Vad blir arvet efter Stefan Löfven?

– Det är fantastiskt. Som norrlänning blir jag ju så glad. Jag växte upp på 60- och 70-talen när flyttlassen gick söderöver. Då fanns det få jobb här men nu går det åt andra hållet, så jag är jättejätteglad. 

Statsminister Stefan Löfven besöker Northvolt i Skellefteå. Batterifabriken är en av alla de industrisatsningar med grön profil som poppat upp de senaste åren i norra Sverige. 

Enligt många är det just Stefan Löfven, med bakgrunden i IF Metall, och hans envetna fokus på industrin som gör att han kan stå här i dag och fira industrins återkomst.

INDUSTRIALISTEN – men tjänstesektorn då?

När Stefan Löfven utsågs till partiledare för Socialdemokraterna kom han från posten som ordförande för industrifacket IF Metall. Efter valet 2014 tog han över regeringstronen med industrifrågorna högt på agendan. 

Bland det första han gjorde som statsminister var att tillsätta ett innovationsråd, något som från borgerliga politiker hånades som kafferep som inte skulle skapa några jobb. 

Även idén att tillsätta en industrikansler, som blev fyra, utsattes för lustifikationer och associerades till Otto von Bismarck, den tyske ”Järnkanslern”. 

Frågan är om det var en rimlig politisk prioritering eller om Stefan Löfven hade svårt att skilja på sin gamla och sin nya roll. 

– I början var det mycket snack om nyindustrialisering och sådant som jag bara tyckte var floskler. Men alla investeringar som sker i Norrland nu är väl något slags kvitto på att han hade rätt och jag hade fel, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo, som tidigare var statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och med en bakgrund inom LO. 

Under en stor del av Stefan Löfvens tid som statsminister styrdes också LO av en annan gammal IF Metallare, Karl-Petter Thorwaldsson. Även han anser att statsministerns industrifokus burit frukt. 

– Vi ser en nyindustrialisering av Sverige.  Vi ser kraftiga investeringar i industrisektorn, som en av motorerna för att klara klimatomställningen. Stefan har gjort det jättebra. 

Även parhästen från Stefan Löfvens tid som IF Metallordförande, avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä, tycker att Stefan Löfven varit ”jättebra”. Han ser också industrisatsningarna i norr som ett kvitto på Stefan Löfvens konsekventa hållning i industrifrågorna.  

– När Reinfeldt var statminister sa han att industrin var ”basically gone”. När jag nu pratar med industriföreträdare ser de att vi har en regering som förstår sig på industrin. Det är ingen slump att de här satsningarna kommer nu, de kommer för att man känner att man har gehör från regeringen. 

Har det även varit lättare för IF Metall att få tillgång till regeringen med Stefan Löfven som statsministern? 
– Ja, vi har haft väldigt bra kontakter, vi som förbund har fått ingångar i politiken på det sättet. 

Trots de senaste industriinvesteringarna har det sedan finanskrisen 2008–2009 försvunnit omkring 100 000 jobb inom industrin i Sverige. Samtidigt har ungefär lika många jobb tillkommit i tjänstesektorn. Det påpekar Stefan Koskinen, förbundsdirektör för arbetsgivarorganisationen Almega Tjänsteföretagen. 

– Vi tycker ju att vi hela tiden får jobba för att lyfta tjänstesektorn och öka förståelsen för vikten av den. Men jag tycker nog att det blivit bättre efterhand, även om det var mycket fokus på industrin i början, säger Stefan Koskinen och tillägger: 

– Det är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på Stefan Löfvens bakgrund i IF Metall. 

Ur ett småföretagarperspektiv har det inte bara varit frid och fröjd, anser Günter Mårder, vd för intresseorganisationen Företagarna som företräder omkring 60 000 företag i Sverige. 

Han tycker att det under Löfvens första mandatperiod pratades för mycket om nyindustrialisering, medan övriga samhället och näringslivet pratade om ett kunskapssamhälle och tjänstefiering. 

Han saknade och saknar fortfarande fokus på villkoren för småföretagarna. 

– Det är få tillfällen som man har hört Stefan Löfven prata initierat om det viktiga småföretagandet. Under hans tid har det skapats många jobb, fyra av fem har skapats bland småföretagare men de har fått väldigt lite utrymme i regeringens retorik, säger Günther Mårder. 

Några av Arbetets intervjuer med Stefan Löfven

SPLITTRAREN – eller den som helade den svenska modellen?

En annan fråga som väckt såväl uppmärksamhet som upprördhet handlar om förändringarna i anställningsskyddet. Frågan är om Stefan Löfven lämnar efter sig en splittrad fackföreningsrörelse eller kommer gå till historien som statsminister som återupprättade den svenska partsmodellen? 

I den frågan spelar regeringssamarbetet med Centern och Liberalerna en stor roll. Särskilt punkten i januariavtalet om en reformerad arbetsrätt som utmynnade i las-överenskommelsen. En överenskommelse som Kommunal och IF Metall som enda LO-förbund ställt sig bakom.  

– Skulden får man väl lägga på C och L, men det är klart att det känns bistert att det är en före detta LO-fackordförande som lägger de här förslagen, säger Gabriella Lavecchia, ordförande för Seko, ett av förbunden som är kritiskt till lasöverenskommelsen. 

