Sverige står mitt i en allmän samhällskollaps där varje människa som går utanför dörren riskerar att sprängas till döds av en 16-årig gängkriminell. Åtminstone om man får tro vissa moderater och högerdebattörer som härjar runt på sociala medier.

Att brösttonerna är ganska överdrivna kan man knappt säga längre, då anklagas man snabbt för att inte ta kriminaliteten på allvar.

Men det är faktiskt en jäkla skillnad mellan att prata om brottsstatistiken, polisens organisering, socialtjänstens och skolans insatser och vilka så kallade push- and pulleffekter som driver nyrekryteringen av nya gängkriminella och att bygga hela kollapshistorier på att man själv suttit på den lokala pizzerian och blivit rädd för att man sett en mörkhyad kille i mjukisdress. Det ena är sakpolitik. Det andra är ren affekt. 

Ändå är det sistnämnda snart vanligare från högern än det förstnämnda. Anekdoter om rädslan att gå ut i samhället. Som dessutom skrivs av människor som bor långt från förorterna som drabbas. Som vid Strandvägen, Stockholms absolut dyraste gata, till exempel. 

Tidigare polis kandiderar

Fredrik Kärrholm är en sådan moderat. Han lanserade just sin kandidatur till riksdagen. Han är tidigare polis och ett brett genomslag i somras när han skrev långt och utförligt om hur orolig han börjat bli nu när han går ut på promenad på Strandvägen.

1800-talskåkarna har börjat störas av bus. Bilar och grabbgäng med “tydlig sociolekt” som för väsen. Har brotten kring Strandvägen ökat enligt polisen? Nej, men Kärrholm är rädd ändå. 

Eller nej förresten, han har ändrat sig. Eller något åt det hållet. Det är “inte hotfullt” men ett problem ändå. Grabbgängen har ett “latent våldskapital”.

Vilket kanske är sant, men det märks att Kärrholm aldrig gått runt i Stockholm som kvinna. Att män i grupp kan vara obehagliga är knappast något nytt. Men nu drabbar det Strandvägen och Kärrholm och det är viktigt att tala om invandrarnas bus och hotfullhet eftersom det kan kratta vägen till riksdagen. 

Icke-ökande brottslighet

Varför är det så viktigt att tala om den icke-ökande brottsligheten vid Strandvägen? Jo, för när Kärrholm pratar om annat kan det låta såhär: 

“En offentlig välfärd är bra och viktig, men bara ett samhälle där människor visar omtänksamhet mot varandra i vardagen är ett samhälle med verklig solidaritet. Ett samhälle där det exempelvis behövs ‘nattis’, som just nu diskuteras, är raka motsatsen. Det är inte solidaritet, det är en konsekvens av brist på solidaritet. När det varken finns någon mormor, morfar, farmor, farfar, bror, syster, vän, kollega eller granne som kan låta barnen sova över, är det något som inte står rätt till.” 

Citatet kommer från en ledartext Kärrholm skrev i MUF Stockholms medlemstidning Forum 2012. Förskola på nattetid är brist på solidaritet.

Något står inte rätt till om ingen i omgivningen kan ta hand om ungarna. Man kan snabbt slå fast att Strandvägen i Stockholm inte direkt är en plats där man brukar lära känna ensamstående skiftarbetare.

Knegare lyser med frånvaro

En vanlig knegares verklighet lyser med sin frånvaro. Så lång borta från Kärrholms att man inte ens kan föreställa sig en vardag där ens omgivning består av andra som skiftarbetar.

Andra som har barn. Andra som är ensamstående. Andra som när de går i pension är så slut i kroppen eller så avlidna att de inte orkar passa barnbarn. Hela samhällen där varje människa nära nog bryter ryggen på att få vardagen att gå ihop. Bara sjukskrivningarna bland arbetaryrken bekräftar att så är fallet.

Kärrholm skriver i stället att det beror på att folk är “egoistiska svin”. Han antar i alla fall att så är fallet, eftersom nästan alla han själv känner är egoistiska svin. 

En sådan välfärdspolitik lockar inga väljare bortom Strandvägen. Det vet Kärrholm och varje moderat som hellre skriver långa texter om oron de känt när de går på gatan. Den oron kan fler relatera till. Och oron kan också underblåsas av fler exempel. Egna anekdoter. 

Rädslan och oron blir en politisk paradgren i sig, snarare än den faktiska politiken eller verkligheten vi lever i. Sedan visar man politisk handlingskraft genom att vara arg.

Skräckslagna och förbannade människor kan inte fatta några långsiktiga beslut. I affekt är ingen rationell. Bara det är goda skäl till att aldrig lyssna på brösttonshögern.