När Stefan Löfven denna vecka avgår som partiordförande för Socialdemokraterna gör han det utan att hans parti ”pasokifierats”. 

Minns ni? Det var 2015 som termen spreds över Europa och kom att betyda snabb, plötslig och till synes fullständig kollaps för ett dominerande socialdemokratiskt parti.

Det var ju precis det som hade hänt i Grekland när det stora socialistiska partiet Pasok – ni fattar va? – under några få år på 10-talet gick från att stödjas av 44 procent av grekerna till 4 procent av grekerna.

Ungefär samtidigt dök stödet för S-partier i Skottland, Tyskland, Frankrike, Holland, Italien och Österrike. Pasokifieringen – det sista kapitlet i berättelsen om 1900-talets mest framgångsrika politiska rörelse – var här.

Orsakerna till de socialdemokratiska kollapserna ute på kontinenten skilde sig förstås åt, men det fanns gemensamma nämnare och de går att spåra till finanskrisen 2008. 

S-väljare tackade för sig

Att kort efter en jättekris bekämpa budgetunderskott, betala av på statsskulden och hålla utgifterna nere ansågs av många vara god social­demokrati.

Det bidrog till att klyftorna ökade, produktiviteten och lönerna stagnerade och att den europeiska arbetar- och medelklassen hamnade på efterkälken. 

Det bidrog till att många av de socialdemokratiska väljarna tackade för sig.

Sen kom flyktingkrisen 2015 och Europas social­demokrati hade inte tillräckligt bra svar på de frågor som väljarna ställde om samhörighet och sammanhållning. 

När Sveriges socialdemokrater nu samlas till kongress i Göteborg så gör man det utan att ha pasokifierats. Visst, sjunkande valresultat, minskande medlemstal och en alltmer ansträngd relation till delar av fackföreningsrörelsen. Men någon kollaps har det inte blivit.

Vinden har vänt

Under tiden som Stefan Löfven varit statsminister i Sverige har dessutom vinden vänt. 

I Italien är det socialdemokratiska partiet störst i opinionsmätningarna.

I Finland, Norge och Danmark har socialdemo­kratiska partier vunnit val under de senaste åren. 

I Spanien och i Portugal leder S-partier regeringarna. Tyskland kommer att ledas av en socialdemokratisk förbundskansler och i USA har traditionella socialdemokratiska idéer tagit sig in i Vita huset.

Går det att spåra några gemensamma drag här då? Ja, kanske. Pandemin har visat hur eftersatt det västerländska samhällsbygget är och hur ojämlikt det är.

Den annalkande klimatkrisen kräver att vi ställer om. Efterfrågan på en stark stat är tillbaka och en del socialdemokrater har vågat föreslå politiska lösningar – massiva investeringar och stimulanser – som ansågs omöjliga och ansvarslösa för bara några år sedan. 

Ekonomisk sanning har förändrats

Världen har förändrats och de ekonomiska sanningarna likaså. Som ett exempel har EU:s finansministrar nyligen diskuterat att undanta klimatinvesteringar från unionens skuldbroms.

Sveriges regering var förresten emot, precis som Sveriges regering var emot att hjälpa Grekland och Italien att få tillväxt under den akuta coronakrisen.

Det illustrerar en märklig motsägelse. För även om våra socialdemokrater aldrig pasokifierades tycks mycket lite ha förändrats i hur de ser på världen. Skeenden som för Tysklands Olaf Scholz och USA:s Joe Biden blev väckarklockor tycks inte ha ändrat särskilt mycket hos Magdalena Andersson och hennes partikamrater.

Postpandemin och den annalkande klimatkatastrofen skulle kunna användas som argument för att dra igång ett nytt solidariskt samhällsbygge. Men nej, i stället fortsätter det svenska malandet om ansvar för statens finanser och sparande i ladorna.

Stefan Löfven försvarade socialdemokratins position som Sverige största parti, han bidrog till att hålla högerextremisterna borta från maktens taburetter och han lotsade landet genom flyktingkriser, pandemier och terrorattentat.

Han lyckades genomdriva socialdemokratisk politik trots att majoritetsförhållandena talat emot. Han sköt upp pasokifieringen.

Det krävs mer av S

Det är en stor sak men på partikongressen krävs det mer. Att bara stå still, att avstå den omprövning som systerpartierna ute på kontinenten gjort, håller inte.

Ska Socialdemokraterna ha en roll även på 2020-talet behövs en politik för full sysselsättning, djärva investeringar, grön tillväxt och jämlikhet. 

Man måste göra upp med regelverk som inte gör det möjligt att pressa ned arbetslösheten.

Annars är det en öppen fråga om det är rövar­kapitalismen, högerextremismen eller klimat­förändringarna som först sliter sönder vår samhällsmodell. Och det vore faktiskt värre än budgetunderskott.