Meat Loafs stora kamp var att bli tagen på allvar

KOMMENTAR. Meat Loaf är ett intressant riktmärke om man vill fundera på hur vår inställning till konceptet ”cred” utvecklats de senaste femtio åren. 

(Samt hur definitionen av ”hårdrock” förändrats under samma period men det finns det andra som skriver om mycket bättre än jag. For the record kommer jag dock alltid att älska en bra elorgel.)

Alla artiklar om artistens död nämner att han var med i Rocky Horror Picture Show och Fight Club, två kultklassiker där den senare kanske misstolkats av en stor del av sina manliga fans, men glömmer en annan kultfavorit – Spice World. 

Han gjorde en av många storstjärnecameos, som tjejernas busschaufför, och den är talande för att den sammanfattar det som ständigt var både Meat Loafs förbannelse och välsignelse. 

Artisten talade tidigt i intervjuer om att den stora kampen alltid varit att få musikbranschen att ta honom på allvar, att det kändes som att han var en clown, men han tog inte sig själv på för stort allvar. 

Sitt jobb, ja. Sig själv, nej. 

Meat Loaf kunde uppskattas av vem som helst med öron, inklusive axelvaddade hemmafruar som gillade storvulna ballader, påverkade nog hans status.

Rocky Horror Picture Show (1975) var en gladpajig b-rulle baserad på musikalen med nästan samma namn. Meat Loaf hoppade in i ensemblen när den kom från London till Los Angeles. 

Han hade redan fått stor uppmärksamhet för sin roll i LA-uppsättningen av Hair. Knappast creddigt bland den sortens publik som vill ha långa gitarrsolon och dov rökig stämning. Det var helt enkelt fel väg in, hur mycket talang det än låg bakom och oavsett vilka roller han faktiskt spelade.

Parallellt med plattor och turnerande syntes han i exempelvis Wayne’s World, South Park (där det ”avslöjas” att han började sin karriär under namnet Couscous), Glee och en reality-serie om spökjägare. 

Inga obskyra gig, men inte heller de ballaste i ögonen på en hårdrockspublik. 

Däremot spelade han ofta arbetartyper – busschafför, dörrvakt, polis. Han växte upp i en arbetarfamilj och ska ha flyttat sin egen familj från en del av Connecticut till en annan för att barnen skulle slippa snobbighet och märkesfixering. 

Han såg ut som att han kunde ha kört lastbil, fyllt mjölkdisk, tränat kids i fotboll. Han var stabil. 

Senare flyttade familjen till Kalifornien – men resan gick tyvärr inte bara västerut, utan även högerut. Från att ha spelat för Bill Clinton på nittiotalet uttalade han senare sitt stöd för bland andra Donald Trump, och sitt motstånd mot vaccin- och maskkrav under pandemin. 

Det känns lite rockballadigt att han sa i en intervju i somras att om han dör så dör han, men han ville inte leva under sådan kontroll. Och sen dog han av covid-19 – dog han fri? 

Artisten talade tidigt i intervjuer om att den stora kampen alltid varit att få musikbranschen att ta honom på allvar, att det kändes som att han var en clown, men han tog inte sig själv på för stort allvar.

För, säg, tjugo år sen skulle en viss sorts elitistisk musikhipster aldrig ha sagt att hen gillade Meat Loaf. För tio år sen skulle hen ha sagt det lite lätt ironiskt. I dag kanske man kan säga det helt utan asterisker. 

För I Would Do Anything är faktiskt en maffig låt. Med en maffig video. Och det enda sättet att riktigt ge sig hän är att veta att det man gör är lite ostigt, köra så det ryker ändå och stå för det. 

Då är det svårare att håna än någon som helt uppriktigt tror att deras överblåsta pekoral är genialiskt.

Meat Loaf var nästan fyrtio när han bytte förnam från Marvin till Michael, vilket känns lite sent för att komma på att man inte gillar ett nördigt namn. Särskilt om man redan etablerat sig under ett artistnamn – även om det kom från ett öknamn från en gympalärare. 

Men må det vara alla givet att omdana sig när som helst. 

Att Spice World riktade sig till en kvinnlig publik och Fight Club blev stor hos män kan kanske spela in i vilken som är rätt sorts kultklassiker. 

Att Meat Loaf kunde uppskattas av vem som helst med öron, inklusive axelvaddade hemmafruar som gillade storvulna ballader, påverkade nog hans status. 

Men han känns också som en påminnelse om att ibland har en liten klick bara bestämt en gång att något är ballt och något annat inte kvalar in och sen är vi alla överens om det. Med tiden kan dock klassens cooling och glasögonorm byta plats. Eller flytta ihop. Eller starta ett band tillsammans.

Tyvärr är det ju också så att precis som gamla skolkamrater på Facebook kan storstjärnor visa sig vara högerspökiga konspirationsteoretiker, men det kan väl inte hjälpas.