I Sovjet skulle ändå någon jävel bära sin t-shirt bättre än jag

ESSÄ. “Jag vill bli fin!” säger min dotter där hon står på tå för att nå upp till sminkbordet. Jag och hennes pappa får panik. “Men du ÄR redan fin”, skyndar vi oss att säga. Det sitter i ryggmärgen att utseendet inte är något viktigt, fast att jag själv stått där och sagt ungefär samma sak. 

Ändå har Dostojevskij sagt att skönhet kommer rädda världen.

När jag gjort mig fin går jag ut på stan. Förnimmelsen av höst kommer långt innan hösten, precis som förnimmelsen av vinter kommer långt innan vintern. Jag sätter mig på en bar där jag inte ska träffa någon, men jag hoppas ändå det ser ut som att jag bara sitter här och laddar upp. 

Jag har läppstift, mascara och en jacka som dessvärre är lite trasig, och den är det nog inte på det där sprezzatura-sättet, ett ord som jag lärde mig när PR-konsulten och kulturskribenten Love Bonnier twittrade om det. Det betyder att vara stilfull men ändå verka nonchalant. Anders Tegnell har sprezzatura.

Själv har jag ingen vidare smak. Det finns så mycket jag undrar. Som till exempel: Hur bär man sig åt för att se så där fräsch ut som vissa som pluggar juridik gör? Jag har lite fobi för sådant som alla förväntas klara men är jättesvårt, som till exempel att vara förälder, köra bil, dejta och ha en stil.

På krogen jag sitter på ser jag någon som har en kappa som faller som ett vattenfall. Hur är det möjligt? Min syster brukar också se ut så. Ända sedan jag var sexton och hon tretton har hon tittat på mig och fnyst. Länge hade hon boken How to be a parisian wherever you are på nattduksbordet, och jag lånade den och läste. 

Där fick jag lära mig några användbara råd jag ofta tänker på. Till exempel att ha antingen rakt utsläppt hår eller hästsvans (inte någon avancerad frisyr med spännen), att inte använda annat smink än mascara och läppstift och att man måste hitta sin signaturparfym innan man fyller 30.

Kanske kommer vi få äga tio plagg var eller något sådant. Det blir som i Sovjet och det kommer bli skönt. Men jag ger mig den på att någon jävel kommer vara bättre på att bära sin t-shirt av hampa än vad jag är, och att jag kommer undra hur den lyckas med det

En annan bra bok är Säker stil av Ebba von Sydow och Emilia de Poret. Den guidar en inte till att få en egen stil, vilket känns som en allt för tung uppgift för människorna, utan lär bara ut hur man ska klä sig för att se helt normal ut. 

Som tur är spelar min inkompetens gällande kläder inte så stor roll eftersom ingen här i Malmö bryr sig om hur man ser ut. Fulhet är vårt utgångsläge och därifrån kan det bara bli bättre. 

Kanske hade det varit bättre för mig att bo i Stockholm, kanske hade jag då ansträngt mig lite mer, tvingats gå ner mina gravidkilon och gjort en ansiktsbehandling då och då, något som säkert hade gynnat mig i framtiden eller kanske redan nu. 

På just den här krogen känns det i och för sig som att man inte kan se ut hur som helst. Här kan man bli placerad med sitt glas på en bänk under några jackor, så att det känns som man sitter i någons hall. 

Det ska väl ge känslan av att det absolut inte är någon stel bar, trots att alla som besöker den är högutbildade och välavlönade. Den uppsluppenhet som personalen för sig med känns som teater, vilket jag dock uppskattar. Här serverar de bara naturvin och kålrötter.

Jag har alltid haft en känsla av att utseende inte är något som ska prioriteras, vilket avslöjas i min reaktion på min dotters vilja att bli fin. Var kommer den ifrån? Är det lutheranskt? 

Säkert. Men mer troligt är att jag blev feminist som ung tonåring i början på 00-talet och således tillhör den generation feminister som anser att patriarkatet får kvinnor att vilja vissa felaktiga saker. Men detta verkar vara en hopplöst mossig åsikt nu för tiden. 

Utseendefixering har bland medelklassfeminister gått från något fult till helt förståeligt eller till och med något som uppmuntras. “Jag tänker väldigt mycket på mitt utseende” är rubriken till en intervju med Liv Strömquist i Nöjesguiden från i höstas. 

I en intervju från tidigare i år förklarar Kajsa Ekis Ekman upphovet till sitt omtalade utseendeintresse, hon säger: “Jag råkade se en video med mig själv när jag var runt trettio. Jag hade aldrig sett mig själv på film innan och såg att jag var skitful”. Det fick henne att byta stil till vad andra kallat “bimbostil”.

I feministiska self care-poddar framstår det som självdestruktivt att tvätta ansiktet med enbart tvål och vatten. Och jag lyssnar, jag vill lära! Nu för tiden skulle jag aldrig tvätta ansiktet med tvål och vatten (det torkar ut). 

Ju äldre man blir desto viktigare verkar det inte bara hur man själv ser ut utan också hur ens hem ser ut, och hur ens barn ser ut. Ingen tjugoåring, som är mitt i sin ungdom, i sin oskuld, bryr sig om ett dörrhandtag är i mässing eller ek. Man lever sitt liv bara. 

Men sedan händer något, ens kompis kanske tar sitt liv och man gifter sig med fel person, eller man kommer på att man aldrig kommer bli en skådespelerska, man fyller trettio och plötsligt ska alla detaljer kommunicera någonting. Att stil är ett kommunikationssätt gör mig så stressad. Jag vill inte kommunicera! 

