Jag kan inte sluta tänka på Lars Vilks. Men jag har också insett att jag tänker på honom på ett sätt som inte riktigt passar i debatten. 

Lars Vilks var konstnär, bland annat känd för verket och träkonstruktionerna Nimis i Skåne. Allra mest känd i svensk politisk debatt blev han för sina Muhammedkarikatyrer där profeten Muhammeds ansikte tecknades på en så kallad rondellhund. Lars Vilks skapade teckningarna för snart femton år sedan.

Sedan dess levde han på skyddad ort, under ständiga mordhot och med polisskydd dygnet runt. Vilks blev en centralfigur för det svenska kulturkriget – debatten om yttrandefrihet, islamism, rasism, konsten och allt däremellan. 

Lars Vilks dog i en bilolycka den tredje oktober. Tillsammans med honom dog också de två poliser som ansvarade för Vilks liv och säkerhet. När dödsbudet kom hade jag precis läst en lång artikel om kvinnor som lever gömda undan sina våldsamma män. Jag blir inte av med tanken på de gömda kvinnorna i relation till hoten Lars Vilks levde under, hur mycket debatten än rasat om allt annat som hade med Lars Vilks liv och verk att göra. 

Ständig rädsla, ständig misstro

Man tror att ungefär 800 kvinnor lever gömda i Sverige idag. Tror är ordet, eftersom det är svårt att riktigt veta. De lever med hemliga identiteter, på hemliga platser. Att leva gömd innebär att man flytt sitt hem, rotat upp sina sammanhang, fått nytt namn. Ofta är barnen med. Också de under nya namn.

Aftonbladets Kerstin Weigl har länge följt och dokumenterat kvinnor som utsätts för våld i nära relationer eller som dödas som en följd av våldet. 2020 kom poddserien Gömda kvinnor samtidigt som rörelsen “Gömda kvinnor” organiserades och började göra sina röster hörda. 

På bland annat Instagram, på kontot gomda.kvinnor, kan man läsa deras berättelser. Existensen är horribel. Ständig rädsla, ständig misstro. Ibland sitter mannen i fängelse, men ofta inte. Han kan dyka upp närsomhelst. Identiteten kan röjas närsomhelst, av vem som helst. 

En kvinna skriver om hur posten plötsligt en dag börjar använda hennes riktiga namn ihop med hennes falska namn och adresserar kuverten direkt till hennes hemliga adress. En annan om hur posten en dag helt slutar komma. Räkningarna försvinner. Betalningsanmärkningarna blir ett faktum. Att hitta jobb är svårt, då ingen kan förklara på anställningsintervjun varför de plötsligt behövde sluta på sitt gamla. Att skaffa nya vänner är minst lika svårt. I samtal kan man inte vara öppen med sin bakgrund. 

Gömde kvinnor vet vem hotet är

Att vara ärlig och genuin är förknippat med döden. Hemma har man barn som ibland blivit vittnen till misshandeln, ibland blivit misshandlade själva. De behöver vård och stöd, samtidigt som även varje myndighetskontakt är riskabel. Kvinnors hemliga identiteter har röjts av skolor, sjukvården, Skatteverket. Så fort det sker måste kvinnorna flytta igen. 

Lars Vilks delade nog erfarenheter med många av Sveriges gömda kvinnor. Men han hade också polisskydd, livvakt sedan 2010. Personskyddet garanterade Lars Vilks rörelsefrihet, hans framträdanden och tillgång till samhället. Det skyddade också hans yttrandefrihet. Staten skyddade Vilks, eftersom Vilks i rollen som konstnär hade gjort något. 

Tanken lämnar mig inte. 800 kvinnor i Sverige skyddas inte på samma sätt av staten eftersom de inte gjort något. De har bara levt. Blivit kära. Försökt bilda familj. 

Hoten mot Vilks var svårfångade. Exakt vilken extremist som planerade ett dåd visste man inte. För de gömda kvinnorna vet man precis vilka som står för hotet. Man har deras namn och deras adresser. Hotbilden är reell, det är på basis av den domstolar dömt vårdnad av barn och gett skyddade identiteter. 

Skydda rätten att leva

Inför nästa års budget har regeringen bland annat föreslagit att medel och statsbidrag som går till att bekämpa våldet mot kvinnor och till kvinnojourer ska permanentas. Det är, minst sagt, på tiden. Det är svårt att hjälpa människor i behov av ofta livslångt stöd om stödet ständigt finansieras kortsiktigt. 

Den stora frågan är ändå hur man ger alla gömda kvinnor friheten tillbaka. Visst är det bra att möjligheten att leva gömd stärks och att kvinnor, barn och de män som också drabbas av våld i nära relationer skyddas. Men sedan då? Hotet finns ofta kvar. Ibland ska ens potentiella mördare dessutom ha umgängesrätt till de gemensamma barnen. 

Det har jag tänkt på sedan Lars Vilks dog: Hur staten måste skydda yttrandefriheten, men att staten också måste skydda rätten att bara leva.