Nätvalutorna är en hysterisk röra av hårdrock, influencers och Lindsay Lohan

ESSÄ. Visste du att budgivningen för de digitala rättigheterna till Lindsay Lohans självporträtt som tecknad hund är öppen fram till i april nästa år, och att det ledande budet just nu är futtiga 700 000 svenska kronor? 

Om inte är du förlåten. Lohans fursona är nämligen en av många märkliga konsekvenser av kryptovaluta-sfärens nya favoritkoncept: NFT. Det är en trend som också gått svensk media rätt obemärkt förbi trots att den på kort tid skapat total hysteri online. 

I både läsarens och journalisternas fall ursäktar det senare närmast det förra. Folk på internet är galna och det är omöjligt för någon vid sunda vätskor att hänga med i vad de sysslar med. 

Den enkla versionen är att en NFT, eller “non-fungible token” är en unik enhet av data (tänk personnummer), som kan knytas till fysiska eller digitala tillgångar som en sorts ägarbevis.

De existerar i ett nätverk som kallas för en “blockchain” – ett decentraliserat system för att verifiera saker som innehav och transaktioner genom ett stort nätverk där varje krypterad registerpost länkar till den föregående i en kedja för att undvika fuskande.

Det hjälper inte att allt som rör kryptovaluta har en tendens att vara onödigt tekniskt, eller levereras i haranger värdiga en nyrekryterad sektmedlem.

Vad som är värdefullt och värdelöst är en del av vår samförståndshallucination. Precis som matriserna i cyberrymden har våra gemensamma tankar vuxit samman och muterat till något som är nästan omöjligt för individen att kontrollera.

Decentraliserade valutor har en spännande framtidspotential. Det är bara svårt att minnas när man ser exempel som den planerade valutan “Influencio”.

En handfull svenska kändisar som inkluderar, bland annat, Jockiboi, Ken Ring och Samir Badran ska, tillsammans med en tidigare misslyckad techentreprenör, starta en global kryptovaluta anpassad för influencers.

Ekonomiskt förtroende: Obefintligt. Potentiellt underlag för en lysande dokusåpa om personliga konkurser: Skyhögt.

Avlidne Stan Lees twitterkonto kablade i förrgår ut reklam för NFT:s av Marvel-gudfadern och en av hans karaktärer. Från andra sidan graven. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

En sak är säker. Du vet att du trampat en smula snett när det officiella kontot för Dictionary.com dyker upp för att definera ordet “besudla” för dig.

För drygt en vecka sedan lanserade thrash metal-bandet Megadeth sin egen kryptovaluta $MEGA, och utlovade extra förmåner till de fans som investerar i den. 

NFT har blivit en marknad som omsätter miljardbelopp, där till synes poänglösa digitala bilder säljs för fantasisummor. 

När en gratis clipart-bild på en gråsten reproduceras i 100 exklusiva exemplar och säljs för upp till 13 miljoner kronor styck, får det mig att undra om vi alla blivit lite galna under vår coronakarantän.

I den klassiska cyberpunkromanen Neuromancer från 1984 beskriver författaren William Gibson det digitala nätverk han kallar “Cyberrymden”, en närmast profetisk vision av vad vi i den riktiga världen skulle komma att kalla internet, som “en samförståndshallucination”. 

Cyberrymden är en förlängning av mänsklighetens nervsystem, där våra samlade medvetanden blir byggstenar för en virtuell parallellvärld. Den ofattbart komplexa massan av miljarder medvetanden får en sorts eget liv. Muterar på sätt som är hänförande, skrämmande, omänskliga och långt bortom vår kontroll.

Av någon anledning bestämde sig vår gemensamma hallucination under 2021 för att NFT:s var ett utmärkt sätt att kommodifiera allt möjligt på nätet som ingen tidigare tänkt på att sälja. 

Vi är alla kritiker, sägs det, men jag tror att vi kan enas om att en tweet med texten “just setting up my twttr” har rätt låg verkshöjd.

Just den här råkade dock vara den allra första Twittergrundaren Jack Dorsey författade på sin nya plattform. Den såldes tidigare i år som NFT på en välgörenhetsauktion med ett slutpris på 29 miljoner kronor. 

Det gav metoden kredibilitet och öppnade folks ögon för exakt hur mycket pengar som fanns att tjäna. Analogin om oändligt många apor med oändligt många skrivmaskiner har aldrig varit mer passande än för att beskriva hoppet hos alla som plötsligt började kasta NFT.s och pengar på väggen med schimpansliknande frenesi för att se vad som skulle fastna. 

Hur stor skillnad det egentligen är mellan att de rikaste procenten spekulerar i stulna bilder på gråstenar, och att de gör samma sak med lika substanslösa värdepapper och ägarandelar i bolag där andra gör jobbet?

Opensea, den största marknadsplatsen för NFT:s, översvämmades av färgglada Hitlerbilder eftersom, ja, det är internet trots allt. 

Klassiska memes som alltid tillhört internet såldes av sina upphovspersoner. 

Furrybilder, som den på hund-Lindsay Lohan, blev både oerhört lukrativa och kontroversiella.

Furryrörelsen rasade mot skådespelerskan för den pälsiga motsvarigheten av kulturell appropriering – och mot NFT-marknaden för mängden konst som stals från dem och såldes vidare. 

Internet rasade tillbaka mot furries, i en tradition lika gammal som Hitlerpostande.

Lohan dyker oväntat upp igen i ett annat NFT-sammanhang medan jag väljer ut exempel för den här texten. Ett porträtt av henne säljs som “honorary girlfriend” på en sajt där du för några hundra tusen kan köpa en flickvän. Eller, för att vara mer exakt, en bild på en unik flickvän skapad av en konstnär.

De märkliga anekdoterna är så många att det där urvalet är svårt att göra, och vi har garanterat inte sett slutet på dem. Drömmen om enkla pengar evigt slagkraftig. 

Den enkla versionen är att en NFT, eller “non-fungible token” är en unik enhet av data (tänk personnummer), som kan knytas till fysiska eller digitala tillgångar som en sorts ägarbevis.

För de flesta kommer de där drömmarna att krossas. En av de tidiga studier som gjorts på fenomenet konstaterar att en väldigt liten del av aktörerna flyttar majoriteten av alla pengar.

Lyfter vi på masken är NFT:s och kryptovalutor nämligen bara gammal vanlig kapitalism, med en lite hippare (Hitler)mustasch. 

Hur stor skillnad det egentligen är mellan att de rikaste procenten spekulerar i stulna bilder på gråstenar, och att de gör samma sak med lika substanslösa värdepapper och ägarandelar i bolag där andra gör jobbet?

Vad som är värdefullt och värdelöst är en del av vår samförståndshallucination. Precis som matriserna i cyberrymden har våra gemensamma tankar vuxit samman och muterat till något som är nästan omöjligt för individen att kontrollera. 

William Gibsons skrev om en postindustriell framtid präglad av miljöförstöring, senkapitalism och mörker. I hans vision av framtiden var Cyberspace en mystisk och fantastisk värld att fly till, inte en banal värld som skulle sippra in i vår egen.

På frågan om hur han själv ser på framtiden svarar han: “Framtiden är redan här. Den är bara orättvist fördelad”.