Journalister förföljs i Belarus: ”Regelrätt utrensning”

–  När jag greps förstod jag ännu inte att det var ett tecken på vad som väntade hela den oberoende journalistkåren, berättar Aliaksandra Dynko, Belaruskorrespondent för Radio Free Europe/Radio Liberty.

Det var en ljuvlig junidag förra sommaren, flera veckor innan det presidentval som skulle orsaka de största protesterna i Belarus historia.

Stämningen var spänd. Oppositionella presidentkandidater hade lyckats mobilisera stora manifestationer.

Men trots att relationen mellan pressen och myndigheterna i landet aldrig varit harmonisk minns Aliaksandra Dynko att journalister ändå kände sig relativt trygga när de bevakade valrörelsen.

– Vi hade lärt oss att agera absolut oklanderligt. Vi bar alltid pressväst, hade våra statliga ackrediteringar på bröstet och våra arbetsgivares loggor på mikrofonerna.

Men mitt under liverapporteringen greps hon plötsligt av några civilklädda män.

– Varför griper ni mig? Skulle ni kunna identifiera er? hörs hennes röst innan hon trycks in i en piketbuss.

Den råheten, det våldet vi bevittnade, kunde man omöjligen vara beredd på.

Våldet i Belarus en chock för journalister

Ett och ett halvt år senare sitter hon på Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. Det är en passande inramning. Hyllorna är fyllda med böcker vars utgåvor har förbjudits och vars författare har fängslats eller mördats: Gui Minhai, Martin Schibbye och Johan Persson, Anna Politkovskaja.

Reportrar utan gränser anordnar ett samtal för att uppmärksamma internationella dagen mot straffrihet för brott mot journalister. Aliaksandra Dynko är där för att tala om vad som hänt i Belarus sedan gripandet den där junidagen. Om jakten på kollegorna, om varför hon inte längre lever i sitt hemland.

När Aliaksandra Dynko tänker tillbaka så minns hon att man inom journalistkåren egentligen var beredd på det mesta. Det hade förekommit repression mot vad regimen betraktade som fientliga reportrar i många år. Men nedslaget efter valet kom ändå som en chock.

– Den råheten, det våldet vi bevittnade, kunde man omöjligen vara beredd på.

Flera demonstranter dödades i Belarus

När hundratusentals belarusier efter valet demonstrerade mot president Lukasjenkos påstådda jordskredsseger, reagerade han med brutalt våld.

Otaliga demonstranter misshandlades, i flera fall med dödlig utgång. Tusentals greps och många blev enligt egen utsago brutalt torterade innan de släpptes.

Arbetare som strejkade i protest mot våldsvågen blev uppsagda. Även mediearbetare på den statliga tv-kanalen anslöt sig strejkrörelsen – men blev genast ersatta av strejkbrytare, utlånade av den ryska propagandakanalen RT.

– Jag tror inte någon annan yrkesgrupp utsattes för så pass hårt förtryck som journalistkåren, menar Aliaksandra Dynko. 

Inom andra branscher slog staten till mot arbetare som protesterade. Men när det kom till journalister agerade regimen inte bara mot strejkande, utan mot samtliga som på något sätt bevakade de historiska händelserna.

– Det har skett en regelrätt utrensning. Människor förföljs för att de gjort sina jobb. Rättegångarna mot kollegorna hålls sedan ofta i hemlighet bakom stängda dörrar, så ofta vet vi inte ens vad de anklagas och riskerar fängelsestraff för.

Gick i exil för att kunna göra sitt jobb

För att kunna fortsätta att göra sina jobb utan att behöva censurera sig själva har många belarusiska medier, liksom enskilda journalister, sett sig tvungna att lämna landet. Aliaksandra Dynko blev en av dem.

Enligt henne utgjorde tillslaget mot Tut.by sista droppen för många kollegor. Den 18:e maj i år utsattes redaktionen för landets ledande nyhetssajt för en husrannsakan. Flera ur ledningen blev anhållna och har suttit fängslade sedan dess.

Aliaksandra Dynkos forna arbetsplats drabbades två månader senare. Själv hade hon då redan lämnat landet. I somras blev till slut även det oberoende Belarusiska journalistförbundet, journalistkårens främsta intresseorganisation, officiellt upplöst. Förbundet är numera tvunget att fortsätta sitt arbete utomlands.

– Personligen har jag ännu inte kunnat vänja mig vid begreppet ”exil”, säger Aliaksandra Dynko eftertänksamt.

– Men kanske är det ett föråldrat koncept i dagens globala, digitala verklighet. Vi som har lämnat landet tappar ju inte banden till det. Vi lämnade ju inte främst för vår personliga säkerhet, utan för att kunna fortsätta göra våra jobb.