ILO-chefen: ”Förväntade mig aldrig att få det här jobbet”

FN-organet ILO sätter spelreglerna för den globala arbetsmarknaden. Fack, arbetsgivare och regeringar från 187 länder beslutar gemensamt om regler, rekommendationer och konventioner.

Det är ofta en långsam process där motstridiga viljor och intressen kolliderar. Och högst ansvarig för att få alla att dra åt samma håll är ILO:s generaldirektör.  

Sedan 2012 har den posten innehafts av engelsmannen Guy Ryder, tidigare chef för världsfacket Ituc. Men nästa år lämnar han över stafettpinnen. 

När du ser tillbaka på din tid som generaldirektör, är du nöjd med vad du och ILO har uppnått?
– Det är en mycket svårare fråga än vad det kanske låter som. Om jag tittar på läget i det globala arbetslivet så skulle det kännas fel att säga att jag är helt nöjd, det är för mycket som inte står rätt till. Jag lämnar inte posten med känslan av att ha gjort tillräckligt.

– Å andra sidan tycker jag att vi har tagit tag i angelägna frågor och gjort verkliga framsteg. Det känns lite som jag närmar mig slutet av ett hårt men väl utfört dagsverke.  

Vad är du mest stolt över?
– ILO är den äldsta organisationen inom FN och firade 100 år 2019. Vi gjorde ett enligt mig väldigt gediget arbete på ämnet framtidens arbetsliv, det största ämne du kan ta dig an. Det var en process som pågick i flera år, som inkluderade en global kommission ledd av statsminister Stefan Löfven och Sydafrikas president Cyril Ramaphosa, och som slutade med att vi antog en verkligt imponerande deklaration om framtidens arbetsliv.

– Regeringar, fack och arbetsgivare från 187 länder enades om vad som i praktiken är en färdkarta för att navigera framtidens utmaningar. Den beskriver konkret vilka utmaningar vi måste hantera för att framtidens arbetsliv ska bli vad vi vill att det ska vara. Det var viktigt för mig.

Detta är en frusen konflikt mitt i ILO:s hjärta. Och som alla andra frusna konflikter kan den blossa upp.

Finns det någonting du ångrar?
– Ja. Vi har haft en stor kontrovers i ILO under det senaste årtiondet, under hela min tid i organisationen, kring systemet för de internationella arbetslivsnormer som ILO förhandlar fram och övervakar. Utan att gå in för mycket i detalj så hade vi en stor strid omedelbart efter att jag tillträtt om huruvida rätten att strejka är garanterad i internationell arbetsrätt. Det ledde till en hel rad andra kontroverser om vårt granskningssystem och om hela grunden för ILO:s konventioner och rekommendationer. Den konflikten är inte löst.       

– Vi har lärt oss leva med problemet, vi har hittat sätt att enas om att vi är oeniga, men detta är en frusen konflikt mitt i ILO:s hjärta. Och som alla andra frusna konflikter kan den blossa upp. Den måste lösas, och jag lämnar min post utan att ha lyckats med det.

Du har din bakgrund i den fackliga världen. Krävs det en generalsekreterare från arbetsgivarsidan för att lösa konflikten?      
– Jag vill inte kommentera någon av kandidaterna i det kommande valet. Men jag kom direkt från fackrörelsen och när jag tillträdde var vissa oroliga att jag skulle styra skutan åt ett visst håll. Jag fick övertyga dem om att jag kunde leda organisationen rättvist. Jag har aldrig känt att jag har hamnat i en intressekonflikt och har fått höra att jag har varit ärlig. Åtminstone är det vad de säger till mig.

– Men när du har dividerat med samma människor för länge kan det krävas någon ny. Ett nytt ansikte vid förhandlingsbordet som får alla att ta ett djupt andetag. Jag tror och hoppas att den nya generalsekreteraren kan lösa det här.

