”Det är bråttom att ställa om klimatet till 2045”
Det är hög tid att Sverige, liksom flera andra länder redan gjort, tydliggör hur vår egen omställningsresa fram till 2045 ska se ut, skriver Kajsa Borgnäs.
Under de närmsta åren kommer det att avgöras om vi klarar målet om maximalt 1,5 graders uppvärmning. Sverige är ett av de pådrivande länderna för högre klimatmål i Europa och globalt. Sverige har också unikt bra förutsättningar för snabb omställning. Två av våra fem sektorer, el- och värmesektorn, är redan nästan utsläppsfria.
I trafiksektorn och industrin har vi dock samma utmaningar som alla andra. Här har utsläppen knappt minskat de senaste 30 åren. I den femte stora samhällssektorn, jord- och skogsbruket, står det skogsrika Sverige inför viktiga vägval.
Det är hög tid att Sverige, liksom flera andra länder redan gjort, tydliggör hur vår egen omställningsresa fram till 2045 ska se ut.
Planera infrastrukturbehoven
I många fall behövs bättre statlig koordination och styrning. På åtminstone tre områden krävs en mer konkret omställningsstrategi, bättre marknadsreglering och mer partnerskap mellan stat och näringsliv för att vi ska lyckas ta oss tillräckligt snabbt framåt.
För det första måste omställningens samlade infrastrukturbehov planeras konkret från 2045 och bakåt. Med övergången från olja och gas till förnybar el inom industrin och trafiken kommer vi behöva minst dubbelt så mycket el jämfört med i dag.
Utbyggnaden av vind- och solenergianläggningar samt elnät måste snabbas upp. Möjligtvis behövs mer vattenkraft. Kärnkraftens framtid kan avgöras först efter konkreta beräkningar av det samlade elbehovet 2045 och hur mycket förnybar energi vi realistiskt kan bygga ut.
Även fjärrvärmenäten behöver byggas ut, och eventuellt behöver vi fjärrkyla. Ny gasinfrastruktur kan behövas för transport och lagring av grön vätgas. Ska i stort sett all långväga godstrafik köras på järnväg behövs ytterligare el och spår.
Sverige saknar omställningsstrategi
På alla dessa områden finns stora frågetecken kring vilken teknik som är bäst och hur mycket som behövs. Ny infrastruktur är ofta kontroversiell och tar lång tid att bygga.
Sverige saknar dock fortfarande en övergripande omställningstrategi med beräkningar av elbehovet för alla sektorer samt en konkret färdplan för utbyggnaden av hela den förnybara infrastrukturen.
Här måste staten snabbt ta ett samlat grepp för att beräkna, planera och koordinera utbyggnaden av den infrastruktur vi behöver för fossilfrihet senast 2045.
För det andra går den gröna teknikutvecklingen framåt men den behöver snabbas upp ännu mer. Liksom staten och företagen tillsammans lyckades förkorta tiden det brukar ta att utveckla ett vaccin från 13 till ett år under coronapandemin, kräver snabbare grön teknikutveckling ett långsiktigt och närmare samarbete mellan staten och det privata näringslivet – en ”industripakt”.
Exempelvis är flera klimatneutrala nyckelteknologier inom industrin och transportsektorn fortfarande relativt omogna och dyra och det saknas nödvändig infrastruktur och marknader. Detta gäller grön vätgas och fossilfritt stål, utsläppsfria lastbilar och flygplan samt koldioxidinfångningsteknik för klimatneutral cement.
Företagens roll är viktig
Laddinfrastrukturen för elbilar måste standardiseras och rullas ut framför allt där människor kör långa sträckor, alltså utanför storstäderna.
Industribranscherna har inom ramen för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige tagit fram teknikplaner, men dessa saknar operativ funktion. Traditionellt finns i Sverige en stark skepsis mot riktade produktionsstöd, men grön teknikutveckling kräver mer riktade och långsiktiga innovations- och investeringsstöd där utsläppsfria tekniker, med sina olika för- och nackdeler, utvecklas parallellt.
Merparten av klimatinvesteringarna kommer att behöva göras av företagen, men staten måste koordinera och medfinansiera teknik och infrastruktur som skapar förutsättningar för omställning i hela landet och hos både stora och små företag.
Den offentliga upphandlingen borde användas aktivt för att driva teknikutvecklingen och skapa marknader för fossilfri teknik. De statliga bolagen bör ges i uppdrag att tillsammans med relevanta myndigheter och företag driva upp hastigheten i teknikutvecklingen och leda omställningsarbetet inom respektive sektor.
Det är dags att staten börjar använda sig av fler verktyg ur sin verktygslåda, genom sektorplaner klargör hur och när de olika sektorerna ställer om, tar ett mer samlat grepp för att planera och driva den förnybara infrastruktur som behövs till 2045 samt starkare koordinerar aktörerna för att lösa ut djupa intressekonflikter
Skogens målkonflikter
Genom en mer aktiv statlig teknikpolitik kan de privata aktörerna få den säkerhet de behöver för att våga investera.
För det tredje behöver vi lösa ut målkonflikterna kring skogens roll. Allt som växer binder koldioxid, och ju mer som växer, desto mer koldioxid fångas in. Sveriges stora skogar gör att vi skulle kunna bli klimatneutrala (om än inte fossilfria) i början på 2030-talet.
Sverige kritiserar ofta andra länder för att överutnyttja globalt sett värdefull natur, exempelvis Amazonas regnskog, men det är fortfarande oklart huruvida vi tycker att den svenska skogen ska suga upp inte bara våra egna, utan också andras, utsläpp.
EU-kommissionen föreslog nyligen att Sverige ökar sitt upptag av koldioxid med en tredjedel till 2030 för att bidra till europeisk klimatneutralitet.
2045 är snart här
Skogsindustrin är skeptisk. Det är också oklart om skogsprodukter främst bör användas som biomassa inom transport och industri eller som ersättning för långlivade produkter som stål och cement i byggindustrin.
Det är tänkbart att Sverige, liksom Tyskland i ombyggnationen av sin energisektor, behöver inrätta en ”skogskommission” för att tillsammans med aktörerna lyckas lösa ut intressekonflikterna kring skogens roll för svensk och europeisk klimatneutralitet.
Det är inte långt till 2045. Infrastrukturutbyggnad, snabb teknikutveckling och etablerandet av gröna marknader handlar ofta om sektor- och regionövergripande systemlösningar med en stor mängd aktörer. För demokratisk legitimitet måste klimatpolitiken dessutom kopplas nära samman med regional-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Fler verktyg ur verktygslådan
Frågan om Sveriges roll i Europa är överallt central: vid sidan av skogens roll måste vi avgöra om vi vill bidra till EU:s klimatneutralitet genom än större export av förnybar el och vätgas. I sådana fall behövs ännu mer ny elinfrastruktur än med ett strikt nationellt perspektiv.
Vår utgångspunkt är alltså god, men även vi behöver ta långt större steg.
Det är dags att staten börjar använda sig av fler verktyg ur sin verktygslåda, genom sektorplaner klargör hur och när de olika sektorerna ställer om, tar ett mer samlat grepp för att planera och driva den förnybara infrastruktur som behövs till 2045 samt starkare koordinerar aktörerna för att lösa ut djupa intressekonflikter.
Så har vi chans att börja ta de stora kliv som krävs för exponentiell utsläppsminskning.
