Dödsorsaker bland migrant­arbetare utreds inte

Under det dryga årtionde som gått sedan Qatar tilldelades värdskapet för herrfotbolls-VM 2022 har tusentals migrantarbetare dött i den absoluta monarkin.

Larmrapporterna om livsfarliga förhållanden på landets byggarbetsplatser har avlöst varandra men enligt Qatar kan nästan inga dödsfall relateras till arbetet. 

När människorättsorganisationen Amnesty international i en ny rapport granskar Qatars dokumentation framgår det emellertid att riktiga dödsorsaksutredningar är sällsynta. I stället används samma svepande standardformuleringar – som ”ospecificerat hjärtfel” eller akut andningssvikt till följd av naturliga orsaker” – för att beskriva nästan varje dödsfall. 

Till Amnesty säger David Bailey, patolog och medlem i Världshälsoorganisationens arbetsgrupp för dödsutredningar, att de qatariska intygen inte håller måttet. 

– Det här är fraser som inte borde förekomma på dödsattester utan ytterligare förklaringar av den bakomliggande orsaken. I praktiken dör alla människor i slutänden av hjärt- eller andningssvikt och de här formuleringarna är meningslösa utan en förklaring till varför det har skett.

70 procent oförklarade dödsfall

I ett välfinansierat sjukvårdssystem är det enligt medicinska experter som Amnesty talat med möjligt att slå fast en dödsorsak i 99 procent av alla fall. Men i Qatar lämnas närmare 70 procent av dödsfallen bland migrantarbetare oförklarade, eller avskrivs utan utredning med ”naturliga orsaker”. Det leder enligt Amnesty till misstankar om att Qatar mörkar de verkliga dödsorsakerna. 

– När relativt unga och friska män plötsligt dör efter att ha arbetat långa dagar i extrem hetta så väcker det allvarliga frågor om säkerheten och arbetsförhållandena i Qatar, säger Steve Cockburn, Amnestys chef för ekonomisk och social rättvisa, i ett uttalande

– Att de misslyckas med att utreda de underliggande orsakerna till dödsfall bland migrantarbetare innebär också att qatariska myndigheter ignorerar varningstecken som, om de togs på allvar, skulle kunna rädda liv.

När Amnestyrättschefen talar om ”varningstecken” syftar han just på de stekande temperaturerna i Gulfstaten. Människorättsorganisationer och fackföreningar har länge larmat om att hårt arbete i sommarhettan är förenat med livsfara.   

Otillräcklig arbetsmiljölagstiftning

Qatar har – i takt med att frågorna om de höga dödssiffrorna bland migrantarbetare börjat hopa sig – infört viss arbetsmiljölagstiftning för att dämpa värmeexponeringen. Utomhusarbete har förbjudits om hetta och luftfuktighet överstiger de tillåtna gränserna.  

Fortfarande finns dock inget krav på att arbetsgivare ska erbjuda raster vid varmt väder. I stället ska anställda få arbeta i ”självreglerat tempo”. 

Med hänvisning till de ”extremt ojämlika maktförhållandena” mellan landets arbetsgivare och arbetstagare gör Amnesty bedömningen att det är svårt för anställa att hävda sin rätt att hålla tempot nere. Det finns heller inga fackliga organisationer som kan ge stöd. Fackföreningar är alltjämt förbjudna i Qatar. 

Utöver att anhöriga i hemländerna lämnas med sorg och obesvarade frågor finns enligt Amnesty ytterligare ett problem med de bristande dödsorsaksutredningarna i Qatar. Landets lagstiftning ger migrantarbetarnas familjer rätt till ersättning vid arbetsrelaterade dödsfall. Men vid naturliga orsaker sker ingen utbetalning. 

Och i Qatar dör, enligt Amnestys rapport, nästan alla migrantarbetare av ”naturliga orsaker”.

”Våra drömmar gick upp i rök” 

I Bangladesh blir konsekvenserna av de ”naturliga dödsfallen” tydliga.

Mohammad Kaochar Khan arbetade som murare i Qatar och var 34 år när han hittades död i sin säng i november 2017. Akut andningssvikt, löd diagnosen. 

Khan och hans familj hade sålt delar av sitt land för att ha råd med rekryteringsavgiften. En investering i en bättre framtid var tanken. Men familjeförsörjaren gick bort på en avlägsen kontinent. Och eftersom Khans död avskrevs som naturlig fick familjen ingen ersättning av arbetsgivaren. 

Ett bidrag från den bangladeshiska staten gjorde att lånen kunde betalas. Men familjen var fattigare än innan Khan åkte. Och hade en familjemedlem mindre. 

– Alla våra drömmar gick upp i rök när min bror gick bort. Han hoppades kunna höja levnadsstandarden för oss allihop men vi lyckades aldrig spara några pengar för nästan all hans lön gick till att betala kostnaden för resan, säger brodern Didarul Islam till Amnesty.