Alternativet hade varit värre, är ett argument som flitigt använts i försvaret av januariavtalet. Och alternativet i det här fallet hade varit en Moderatledd regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Även Gabriella Lavecchia ansluter sig till den åsikten, men med en reservation. 

– Man kan väl också tänka att man kan prata om det som har hänt på olika sätt. Där kan jag ärligt säga att jag kan blir lite förvånad över hur enkelt och positivt det här lagts fram från S. För enkelt har det ju inte varit, lätt har det inte varit och kommer nog fortsätta vara komplicerat. 

Transport är ett annat förbund som ställt sig utanför lasöverenskommelsen och kritiserat Kommunal och IF Metall för att de anslutit sig. 

– Januariöverenskommelsen och den utgång vi fick med las sitter djupt hos oss. Frågan är om genombrottet att bryta upp Alliansen var värt att nästan bryta sönder LO. Vi i LO vet ju att man är starka tillsammans, men det var ändå två förbund som valde att gå egna vägar, säger förbundssekreteraren Lars Mikaelsson. 

Enligt honom kommer nya las slå extra hårt mot Transports medlemmar som ofta arbetar på mindre företag utan en stark facklig struktur. 

– Men till slut kommer även de fackförbund med många storföretag vakna upp och se att det här är inte så bra. 

Såväl Irene Wennemo som Stefan Koskinen och Kommunals ordförande Tobias Baudin tror tvärt om, att till slut kommer allt fler förbund inse att nya las är bra och ansluta sig. 

Irene Wennemo, som under sin tid på arbetsmarknadsdepartementet var med och förhandlade fram januariavtalet, vill till och med beskriva Stefan Löfvens tid som statsminister som partsmodellens återkomst.

Att han konsekvent och tålmodigt väntat in resultaten från parternas förhandlingar i stället för att besluta efter eget huvud, både när det gäller strejkrätten och las.  

Tror du att alla på den fackliga sidan håller med om att det är partssystemets återkomst? 
– Nej, det är klart. Men det var ju inte så att alla förbund tyckte att Saltsjöbadsavtalet var bra heller. Hur det kommer att se ut är något som parterna äger och som jag inte lägger mig i. Men jag tror att det som har skett är tillräckligt stort för att vara stabilt för framtiden, säger Irene Wennemo. 

Tobias Baudin, Kommunals ordförande, är på väg att lämna facket för partiet. Inför Socialdemokraternas kongress i början av november är han föreslagen som ny partisekreterare. 

Hans förbund är ett av de två inom LO-sfären som ställt sig bakom las-överenskommelsen, men han tror att det kommer bli fler. Och han anser fortfarande att LO står enat. 

– LO är inte splittrat. LO-förbunden vill ha en stark välfärd och fokus på jobben, på a-kassan, på pensioner, på sjukförsäkring. Det är klart att vi kan vara självkritiska om hur vi har hanterat den här situationen under las-förhandlingarna. Men när det har gått en tid och vi zoomar ut så hoppas jag att fler kommer att se att den här överenskommelsen är bra, säger Tobias Baudin. 

Även från arbetsgivarhåll får Stefan Löfven beröm för sin envetna respekt för parternas roll. Något som kan spåras i hans fackliga bakgrund, tror Stefan Koskinen. 

– Vi är nog skyldiga på båda sidor, att vi turades om att springa till lagstiftningen och kräva förbättringar så fort det blev regeringsskifte. Men under hans tid har parterna fått ett ökat inflytande. 

Han pekar på konkreta resultat som just las-överenskommelsen, strejkrätten men även etableringsjobben som parterna förhandlade fram och som ska sjösättas nästa år. 

Är det unikt för Stefan Löfven som statsminister? 
– Ja, jag tror att han har med sig den där fackliga kärnan att Saltsjöbadsavtalet kom att gälla för lång tid framåt och det blev en väldigt fredlig period, säger Stefan Koskinen och tillägger:

– Nu kommer las-överenskommelsen komma på plats och jag tror att allt fler kommer att ansluta sig. Då är las- och omställningsfrågorna borta från det politiska bordet 15–20 år framåt. Det skapar stabilitet.  

ÖVERLEVAREN – som fick ovänner att bli vänner

Alla som Arbetet pratat med, oavsett inställning i lasfrågan, är emellertid imponerade av Stefan Löfvens överlevnadsförmåga. 

De menar att hans bakgrund inom fackföreningsrörelsen har vägt tungt när han närmast mirakulöst överlevt den ena krisen efter den andra. Han har lyckats behålla makten under två mandatperioder trots ett parlamentariskt läge där det egentligen inte borde vara möjligt. 

Förhandlandet och kompromissandet har varit ständigt närvarande under hans regeringstid. Eller som Lars Mikaelsson, förbundssekreterare för Transport, uttrycker det: 

– Löfven har lyckats bilda en majoritet bakom sig i alla fall på något konstigt sätt. Han har fått ovänner att bli sina egna vänner och han har fått vänner att inte stå upp bakom honom. 

Så även om Stefan Löfven lyckats hålla ihop regeringen tycker vissa att det kommit med en besk eftersmak. 

– Jag hade önskat att den här tiden inte bara hade präglats av kompromisser utan också lite mer ideologisk socialdemokrati, sammanfattar Gabriella Lavecchia de senaste sju åren.