Ann Heberlein har glömt hur det är att vara ung

KOMMENTAR. Ann Heberleins text om skönhet och åldrande satte bollen i rullning och en diskussion som tidigare stannat kring middagsbordet blev till stoff för kultursidorna. 

Heberlein vill inte längre bli fotograferad, Åsa Linderborg tackar nej till att synas på tv, Nina Björk frågar sig själv varför hon inte njöt mer av att vara vacker som ung. Förutom att de alla tre ser bättre ut än vad någon av dem verkar tro, förenas de i någon slags nostalgisk guilt trip. 

“Njut av din ungdoms släta hy,” “kalkonhakan är ett faktum”, Du har ett bäst före datum vare sig du vill det eller inte. 

Att i offentligheten titta tillbaka på gamla bilder och känna nostalgi och melankoli flätas samman till ren sorg är både underhållande och intressant. Men när tre stora (kvinnliga) kulturprofiler sörjer sin ungdoms vackra glansdagar och förklär det i något typ av mod, känns det snarare som en fetischering av det unga. Det får mig att undra om alla tre glömt hur det faktiskt är att vara ung?

På Twitter startades en tråd där folk lägger ut bilder av sig själva när de var #21. Någon är på festival, full i Lund, fångad i en sekund av ren och skär lycka. 

Det känns som att tiden destillerat bort alla deras minnen av hur hemskt det också är att vara tjugoett. Skönheten går inte att ta för given, det är ett aktivt arbete som kostar både tid och pengar. 

Även om jag inte tror att vare sig Ann Heberlein, Åsa Linderborg eller Nina Björk hade en intension att sparka neråt, lämnas jag ändå med en känsla av att vilja berätta att det inte alltid är så jävla kul att vara ung.

Pengar unga människor inte har, som man skulle vilja lägga på sitt obefintliga hyreskontrakt, en diskmaskin eller en swish för utrotningshotade tigrar.

Visst, att vara ung är att ha lite mer lyster i huden, det är att vara fri i bemärkelsen att man inte har några barn och är lovande då man har aldrig riktigt försökt. Men i jämförelse tror jag att Ann, Åsa och Nina har mer att åtnjuta.

För att vara ung består inte endast av att vara vacker. Det är att sakna inflytande, att i större utsträckning utsättas för våld. Det är att aldrig få rätt antidepp, att få ansvara över hemsidan på varenda ny arbetsplats och samtidigt känna sig minst lika ful som Ann verkar göra ibland, om inte ännu mer. 

Jag menar inte att det är mer synd om mig för att jag är ung, men om jag fick välja, då blir jag hellre tagen på allvar på en arbetsplats än på krogen. 

Besattheten och längtan efter ungdom syns inte bara i diskussionen om skönhet. Entreprenörer, aktivister, konstnärer ska helst vara unga både när de slår igenom och slocknar för att vara intressanta. 

Det tydligaste exemplet är såklart Greta Thunberg som trots sin myndiga ålder målas upp som talesperson för varje barns önskan och intressen. Eller kanske modeskaparen Ingrid “Iggy” Berg” som år 2020 belönades med Damernas världs “Knappnålen”. Det betonades att hon redan som 15 åring skapade rubriker med sitt hållbara mode.

Det känns som att tiden destillerat bort alla deras minnen av hur hemskt det också är att vara tjugoett. Skönheten går inte att ta för given, det är ett aktivt arbete som kostar både tid och pengar.

Hylla gärna deras insatser och konstnärliga förmågor, hylla deras ideologiska lyskraft. 

Men det är ofta samma personer som applåderar ungas vuxna bedrifter som gärna vill berätta om hur magiskt det var när de själva jobbade på nattklubb på Cypern i samma ålder. Tillsammans med ett ej efterfrågat medskick om att passa på att ligga runt, flytta till London och framförallt – ta vara på sin ungdom.

Även om jag inte tror att vare sig Ann Heberlein, Åsa Linderborg eller Nina Björk hade en intension att sparka neråt, lämnas jag ändå med en känsla av att vilja berätta att det inte alltid är så jävla kul att vara ung. 

En ytterst märklig tid i livet som för många innehåller allt annat än det erotiska kapital man nu tar striden för. 

För varje generation utspelas ungdomen i olika kulisser och under olika premisser, troligtvis kommer mina, Greta och Ingrids 50-nånting också se annorlunda ut. Genom att diskutera skönhetsideal på ett mer konstruktivt sätt hoppas jag att jag som femtioåring inte står framför spegeln och sörjer allt för mycket.

Om det är genom av kopiösa mängder “self-love” från en mobilskärm eller med hjälp av politiska reformer återstår att se, men det är iallafall inte genom en fetischering av ungdomens glansdagar.