Den nya lagstiftning runt lagen om anställningsskydd blev uppenbart inte så dålig för arbetstagarna som mitten och högern hade önskat sig.

Men skam den högeropposition som ger sig!

När vägen mot ytterligare lagstadgade förändringar av anställdas villkor nu har stängts har vi denna sommar i stället sett en ny strategi formas, eller en nygammal strategi: att direkt attackera kollektivavtalen.

Är facket en maffia?

I centrum står några av de arbetsrättsliga tvister som har uppstått i sommar där företag vägrar teckna kollektivavtal. Fortlöpande startas ju mindre nogräknade företag som vägrar följa kollektivavtalen, oftast för att öka sina vinster genom att ge låg lön och usla villkor för de anställda.

Ett av dessa företag har under sommaren varit högerns gunstling. Det är ett elföretag i Skåne som ansett sig ha bättre villkor än kollektivavtalen för sina anställda och därför in i det längsta vägrade skriva på Elektrikerförbundets kollektivavtal.
Hur ska vi då se på detta? Ska facken strunta i att begära kollektivavtal för att ett företag anser sig ha tillräckligt bra villkor för de anställda?

Är det alltså berättigat att som i en ledare i moderata Svenska Dagbladet vällustigt jämföra Elektrikerförbudnets begäran om kollektivavtal med när maffian placerar ett blodigt avhugget hästhuvud i filmproducenten Jack Woltz säng i filmen Gudfadern?

Välorganiserade företag

Naturligtvis inte, högerns groteska vulgärpropaganda till trots har kollektivavtal en funktion endast om den omfattar alla eller nästan alla, både företag och anställda.

Arbetsgivarna har insett detta och en överväldigande majoritet av svenska företagare är i dag med i en arbetsgivarorganisation.

Att en majoritet av företagen följer kollektivavtalen är för den enskilda arbetsgivaren en garanti för att företaget inte ska konkurreras ut av skojare som skapar sina egna villkor.

Men de anställda får gärna splittras, enligt borgerlig logik. Det blir ju så mycket sämre avtal för de anställda om de inte har alla anställda med sig.

Hög anslutningsgrad bland arbetsgivarna, tillräckligt hög anslutningsgrad hos facken för att arbetsmarknaden inte ska rasa samman i vilda strejker men ändå tillräckligt låg facklig anslutning och kraft för att arbetstagarnas krav ska kunna hållas nere, är det borgerliga målet.

Spelad avsky mot avtalen

Den med jämna mellanrum frammanade bilden av att ett företag har bättre villkor än kollektivavtalen och därför ska få slippa kollektivavtal är en del av denna borgerliga strategi för att försvaga facken.

Ska vi sammanfatta högerns strategi bakom den spelade avskyn och vulgärpropagandan så ser alltså även traditionell höger gärna att svenska arbetsplatser sorterar under kollektivavtal, det finns få eller ingen arbetsgivarorganisation som tycker annat. Fördelarna i form av sund konkurrens och fredsplikt är för stora för att kasta ut kollektivavtalen.

Men arbetstagarna får gärna vara splittrade, dåligt organiserade och utmålas som maffiosos. Kollektivavtalen blir ju så mycket mer till arbetsgivarens fördel om facken försvagas.

Det är klassisk höger och klassisk vulgärpropaganda.

Det är klassisk arbetarfientlig politik.