Push and pull brukar det kallas: faktorerna som styr varför en individ fattar ett livsavgörande beslut. Begreppet kommer från migrationsforskningen och försöker förklara varför människor väljer att lämna ett land och flytta till ett nytt.

Under 1800- och 1900-talets början, när över en miljon svenskar emigrerade till USA, förklaras det till exempel genom att hungersnöden i Sverige var utbredd (push) och att en långt bättre levnadsstandard lovades i USA (pull). Ibland är pull, det som drar, starkare än push, det vill säga det som driver ifrån.

Push and pull-faktorer kan också användas i stadsplanering och för att förstå städer. Varför lämnar vissa människor en stadsdel för att hellre flytta någon annanstans?
Däremot används orden sällan i debatten om gängkriminaliteten, även om det just är dessa faktorer som ofta diskuteras. Vad gör att vissa väljer att bli gängkriminella? Varför välja våld och hot om död framför ett tryggt liv genom skola och universitet?

Det verkar ändå som att de flesta gör hela frågan om gängkriminalitetens orsaker, push, mycket svårare än vad de faktiskt är.

”Halo” förändrar liv

Många spekulerar i push i termer av invandrarkillars kultur eller genom andra uselt förtäckta fördomar. När Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet tar ton blir orden komplicerade. Socioekonomi, segregation, fattigdom. Det sistnämnda är naturligtvis inte fel, men man kan koka ned det till något mycket enklare:

Se till att alla tonårskillar i förortsområdena har en Xbox och ett rum att spela i.

Det är nämligen något som i stor utsträckning skiljer ut förortskillar från killar som bor i gles- och landsbygd. Gaming, att lägga stora delar av sin fritid på tv-spel, har bland annat fått alkoholkonsumtionen och runtliggandet att sjunka dramatiskt bland svenska unga män. Enligt Systembolaget dricker tonåringar mindre än någonsin. De spelar i stället. Halo har gjort mer för svensk folkhälsa än 100 års alkoholpolitik.

Martin Klepke skrev på denna ledarsida i veckan om den svenska trångboddheten. Trångboddheten ökar och är värst i Sverige i jämförelse vid alla andra nordiska länder. Det borde inte överraska någon att trångboddheten är som värst på samma platser som drabbats hårdast av gängkriminalitet.

Svensk politisk debatt lider av en brist på gestaltning. Vi kan prata om trångboddhet och statistik bäst vi vill, men vad innebär det för individen i praktiken? Hur blir det till en push i verkliga människors liv?

Riskerar sitt liv för status och pengar

Man måste föreställa sig tonåringens vardag. Hemma finns mamma, möjligen sjuk, utförsäkrad eller arbetslös (frånvarande fäder anger polisen ofta som en gemensam nämnare bland gängkriminella män). Kring henne finns sju-åtta barn. Alla ska få plats i samma trånga lägenhet, med allt ljud och stök mindre barn för med sig. I bästa fall arbetar mamman, men då med oregelbundna arbetstider. Ofta hemifrån, nätter, mornar, kvällar. Kvar står tonårskillen och gör vad varje tonårskille i en sådan situation skulle göra: går hemifrån. Lämnar barnvaktandet till en syrra.

Så samlas dessa unga män på förorternas torg och skolgårdar. Kommer i kontakt med äldre män. Det ena leder till det andra och plötsligt riskerar man sitt liv för löften om status, pengar och en snygg bil.

Det är inte kvantfysik, men alldeles för högljudda politiska krafter vill prata sig hesa om integrationsfrågorna utan att för den sakens skull vilja lyfta ett finger för politik som ändrar dessa unga mäns livsvillkor före de tar ens ett steg in i gängkriminella miljöer.

Man vill inte se fler hyresrätter människor har råd med. Man vill inte se starka fackföreningar som samlas för bättre arbetsvillkor och högre löner för både invandrare och svenskar. Man vill inte reformera skolmarknaden som fått segregationen att eskalera. Framför allt vill man inte förbättra de sociala skyddsnäten.

Arbetslösa riskerar fattigdom

Blev du arbetslös eller sjuk i Sverige för 30 år sedan riskerade du inte fattigdom. 1991 var drygt 6 procent av de som på något sätt fick bidrag eller arbetslöshetsförsäkring fattiga. 2019 var över hälften av alla arbetslösa fattiga. Över 40 procent av de sjukskrivna. (Siffrorna har tagits fram av forskaren och socionomen Tapio Salonen). Tänka sig vad ett sådant samhälle kan föda. Vilka push-effekter som skapas av ökad ojämlikhet.

Det behöver inte vara så.

Det går att vilja ha ett samhälle där alla pojkar i Tensta eller Biskopsgården har ett eget rum och en egen spelkonsol. Allt börjar och slutar i livsvillkoren. Dessa kan vi styra politiskt, bara vi vill.