I dag blir allt som vanligt igen. Eller så vanligt det nu kan bli efter en drygt 18 månaders lång pandemi som lamslagit samhället.

Från i dag släpps i princip samtliga covidrestriktioner, de som vi vid det här laget lärt oss att leva med. Från och med i dag behöver vaccinerade inte längre hålla avstånd. Det går åter att samlas i livliga demonstrationståg, att gå på stora konserter eller att bänka sig på favoritlagets fotbollsmatcher.

Sedan i mars 2020 har 14 821 människor i Sverige tragiskt dött av viruset. I den pandemin som har berört så många. Alla de som mist en anhörig eller som själva fått men efter sjukdomen. Som mist ett jobb eller som fortfarande är permitterade.

Höll ut och höll ihop

Kanske är ändå det viktigaste som vi bör fira en dag som denna, att vi klarade detta tillsammans.

Att den svenska strategin utan förbud, lockdowns eller bestraffningar har gjort att vi nu, försiktigt och ansvarsfullt, kan gå vidare från pandemin som ett enat samhälle. Att vi kan sätta ett bortre parentestecken för det ett och ett halvt år som gått och nu kunna leva som vanligt igen.

Vi är många som har hjälpts åt att minska smittspridningen, i att följa restriktionerna som satts av regeringen och myndigheterna.

Svenskarna har tvättat händer och hållit avstånd. Avstått från att umgås i stora grupper, inte firat högtider som vanligt, inte levt livet som vanligt. Och detta är faktiskt väldigt fint.

Och kanske bör vi ägna en stund åt att klappa våra medmänniskor på axeln, tacka varandra för uthållighet och solidaritet. För att vi gjorde precis som vi blev tillsagda av Anders Tegnell och Stefan Löfven. Vi höll ut och vi höll ihop.

Och visst är det som att sammanhållningen och uthålligheten säger oss något?

Glöm inte lärdomarna

I tider av global polarisering är den här lärdomen inget vi ska rycka på axlarna åt. För det finns en politisk dimension här som är viktig.

Vårt samhälle fortsätter nämligen bara vara ett enat sådant om vi anstränger oss. Om vi var och en som bor här bestämmer oss för att detta är viktigt.

Och det är precis en sådan idé som utgör grunden för välfärdssamhället, att vi alla är en del av det. Att det finns till för var och efter behov.

Så medan den allt mer nationalkonservativa högern vill skilja på folk och folk och villkora basala rättigheter visar erfarenheten av pandemin hur farliga sådana vägval är.

Om något har corona visat vad högerns långtgående privatiseringar kan leda till. Som när när personal inom vård och omsorg saknade tillräcklig skyddsutrustning och hur de ”flexibla” anställningsvillkoren ledde till att smittspridningen på landets äldreboenden förvärrades. Hur beredskapslager inte är något onödigt utan faktiskt helt livsnödvändigt när en pandemi slår till.

Nu gäller det bara att vi inte glömmer de lärdomar vi fått.

Utan arbetare stannar Sverige

Så visst ska vi tacka Anders Tegnell och visst ska vi vara glada att det var Stefan Löfven och en socialdemokratisk ledd regering och inte ett högerparti som styrde landet genom pandemin.

Men mest ska vi tacka varandra för att vi höll ihop och för att vi gjorde det tillsammans.

Kanske har ändå det viktigaste varit att vi kunnat se varandra över klassgränserna. De flesta svenskar har nämligen inte kunnat skydda sig mot smitta genom att jobba hemifrån.

Hela landet hade stannat om landets arbetare hade stannat hemma. Och detta har – kanske för första gången på länge – hela Sverige nu förstått.