Nyamko Sabuni står med ryggen mot stupet. Sedan hon tillträdde som Liberalernas ledare i juni 2019 har partiet gått från 5,7 procent av väljarstödet, till katastrofala 2,8 procent. 

För att parafrasera Jonas Sjöstedt är L på väg från att vara ett folkölsparti till ett lättölsparti. 

Eller om man vill vara mindre putslustig, händer inget drastiskt åker Liberalerna snart ur riksdagen. 

Men trots att Sabuni står där och vacklar vid sitt stup, krampaktigt klängande vid kanten, är det med ett påklistrat leende, ett uppblåst ego och med försäkringar om att det går bra nu. 

– Jag tror att Liberalerna kommer att göra det bästa valet. Vi kommer att vara lyckligast på valnatten, var framtidsvisionen hon gav till Expressen häromdagen. 

Vem skrattar högst?

”Fake it till you make it” är en beprövad metod för att försöka trolla bort dåligt självförtroende. Att burra upp sin fjäderdräkt och intala sig att man är oövervinnerlig. 

I Sabunis fall handlar det alltså om att vara den som skrattar mest högljutt på valnatten. Men är det en rimlig reaktion om partikamraterna samtidigt är oroade över partiets överlevnad? 

Men allt mer forskning visar att den tekniken inte funkar. Ett långsiktigt ego-boostande skådespeleri, ger inga bra resultat. Särskilt gäller det för ledare, där autenticitet är a och o. Förtroende kan inte köpas. 

Tänker man bara bort SD så finns de inte. Tänker man att man själv har stor makt, då blir det så. 

Så när Sabuni inför partiets landsmöte som inleds under fredagen återigen går ut och låtsas att partiet hon leder utgör maktens centrum, mår toppen och att hon är den stora ledaren blir det mest löjligt.  

Löjligt och lite sorgligt. 

Stupet kommer närmare

I reservationsbudgeten som M, KD och SD presenterade i veckan har L nämligen valt att inte vara med. De säger att de beror på bensinskatten. Eller så blev de aldrig inbjudna. 

Sannolikt spelar alla de motioner till partidagarna in som vill förbjuda budgetförhandlingar med SD. Motioner författade – där SD nämns 69 gånger – av den trots allt starka falangen som helst vill återgå till det socialliberala parti det var när de hette Folkpartiet. 

Precis som under hela Sabunis tid som partiordförande handlar nämligen allt för partiet fortfarande om en enda sak: om förhållandet till Sverigedemokraterna. 

Och medan stupets kant kommer närmare blir det bara tydligare för alla runtomkring att den air av fejkat självförtroende som omger Nyamko Sabuni inte bara är spelat utan rent bedrägligt. 

Sabuni är inte orolig

Till TT bedyrar Sabuni att hon alls inte är orolig när SD säger att L inte kommer få något betydande inflytande vid maktskifte. I stället är det hon som ska samla en borgerlig en borgerlig majoritet efter valet. Det är rent delirium förstås. 

Tänker man bara bort SD så finns de inte, liksom. Tänker man att man själv har stor makt, då blir det så. 

Men väljarna går inte på det fejkade egot som L-ledaren försöker göra politik av. Och varför skulle de göra det när inte ens tidigare partitoppar som Bengt Westerberg och Maria Leissner står bakom partiet efter Sabunis märkliga högersväng? 

Det finns vägar bort från ”fake it till you make it”-strategin. Den måste inte köras in absurdum så att partiet slår i botten. En rimlig sådan kan vara att lyssna på partimedlemmarna under landsdagarna och att analysera de dalande opinionssiffrorna.  

Att sätta partiet före egot, helt enkelt. Så kanske Sabuni också kan återfå en slags värdighet.