”Välkommen att gå i mina skor en dag, Kristoffer Tamsons”
En tågvärd ägnar sig bara åt att öppna och stänga dörrar tycks moderata trafikregionrådet Kristoffer Tamsons tro. Men vårt yrke kan inte ersättas med kameror. Utan oss ökar otryggheten, skriver en stolt tågvärd.
Kristoffer Tamsons (M).
Visste ni att pendeltågen i dag har minst en person med säkerhetstjänst per pendelvagn. Är det kort tåg är vi två. Det betyder att jag som tågvärd snabbt kan nå er när olyckan är framme och vi blir stående länge.
Då kommer jag ut till er och informerar. Föraren gör likadant i sin vagn.
Men så vill inte den moderatledda Stockholmsregionen ha det. I juni fattades beslutet att vi tågvärdar ska ersättas med kameror.
Trafiknämndens ordförande Kristoffer Tamsons kommenterade det med att tågvärdar ju bara öppnar och stänger dörrar och att det är en arbetsuppgift som kan automatiseras.
Bidrar till tryggheten
Tamsons kan få följa med mig en vecka på jobbet. Då skulle han förstå att tågvärdarna är där vi behöver vara för att bidra till tryggheten ombord.
I en störning och kris är vi alltid en av de viktigaste länkarna för att tåget snart ska rulla igen. Vi tågvärdar gör otroligt mycket för tryggheten ombord, även om vi kanske inte alltid syns.
Ibland sker olyckor ombord. Ibland får resenärer panikattacker, ibland blir de sjuka. Min roll som tågvärd är mycket mer aktiv i dessa händelser än lokförarens, för det är mitt jobb.
När jag stänger dörrarna har jag lärt mig precis hur och när. Jag stänger på sekunden, den sekunden som är lagom. Jag ser och beräknar om jag hinner vänta, och jag lovar, det är sällan en slump att just du precis hann med tåget innan dörrarna stängdes.
Det var jag som gjorde en bedömning på en millisekund att just dig kan jag vänta på utan att det påverkar vår tidhållning.
Jag har blivit spottad på, jag har blivit attackerad av klottrare och förföljd av snubbar mitt i natten. Jag har hjälpt barn hem som åkt fel och räddat människor ur spårområdet. Ändå har jag alltid kommit tillbaka till jobbet
Vi blir omplacerade
Men i juni kom det, mejlet som förklarar att min tjänst snart försvinner och hur glada MTR och Trafikförvaltningen är, eftersom vi kommer bli omplacerade och lovas andra arbeten.
Jag är inte glad, mitt yrke försvinner. När jag häller sågspån på ungdomarnas spyor och klockan 01.32 stänger av en hel vagn för att för att våra ungdomar druckit för mycket. Jag skriver en rapport att sågspånen är slut medan lokföraren ringer de samtal som behöver ringas för att vi står still.
Jag är inte glad när jag skriver en rapport på den där dörren jag självständigt lagade tack vare mina fordonskunskaper. Dörren som gick sönder för att vi har ett samhälle som är så stressat att nästa tåg alltid är ett tåg för sent hem så att en, två, tre personer höll i och drog upp dörren så den gicksönder.
Jag är inte glad när jag hjälper en nervös elvaåring att få fram sin iPhone mellan säte och fönster, när jag med min yrkeskunskap kan ta loss sätet för att återlämna den.
Jag är inte heller glad när jag kollar om våra hemlösa passagerare som åker med oss om dagarna fortfarande andas. Inte heller när jag tröstar min kollega som igår körde på en person, och jag som tågvärd kan ge rätt stöd för jag vet vad det innebär, jag har också haft såna dagar på jobbet.
Vet vad jag ska göra i kris
Så Kristoffer Tamsons, det är inte så att jag bara öppnar och stänger dörrarna till tåget. Jag gör det också – och mycket mer än det. Jag vet var varenda stege och brandsläckare finns ombord.
Jag vet vad jag ska göra i en kris och mitt jobb är att ta över lokförarens uppgifter om hen blir så påverkad av chock att hen inte klarar av sin säkerhetstjänst.
Jag kan evakuera, ringa alla samtal och ta hand om mina resenärer, trösta ledsna, lugna arga. Jag ställer klockan på 03.20 för er skull, och andra dagar jobbar jag hela natten för er.
Människor har dött ombord
Under mina år som tågvärd har människor ramlat ihop och dött ombord. Jag har gjort HLR på främlingar, sett personer falla mellan tåg och plattform.
Jag har blivit spottad på, jag har blivit attackerad av klottrare och förföljd av snubbar mitt i natten. Jag har hjälpt barn hem som åkt fel och räddat människor ur spårområdet. Ändå har jag alltid kommit tillbaka till jobbet.
Vi är över 360 tågvärdar med liknande berättelser. Så förminska inte vårt yrke. Vi har en yrkesstolthet som heter duga och mina lokförarkollegor vill inte framföra tåg utan oss.
Vårt yrke kan inte ersättas med kameror och det kommer inte på något sätt bli tryggare ombord utan oss. Låt tågvärdarna stanna, för allas skull.
