Det blåser snålt i Kiruna. Temperaturen har börjat söka sig under tio grader. Hösten är här. Det är 20 år sedan BB stängde. Årsdagen har markerats av ännu fler försämringar för Kirunas gravida kvinnor. Ingen barnmorska finns för att utföra rutinultraljud. Kvinnorna hänvisas istället 40 mil bort, till Luleå eller Piteå.

Instagramkontot Verklighetenkiruna har räknat ut hur många mil en kvinna måste åka totalt under sin graviditet. Flera tur-och-retur-resor till Gällivare. Från Gällivare till Sunderbyn i Luleå. Från Luleå tillbaka till Kiruna. 262,4 mil. Det är drygt 30 timmar i bil, ungefär lika lång tid som det tar att köra från Stockholm till Rom. 2600 kilometer för ett barn.

I en annan del av Sverige har Stefan Löfven precis meddelat sin avgång som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna. Han hann knappt till punkt innan spekulationerna om efterträdare var igång och analytikerna kom snabbt överens: Vill Magdalena Andersson blir det Magdalena Andersson. Ungefär lika snabbt pratade alla om kön. “Det måste bli en kvinna”.

Livet tvingar bort kvinnorna

Och visst är det dags. Sverige är det enda nordiska landet som aldrig haft en kvinnlig statsminister. Stefan Löfven har stått som ensam man bland grannländernas regeringschefer. 100 år efter den kvinnliga rösträttens införande börjar det se bra märkligt ut. Särskilt för ett parti som Socialdemokraterna som gjort jämställdheten till en av sina kärnfrågor, men frågan om kvinnligt ledarskap och representation har länge varit komplicerad för partiet. En kvinnlig partiledare har vaskats fram genom det senaste århundradet. Snabbt vaskades hon, Mona Sahlin, också bort igen.

På det området sticker Socialdemokraterna ut från partierna till höger, men inte från samhället i övrigt. Samhällets högsta beslutsfattande positioner innehas i regel av män i näringslivet, civilsamhället och inom det offentliga. Uppenbarligen spelar kön alltså fortfarande roll. Det spelar också roll i livet. Från förlossningsvården till ansvaret för hem och barn. I S kan ingen bli partiledare direkt från student- eller ungdomsförbundet. Vägen till medlemsorganisationens förtroende är lång. Man behöver sin maktbas av partister, distrikt och ombudsmän.

Alla politiska partier ser en brain drain av kvinnor när de närmar sig 30, mitt i klivet mellan ungdomsorganisation och parti. Man flyttar för studier eller jobbar delade turer, skaffar barn, prioriterar annat. Tar det där ansvaret för precis allt mellan himmel och jord som kvinnolivet har en tendens att kräva. Politiken får vänta. För gamla folkrörelsepartier som S blir det ett särskilt problem för representationen. Livet tvingar många kvinnor att hoppa av den långa vägen till förtroendeposterna.

Inte för mycket kvinna

Det innebär såklart inte att det inte finns kompetenta kvinnor inom S. Tvärtom. Varje kvinna som slagit sig fram inom mansdominerade områden kan lita på att hennes kompetens är högre än de flesta män omkring henne, rent statistiskt alltså. En gammal HR-sanning är att män rekryteras på potential och kvinnor på erfarenhet. Alltså är kvinnans CV tjockare och hon måste fortfarande, 2021, arbeta hårdare för samma erkännande.
Här skulle man också kunna säga att en man i stället för Magdalena Andersson faktiskt vore kvotering, om man ser till kvalifikationerna.

Men är representation allt? Det är inte bara Aftonbladets ledarsida som fokuserar på frågan om en kvinnlig partiledare. Frågar man vissa socialdemokratiska strateger skulle de också svara ja, men av helt andra skäl. Gärna en kvinna, kanske. Men inte en kvinna som är för mycket kvinna. Absolut ingen som pratar en massa jämställdhet. Det vore lättare med en man, ändå. Ingen annan fråga är viktigare för S partietablissemang som frågan om de manliga LO-väljarna. En ny partiledare får inte skrämma bort dem, vilket “fel” kvinna skulle göra. Men om svetsaren Stefan Löfven inte kunde locka till sig dem, handlar det då verkligen om person?

Mellan allt tal om kvinnor, män, kön och representation står politiken kvar och väntar. Härom veckan presenterade Dagens Nyheter siffror på väljarkårens sympatier. Aldrig förr har kvinnor och män varit lika polariserade som i dag. Om kvinnor fick välja skulle vänsterblocket plus C ha en rejäl riksdagsmajoritet. Om män fick bestämma vore SD största parti och högerblocket inta Regeringskansliet.

Statsvetaren Maria Oscarsson kopplar kvinnornas vänstersympatier med välfärdsstatens framväxt. Kvinnor är, mer än män, beroende av välfärden. Om de inte arbetar i den så är de direkt beroende av den för att kunna arbeta. Barnomsorgen och äldreomsorgen frigör kvinnor, och det är man väl medveten om.

Välfärd är jämställdhet

Varje försämring av välfärden blir också en försämring för kvinnor i stort. På så vis blir också den socialdemokratiska politiken viktigare för jämställdheten än vem som leder partiet.

I region Norrbotten övergav väljarna Socialdemokraterna. Man kände sig svikna i välfärdsfrågorna. I dag styr Sjukvårdspartiet tillsammans med moderater och centerpartister. 262 mil för en graviditet säger att det knappast blivit bättre, men S kommer aldrig vinna ett val på att åtminstone inte vara lika illa som alternativet.

Socialdemokraternas knäckfråga är att ha svar till kvinnorna i Kiruna. Varje reträtt från välfärdspolitiken är ett svek. Välfärden är den ultimata jämställdhetspolitiken som Socialdemokraternas partikongress måste surra fast nästa partiledare vid.

Oavsett vem det blir.