Isabella Löwengrip är ingen fattig förortsunge

KOMMENTAR. Isabella Löwengrip, en fattig förortsunge. Åtminstone är det så hon beskriver sig själv i sin nyutkomna bok “Isabella”. Uppvuxen med sin mamma i Järfälla och med en pappa som är jurist och bor i Vasastan. 

Att hennes pappa tar med henne på resor till alperna, New York och Teneriffa ger henne, enligt egen utsago, en enklare väg in i lyxlivet genom att kunna droppa alporter och andra lyxreferenser. 

Vikten av kvalitet lär hon sig av sin mamma som trots att hon inte har oändliga resurser aldrig skulle välja något annat nagellack än Dior. 

Ja ni ser, typiska upplevelser för fattiga förortsungar.

Ett avgörande ögonblick för Isabella Löwengrip tycks vara när hennes pappa tittar på henne med allvarlig min och deklarerar: “Om du blir entreprenör kommer ingen se ner på dig eller vart du kommer ifrån, kom ihåg det”.  

Sagt och gjort. Löwengrip börjar blogga. 

Under pseudonymen Blondinbella skriver hon om ett liv som innehåller lyx, glamour och fester. Hon driver bolag, åker privatflyg, idoliserar Fredrik Reinfeldt och dejtar rika män. 

Hon beskriver ett liv som är ouppnåeligt. Med egen kock, assistenter och stylister. Under några veckor en sommar hyr hon ett hus i Frankrike för en miljon. Hennes assistent flyger till London och Milano för att hämta upp klänningar till galor. Hennes lägenhet i New York kostar flera hundratusen i månaden. 

Jag söker en ursäkt när jag läser Isabella Löwengrips bok. Väntar på något som aldrig kommer. I stället får vi ett självrättfärdigande från en person som gärna sparkar nedåt och stickar offerkofta i motgång

Isabella Löwengrip är snuskigt rik. Och har inga problem med att skryta om det. Kritik avfärdas som avundsjuka och jante. Entreprenören Isabella Löwengrip vet vad som funkar. Själv spelar hon en roll på bloggen och i offentligheten, för att dra in pengar. Provokation säljer – så Löwengrip väljer att provocera.

Hennes idoler är Paris Hilton och Britney Spears. Och visst är hon en del av en allmänborgerlig tidsanda som i efterhand framstår som direkt smaklös. 

Samma dag som Britney Spears släppte låten Work Bitch lanserade alliansen ännu ett jobbskatteavdrag. Nu skulle det “löna sig” att arbeta. En stupstock i sjukförsäkringen infördes och tvingade cancersjuka att att återgå till jobbet.

Nedskärningar, privatiseringar och minskad personalstyrka tvingade välfärdsarbetarna till omänskliga arbetsvillkor. Nu skulle färre göra mer på allt kortare tid. 

Senare skriver Ebba Busch på twitter: “Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”

I denna tidsanda tog Isabella Löwengrip upp kampen mot feminismen. Den femte juni 2013 skriver hon på sin blogg “Jag har verkligen funderat över dessa strukturer som dessa rabiesfeminister pratar om( … ) Det jag inser, när det kommer till kritan, är inställningen till livet och till vårt samhälle.”

Löwengrip menar att kvinnor får lägre lön eftersom de inte går in med samma självförtroende och krav i löneförhandlingar och att det säkert skulle bli förändring om vi bara slängde av oss offerkoftan. 

2019 larmade personal som arbetat för hennes bolag om utfrysning, stress och utbrändhet. Osäkra anställningar som staplats på varandra, hög sjukfrånvaro och personalomsättning samt personal som behandlats illa.

I ovan nämnda blogginlägg skriver hon också: “Jag driver bolag vilket endast 4 % av Sveriges kvinnor som arbetar gör, jag sitter i en börsnoterad styrelse, jag har mitt eget investmentbolag bara för att kunna fungera som en egen bank och finansiera mina drömprojekt. Jag gör allt jag vill här i livet. Och anledningen till det är för att jag tar för mig.”

Isabella Löwengrip kan prata om att ta för sig, driva bolag och offerkoftor bäst hon vill. Sanningen är att hon aldrig haft ett riktigt arbete. När hon åker runt i privatplan och postar bilder på instagram går miljontals människor till jobbet och ser till att välfärden, handeln, industrin och samhället fungerar. 

Att prata om andras inställning till livet och samhället blir därför magstarkt när det kommer från någon som inte bidrar överhuvudtaget.

Den sociala rörligheten i Sverige har minskat. Det har blivit allt svårare att göra klassresor. Vi har ett skolsystem där riskkapitalister tjänar pengar på segregation och vi misslyckas med att ge alla en likvärdig utbildning. I snitt dör en arbetare i veckan på sitt arbete. Trots att vi är ett av världens rikaste länder är det många som inte kan leva på sin pension. 

Isabella Löwengrip gör inte upp med dessa åsikter någonstans i boken. I stället beklagar hon sig över hur unga kvinnor (framförallt hon själv) behandlats i medierna. Hon pratar om vikthets, utseendehån och orimliga kravställningar. Saker som alla kvinnor på ett eller annat sätt tvingats förhålla sig till. 

Men Löwengrip vill inte känna av vilka ideal hon själv bidragit till att upprätta. Och det avslöjar hennes syn på andra människor. 

Isabella Löwengrip kan prata om att ta för sig, driva bolag och offerkoftor bäst hon vill. Sanningen är att hon aldrig haft ett riktigt arbete.

2019 larmade personal som arbetat för hennes bolag om utfrysning, stress och utbrändhet. Osäkra anställningar som staplats på varandra, hög sjukfrånvaro och personalomsättning samt personal som behandlats illa. 

En tidigare medarbetare beskriver tiden i bolaget som den värsta perioden i sitt liv.

Löwengrips stora fall kommer när det visar sig att hon trixat med siffrorna i sina företag och kunderna väljer att hoppa av. Hon står inför personlig konkurs. 

Däremot vill hon inte känna av att det är hon som gjort som fel, utan skyller på influenceryrket och jämför sin krasch med Lehman Brothers: “Jag tror att hela branschen har kommit till en punkt där man har börjat ifrågasätta influcermarketing. Jag tror att det här var första kraschen”.  

Det är smärtsamt att läsa om tragiska händelser i Isabella Löwengrips liv. Livet är ingen dans på rosor och de allra flesta är med om både toppar och dalar. De allra flesta får dock inte möjligheten att skriva en bok och skapa en ny persona när man skämt ut sig.

Jag söker en ursäkt när jag läser Isabella Löwengrips bok. Väntar på något som aldrig kommer. I stället får vi ett självrättfärdigande från en person som gärna sparkar nedåt och stickar offerkofta i motgång. 

Nu vill hon göra upp med sitt förflutna. Den nya, ärliga Isabella vill tala ut – och berätta varför det blev som det blev.

Problemet är att det inte uppfattas som genuint eller ärligt – utan som ett sätt att återlansera sig när den gamla personan slutat dra in pengar.