1700-talsfilosofen Immanuel Kant ansåg att estetik var något objektivt, det som var vackert var vackert helt enkelt, medan 1900-talssociologer som Pierre Bourdieu i stället hävdade att smak är en klassfråga.

Det känns som en sådan självklarhet idag att det nästan inte behövs sägas. Men varför vill vi då så gärna kommuniceramed denna den styrande klassens smak? 

Medelklassens varufetischering var något som jag länge inte förstod, jag förstår den faktiskt inte än. Jag har alltid känt mig närmre det där mindsetet att man bara slänger på sig någonting som kanske var billigt och som man valde bland andra för att det hade en röd ros på sig som man tyckte var fin.

Kanske har kläder ett alltför stort symbolvärde, i en värld där vi kan bli vem vi vill så ska utseendet vara det yttersta uttryckssättet för denna identitet.

Jag blir förflyttad från hallen till bardisken/köket. Bredvid mig tjattrar personalen med den där kivaktiga jargongen som restaurangpersonal har med varandra. 

Jag har noterat att folk som sitter ensamma i barer brukar ringa runt till sina vänner, men jag har ingen att ringa då alla antingen är ute och postpandemi-festar eller är hemma och försöker göra barn. Istället kollar, nej sneglar, jag på de andra gästerna. 

För att lösa problemet med att jag inte förstår mig på kläder har jag börjat avkoda folk detalj för detalj enligt semiotiken, läran om tecken. 

Där sitter till exempel en kvinna i en småblommig blus i en neutral färg och bra passform, vilket kanske betecknar att den antingen är ny eller av ett bra material, i vilket fall har hon råd att lägga pengar på shopping. 

Kanske småblommigheten betecknar en kontrollerad sensualism? Det här är bara min egen tolkning. Jag är ett glas naturvin in och redan lite berusad. 

Det finns något pinsamt med kläder. Jag vet mer om mina vänners ekonomi eller sexliv än om deras klädkonsumtion, för om jag frågar så blir de generade och menar att de varken lägger tid eller pengar på sådant, fast att jag ser att de är stylish. 

Det gör mig frustrerad. De menar att det bara är att köpa second hand, men det är ju just där som ens estetiska omdöme måste vara på topp! 

Kanske har kläder ett alltför stort symbolvärde, i en värld där vi kan bli vem vi vill så ska utseendet vara det yttersta uttryckssättet för denna identitet. Att börja prata med människor om deras kläder är på något sätt att klä av dem.

De som har en intellektuell ingång till de här grejerna hävdar ofta att ämnet borde tas på större allvar. Philip Warkander, doktor i modevetenskap, skriver i Sista skriket att mode är kapitalismens tolkning av årstidsväxlingarna men kritiserar samtidigt i en artikel i Svenska Dagbladet att mode i Sverige ses mer som kommers än kultur. 

Med rubriken “Inredning är mer än ett snyggt yttre” skrev designprofessorn Sara Kristofferson i samma tidning att miljöerna vi omges av “fångar upp föreställningar och drömmar och hänger ihop med identitet: vem vi är, vill vara eller kanske borde vara”. 

Hon menar kanske vad Bourdieu menar, kläder är en klassfråga, men inget ger mig sådan panik som åsikten att hur man klär sig säger vem man är, det är lika dumt som “man blir vad man äter” och sådant. 

Som tur är spelar min inkompetens gällande kläder inte så stor roll eftersom ingen här i Malmö bryr sig om hur man ser ut. Fulhet är vårt utgångsläge och därifrån kan det bara bli bättre.

Men absolut, mitt avfärdande av skönhetens vikt kan vara en naiv, bortskämd inställning. Populärfilosofen Alain de Botton skriver angående arkitektonisk skönhet att “livet måste måhända visa upp sig i några av sina autentiska tragiska färger innan vi kan börja bli visuellt mottagliga för dess mer subtila gåvor”. 

Om man hade en tidsmaskin skulle man kunna åka och fråga någon i DDR vad en vacker klänning är värd, och svaret skulle kanske inte vara så likgiltigt.

Det sitter i ryggmärgen på mig att skönhet inte är något viktigt, men kanske menar jag att det inte får vara viktigt, för det betyder att det är så mycket som är fult, som inte lever upp till ens egentliga standard. Inte minst för att tillgången till det vackra också hänger ihop med tillgången till pengar, ett samband som är naturvidrigt. 

de Botton skriver att avfärdandet av skönhet är “uttryck för en likgiltighet som inte så mycket bottnar i en okänslighet för skönheten, utan mer i en önskan att avvärja det vemod vi skulle gripas av om vi förhöll oss öppna för avsaknaden av skönhet.” Då är det bekvämare att anse det ytliga betydelselöst, eftersom det när som helst kan tas ifrån en.                 

I tidningen läser jag ett nytt ord, klädskam. Vår klädkonsumtion är en lika stor miljöbov som flyget, och jag antar att vi i framtiden varken kommer ha mode eller de vackra årstidsväxlingarna kvar. 

Kanske kommer vi få äga tio plagg var eller något sådant. Det blir som i Sovjet och det kommer bli skönt. Men jag ger mig den på att någon jävel kommer vara bättre på att bära sin t-shirt av hampa än vad jag är, och att jag kommer undra hur den lyckas med det.

Vi bryr oss om skönheten och detaljerna när vi insett att vi förlorat något, om det så bara är vår oskuld. Och på så sätt är skönhet viktigt, allt. 

Men för den oskuldsfulla, eller för den som får tillbaka något förlorat, skulle skönhet kunna bli meningslöst igen, och det vore fantastiskt.