– Det är en magisk livsresa. Och det säger något om Sverige.
Så sa Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar när riksdagen i går passade på att tacka av Stefan Löfven. Statsministern gjorde sin sista partiledardebatt och både Dadgostar och Kristdemokraternas Ebba Busch noterade att regeringsbildaren är fosterhemsbarn och svetsare.
Löfvens företrädare på statsministerposten, Per Albin Hansson, sa att i folkhemmet skulle det inte finnas varken styvbarn eller kelgrisar. Och på individnivå förkroppsligar Stefan Löfven det löftet.
Ett litet barn som föddes in i fattigdom och lämnades till en fosterfamilj, men genom medmänniskors godhet och kärlek kunde växa upp.
En pojke som tack vare omdanande socialdemokratiska reformer kunde utbilda sig och sedan arbeta sig upp som slyröjare, timmersorterare och svetsare.
En man som blev fackligt kontaktombud och skyddsombud på Hägglunds i Örnsköldsvik innan han fick förtroendet att bli ordförande för IF Metall. Som blev partiordförande. Och statsminister.
Fosterhemsbarn som statsminister
Det är häpnadsväckande och även människor som ogillar Löfvens politiska program kan tjusas av det faktum att ett fosterhemsbarn kan bli statsminister.
På ett sätt är ju Löfven det yttersta beviset på att Sverige är en fungerande meritokrati, ett land där människors status och position ytterst beror på deras intellektuella förmågor och formella meriter, deras kunnande och kompetens.
Meritokratin och den närbesläktade klassresan är eftersträvansvärda ideal och även konservativa personer kan säga att de vill ha ett samhälle med stor social rörlighet.
Lever vi i ett sådant samhälle?
Nej, slår Harvard-professorn Michael Sandel fast i sin bok The tyranny of merit. Bakgrund spelar fortfarande stor roll för dina livsvillkor: vilket jobb du får, var du bor, hur länge du lever och så vidare. Den sociala rörligheten är i praktiken begränsad.
Dessutom är det allt mer så att dagens toppskikt föder morgondagens toppskikt. Sandel påpekar att politiker, företagsledare och och opinionsbildare inte sällan har föräldrar som varit politiker, företagsledare eller opinionsbildare. Det vi betraktar som meriter går tydligen i arv.
Eliten lever vidare
Samtidigt som den sociala rörligheten kollapsat har hyllandet av meritokratin tilltagit, menar Sandel. Det har skapat ett samhälle som ser ner på människor utan fina titlar och positioner (de har ju inte ansträngt sig!). På så sätt rättfärdigar man ojämlikhet. Om alla människor får möjlighet att klättra så högt de kan på samhällsstegen så är det rättvisa nog.
Exemplen i Sandels bok är i huvudsak amerikanska, men Sverige är inte skonat. Familjebakgrunden har fått en större betydelse för elevers skolresultat, de ekonomiska klyftorna vidgas och ojämlikheten tilltar. Ekonomihistorikern Gregory Clark har tittat på inkomsterna för svenskar med adliga efternamn och jämfört dem med inkomsterna hos svenskar med efternamnet Andersson.
Han har funnit att personer vars förfäder tillhörde 1700-talets adliga elit än i dag är överrepresenterad bland Sveriges höginkomsttagare. Mönstret går igen när det gäller vilka som har privata förmögenheter och vilka som har högstatusjobb.
Trots avskaffade privilegier och årtionden av socialdemokratisk utjämningspolitik så kan samhällets etablissemang, i generation efter generation, försvara sina positioner och sin makt. Vi säger att vi vill ha social rörlighet men ändå kan bankchefens barn, barnbarn och barnbarnsbarn räkna med ett liv i societeten.
Det är nu vi måste fråga oss om en svensk svetsare uppvuxen i en fosterfamilj hade kunnat bli bankchef eller börsdirektör eller finansmäklare. Hade han kunnat göra samma karriär i näringslivet, inom akademin eller mediebranschen? Hade dörrarna stått öppna för honom? Kanske är det så att Stefan Löfvens resa till samhällstoppen säger mer om socialdemokratin än om Sverige.
Avskaffa klassamhället
Det är i ju arbetarrörelsen han fått sin skolning, det är där han gjort karriär. Det är tack vare arbetarrörelsen han blev statsminister.
Stefan Löfven är, för att citera Aftonbladets Ingvar Persson, en ”ledare med sina rötter djupt i folkrörelsen som förstår skillnaden mellan att vara med i ett parti och att vara medlem i en gymkedja”. Visst är det genom att visa duglighet, disciplin och lojalitet mot sina kamrater han lyfts fram.
Men arbetarrörelsens mål har aldrig varit den individuella klassresan. Idealet för arbetarrörelsens ledare har aldrig varit strävan att för egen del lämna sitt sammanhang. Varför? Därför att klassresan är ett ideal som bara kan fungera i ett klassamhälle och precis det vill arbetarrörelsen faktiskt avskaffa.
När Ebba Busch hyllar Stefan Löfvens livsresa så gör hon det förstås av välvilja. Men bakom den borgerliga välviljan finns alltid ett försvar för privilegier och klyftor.
Ett försvar för en samhällsmodell där politiken aldrig behöver verka för att klyftorna sluts utan i stället kan uppmana folk att anstränga sig.
Ett försvar för klassamhället, kort sagt.
