”Hon sa ja”. I onsdags delades de tre orden flitigt på sociala medier. Då, precis efter att det positiva beskedet kommit från Magdalena Andersson efter frågan från valberedningens ordförande Elvy Söderström. 

Sverige har länge stuckit ut. Vi har varit det enda landet i Norden som ännu inte haft en kvinnlig statsminister. 

Men så nära som vi är nu i att äntligen bryta den trenden har vi aldrig varit.

Magdalena Andersson har förvisso tonat ner betydelsen av att hon är kvinna när jakten på Stefan Löfvens efterträdare har diskuterats. Något som inte varit konstigt då kritiker har velat få det hela att handla om ”kvotering”. 

Inga tvivel om kompetens

Fast egentligen finns inga tvivel att det är hennes kompetens som avgjort nomineringen.

Ändå bör betydelsen av det som nu sker inte underskattas. För självklart vet Magdalena Andersson att hon med nomineringen närmar sig en historisk milstolpe.

Ibland glömmer vi hur ung vår demokrati är. Att kvinnor bara haft rösträtt i hundra år. Men alla de framsteg som gjorts sedan dess kan ge en viss fartblindhet, en känsla av att det som kom före det moderna samhället är så långt borta. 

För tänk vad mycket som hänt sedan 1921, hur kvinnors situation förändrats. I dag är det självklart att samma lagar gäller för alla, oavsett kön. Att kvinnor kan bestämma över sina liv. Studera, arbeta, bestämma över familjebildning, sin ekonomi och den egna kroppen. 

Sådant var otänkbart – och till viss del olagligt – då 1921. Och utan generationer av kvinnors blod, svett och tårar hade vi inte varit där vi är i dag.

Men att bara se vägen hit leder fel. För trots de historiska framstegen är vi långt ifrån framme. 

Viktigt steg för jämställdheten

Efter hundra år av kvinnlig rösträtt är lönegapet stort. Mäns våld mot kvinnor är utbrett, en kvinna mördas var tredje vecka av en närstående man. Och ännu är makten i samhället skev. Företagsledarna är företrädesvis män och det har alltid funnits fler män än kvinnor i riksdagen liksom bland de politiska toppositionerna. 

Så när Magdalena Andersson nu kommit ett steg närmare samhällets högsta befattning, då är det också ett viktigt steg framåt för jämställdheten.

Fast, det ska tilläggas, vägen fram till statsministerposten är inte kantad med rosor. Ännu återstår att Andersson röstas fram på S-kongressen i november, att höstbudgeten antas och att riksdagen ger Andersson sitt stöd. Eller åtminstone tolererar henne.

Och det kanske är värt att vänta med att korka upp champagnen tills Magdalena Andersson har gått i mål. 

Men varje steg vi närmar oss dagen då det yttersta glastaket krossats bör faktiskt uppmärksammas. Varför inte firas, med en särskild nickning till de som applåderar i skuggorna. Att ägna en skål till kvinnorna som tog kampen och gick före.