Elisabeth Lindberg: Rena rama 70-talet för Magdalena Andersson

Lever vi ett nytt 1970-tal med inflation och snabba samhällsförändringar? Hade någon ens tänkt tanken för något år sedan hade den verkat udda. Men coronapandemin har ändrat frågorna som ställs om ekonomi och samhälle.

Det är inte minst intressant när nu Socialdemokraterna går till kongress för att välja ännu en finansminister till partiledare. Om frågorna är nya och de historiska parallellerna samtidigt dras tillbaka 50 år i tiden, vad innebär det för den nya ledarepoken i Socialdemokraterna – ska den leda till något nytt?

Vi börjar i ett nedslag 1971.

Olof Palme var relativt nyvald som partiledare för Socialdemokraterna och det var kris även då. Ingen pandemi förvisso. Men det övergripande ramverket för efterkrigstidens internationella ekonomi – det fasta växelkurssystemet kallat Bretton Woods efter sin tillkomst i staden med samma namn i USA – hade fallit samman. Tillväxten föll och arbetslösheten ökade från 1,5 till 3 procent i Sverige.

Det är nivåer som vi bara kan drömma om förstås men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det var här riktningen började gå åt fel håll. Det som skedde stämde inte med hur den ekonomiska politiken var utformad.

Den gamla världen vittrade sönder

Finansminister Gunnar Sträng menade att läget var under kontroll. Sverige hade haft samma fasta växelkurs som ankare för den ekonomiska politiken sedan 1949. Då gjordes en stor justering av flera industriländers växelkurser för att skaffa sig bättre villkor i den internationella handeln.

Likheten mellan nu och det tidiga 1970-talet är att ingen egentligen visste något om framtiden. Ekonomerna försökte så gott det gick att förutspå. En del ville att ingenting skulle ändras. Sträng tillhörde det lägret och han hade understöd av ett gammalt garde med Gunnar Myrdal i spetsen. Den fasta växelkursen var bra för industrin och dess tillväxt och så var det med det. Socialdemokrater älskar industri.

Andra ekonomer tyckte att det rimliga var att rita om kartan nu när omvärlden förändrades. En del som Sven Grassman var tidigt ute med att man borde göra sig av med den fasta växelkursen. Stort misstag. Det förpassade honom till en extrem position i det ekonomisk-politiska landskapet. Andra, som moderate finansministern Gösta Bohmans statssekreterare Lars Wohlin, satt på positioner där de kunde göra avsteg efter avsteg från de gamla ekonomiska reglerna. Devalvering efter devalvering. Det hjälpte ändå inte. De gamla reglerna fick mindre och mindre förtroende.

Kan bli en ny Gunnar Sträng

1971 var år 1949 endast 22 år bort. Drar vi bort 22 år från nu landar vi i 1999. Året när överskottsmålet hade slagits fast. Är det så att ekonomisk-politiska regler överlever ungefär en 20-årsperiod? Det går inte att säga säkert. Men klart är att de har kortare livslängd än man föreställde sig på 90-talet när finanspolitiska ramverket formulerades. Världen förändras. Det finns inga regler som är eviga i politiken.

Magdalena Andersson kommer ta över ett parti som precis som vid 1970-talets början vill bli mer radikalt. Socialdemokrater vill göra, inte bara kompromissa. Och liksom Gunnar Sträng har Andersson styrt finansdepartementet med ett regelsystem som hade varit stabilt och förutsägbart. Men som samtidigt sätter käppar i hjulen för reformviljan.

Kommer hon även som partiledare och statsminister följa Strängs väg? Då blir hon en systembevarare. Den vägen kan leda till svårigheter längre fram.

I Affärsvärlden (27/10–21) varnade Lars Calmfors, nationalekonom och tidigare ordföranden i Finanspolitiska rådet, för att ett ramverk som ingen tror på snabbt kan falla sönder. Han har tillhört dem som värnat det tänkande som omgärdar dagens finanspolitik. Men i ett läge där det råder brist på alla typer av samhällsinvesteringar har han tänkt om. Det är klokt att ändra till något som passar för aktuella samhällsproblem än att krampaktigt hålla fast vid gårdagen.

Samhällsbyggare eller krishanterare?

Den motvilja mot förändring i den ekonomiska politiken som fanns i början av 1970-talet ledde så småningom till en identitetskris för socialdemokratin. I stället för att vara samhällsbyggare blev man krishanterare. När makten vanns åter 1982 var det ett krisprogram man regerade på (dess politiska konsekvenser läser man med fördel mer om i forskarna Åsa Plesners och Niklas Altermarks nyutkomna rapport för tankesmedjan Katalys).

Detsamma gällde för regeringsperioden som började 1994. Och 2014. Krishanteringen har varit framgångsrik ekonomiskt, men politiskt har den gått i stå.

Ska det bli något nytt måste man se över vilka verktyg man har i sin låda. Lars Calmfors var själv med både på 1970-talet och 1990-talet.

Vågar han uttrycka sig om ramverket som han nu gör – ja, då kan socialdemokratin våga bli samhällsbyggare igen.