i prydliga rader.

Där skiner de som små ljus, redo att lära av den allvetande läraren som naturligtivs inte bär fotriktiga skor.

Om det nu vore så enkelt att prydliga och tysta elever som knappt visar benen räckte för kunskapsinhämtningen borde pandemins Zoom-undervisning varit rena pedagogiska mirakelmedlet för svenskt utbildningsväsende. Men riktigt så är ju inte fallet.

Det krävs mer än så för att en god inlärningsmiljö. Respekt för lärarrollen absolut, men lyssnar man till lärare verkar det inte vara eleverna som brister i respekten för yrkeskompetensen, arbetsmiljön och arbetstiden.

I IES fall har flera anställda lärare vittnat om hur de av sina skolledningar pressas till att sätta högre betyg än eleverna nått upp till. Sedan skolmarknaden exploderade i Sverige är det också en vanlig berättelse från lärare: föräldrar som ringer och ibland till och med trakasserar enskilda lärare för att barnens betyg ska höjas. Just IES och Kunskapsskolan har tidigare avslöjats som de aktörer på skolmarknaden där elevernas betyg skiljer sig mest i förhållande till deras resultat i de nationella proven.  

Det här borde oroa Barbara Bergström och friskoleivrarna mer än möjlig brist på klädkoder. För eleverna är som sagt allt annat än dumma.

Vem engagerar sig i att läsa några extra sidor inför provet när man vet att man ändå kan tjata upp betyget senare?