Vilket råd vill du ge till din efterträdare?
– Jag drar mig för att ge råd. Ibland är råd inte hjälpsamma och ofta är de inte välkomna. Jag tror att alla som kandiderar till posten har en ganska god uppfattning om utmaningarna och hur de vill angripa dem. Det här är inte för att jag inte vill hjälpa. Om någon vill slå mig en signal och be om råd är de alltid välkomna, även om jag inte är säker på att det skulle vara en bra idé.

– Det enda jag skulle säga är: värdesätt organisationen. Jag har alltid ansett att den är en extraordinär och fantastisk tillgång. 

2016 beskrev du brexit och Donald Trumps seger i USA.s presidentval som ”de hunsades revansch”, en slags hämnd från globaliseringens förlorare som öppnade dörren för högerpopulism. Hur ser den risken ut i dag?
– I USA har vi sett pendeln svänga, men jag tror att både Trump och brexit var resultat av att människor som kände att de hamnat utanför ville ha förändring. Även om det också får bränsle av andra saker, som sociala medier och fejknyheter, så kommer vi ha det här problemet så länge vi inte lyckas skapa en rättvis och inkluderande arbetsmarknad. 

– Jag tror inte att den populistiska vågen är över, det här fenomenet är fortfarande aktuellt och ni i Sverige har er egen situation att hantera. Jag tror också att detta sammanfaller med att auktoritära tendenser blir starkare, även i stater som formellt är demokratier. Det är en farlig cocktail. 

– Oavsett om vi gillar det eller inte så är internationellt samarbete och multilateralism ett av de bästa motgiften vi har. Och det som oroar mig är att den politiska aptiten på internationellt samarbete tycks vara ganska låg, i en tid när vi behöver det som aldrig förr.   

Om stater som är medlemmar i ILO blir mindre demokratiska, finns det en risk att de tar med sig de tendenserna in i organisationen?  
– Det stämmer att det demokratiska utrymmet krymper i många länder och det sätter press på ILO:s ickestatliga medlemmar. Antingen förlorar de sitt oberoende eller så fortsätter de vara oberoende men förändrar sin retorik. Men min erfarenhet är att särskilt fackföreningar alltid har varit ett skydd mot auktoritära strömningar. Och jag tror att trepartismen inom ILO ger en möjlighet att göra motstånd.

– Jag vill inte nämna några specifika länder, men du kan se att det inom ILO framförs klagomål mot länderna. Det är för att facken vågar göra det. De kritiserar länder som sällan kritiseras i andra delar av FN-systemet eftersom stater, av diplomatiska eller andra skäl, inte vill göra sig till ovän med andra stater. Den sociala dialogen kan vara långsam, komplicerad och frustrerande. Men den är oerhört viktig, och i kombination med närvaron av ickestatliga aktörer är den något unikt som ILO tillför.

Inför sådana här intervjuer försöker jag alltid förbereda åtminstone någon riktigt tuff fråga, men den här gången kunde jag inte komma på någon. Alla verkar gilla dig, till och med arbetsgivarna. Du håller ditt privatliv privat. Det finns inga skandaler i ditt förflutna. Vad döljer du?   
– En sak jag kan säga är att jag nog är minst lika förvånad som någon annan över att jag har det här jobbet. Känner du till termen bluffsyndrom? Det sägs att människor i ledarskapsposition ofta lider av det. När jag går och lägger mig om kvällen tänker jag att ”det här är inget syndrom, jag är verkligen en bluff”.

– Jag förväntade mig aldrig att få det här jobbet, det var inget jag medvetet eftersträvade, och jag tror inte att jag kommer att sakna det. Det är nog lite av en motsägelse, för jag kommer alltid att vilja att det ska gå bra för ILO. Det har varit ett oerhört tillfredställande jobb och jag anser mig ha haft en otrolig tur. Men nu är det dags att göra någonting annat.

Så vad ska du göra nu?
– Inga planer, definitivt inga särskilda mål. Jag ska flytta till Belgien där min fru bor och lära mig lite nederländska. Efter att ha ägnat så lång tid åt internationellt arbete är jag angelägen om att göra något närmare marknivå. Vara på arbetsplatser, prata med gräsrötter. Jag har saknat det. Om jag kan göra någon nytta där så kommer jag alltid att ställa upp.