Schakalen: Mötet med en mördare

ESSÄ. Det franska högsäkerhetsfängelsets väntrum är precis så nedslående som tänkas kan, med gulmålade väggar, plastmuggar och stapelbara stolar.

Fyra år har förflutit sedan vi började försöka få tillstånd att besöka världens mest kända terrorist. Alla kontroller är gjorda, alla papper undertecknade.

Och inte bara det: i enlighet med fångens önskemål tillhör vi numera ”familjen Ramírez Sánchez” vilket innebär att vi står på listan över nära anhöriga. Vi får hälsa på varje helg om vi skulle vilja. 

Till barnens födelsedagar och andra högtider får vi alltid vykort från honom och de handskrivna breven, långa men ganska innehållslösa, kommer ofta. På illegal väg har vi lyckats genomföra några telefonintervjuer, men vi vill ha mer och nu sitter vi här. 

Vi vill veta vem han är, denna man som vi i första hand tagit del av i otaliga bilder, böcker, tidningsartiklar, filmer och polispromemorior.

Genom slussar förs vi till besöksrummet, stort som en gymnastiksal. Fruar och flickvänner, många i hijab, går snabbt mot de små samtalsbås som står längs salens sidor. De barn som kan gå springer mot lekhagen som upptar åtminstone en tredjedel av salens yta. 

De fångar som väntar besök kommer gående. Några (mördarna, serievåldtäktsmännen, pedofilerna) ser ut som den medelålders mannen på gatan i jeans och ostruken skjorta.

Flertalet (terroristerna) bär träningskläder, är anmärkningsvärt unga och ser ut att härstamma från Mellanöstern.

Var 15 år gammal när han dödade första gången

Vi väntar på Ilich som vi fått tillåtelse att kalla honom, även om alla vykort och brev undertecknas ”Carlos”.

Ilich Ramírez Sánchez föddes 1949 i Caracas, Venezuela, i en släkt präglad av revolution – därav förnamnet. Enligt egen utsago var Ilich femton år gammal första gången han dödade och det skedde i samband med en politisk aktion. 

1968 började han studera i Moskva. Marxistisk ideologi, mediemanipulation och psykologisk krigföring stod på schemat. I våra telefonsamtal har han berättat att han övervägde att läsa i Sverige istället då det ”inte var lika trist som Ryssland”.

Så kommer Ilich Ramírez Sánchez gående, iförd ryssmössa och rock. Han tar i hand och kysser på kind.

Bortsett från den välansade mustaschen och en liten grå sträng precis under läppen är han renrakad, håret prydligt friserat, naglarna välmanikyrerade. 

Huden är frisk och rosig som vistades han mycket ute i det fria. I själva verket är han bara berättigad en daglig timslång promenad på rastgården.

I Moskva fick han kontakt med medlemmar i PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse.

1970 blev han fullvärdig medlem och reste till Mellanöstern för att utbildas i bombattentat, flygkapning och mord. Under kommande årtionden skulle han använda ett hundratal falska pass och lika många namn. De mest använda täcknamnen var Carlos, Johnny och Salim.

Vill bjuda på kaffe

Mannen med de många namnen frågar om vi kom ihåg att ta med mynt till kaffeautomaterna. Vi sträcker fram våra euro. Slantarna försvinner ner i hans plånbok. Han frågar om han kanske kan få bjuda på en kopp.

Medan vi dricker vårt kaffe blir besökssalens luft tjock. Alla former av rökning är förbjuden, men nästan alla röker tobak eller gräs.

Själv är han noga med att framhålla att han alltid varit en renlevnadsman, aldrig druckit, aldrig rökt annat än kubanska cigarrer. Kvinnor och gåslever har varit hans enda laster.

Under tidigt sjuttiotal flyttade han till London och började vid sidan av universitetsstudier i ekonomi arbeta för PFLP. Bomber placerades i bokhandlar, banker, radiostationer och tidningskiosker i London och Paris. En framgångsrik affärsman sköts i huvudet men överlevde. 

1974 kastades en bomb in i en populär skivbutik i Paris. Två dog, 33 skadades allvarligt, bland dem en tolvårig pojke som förlorade ena handen. Gemensamt för måltavlor och offer var att de hade judisk anknytning. 

I början av 1975 försökte Carlos skjuta ner flygplan från det israeliska flygbolaget El-Al på flygplatsen Orly utanför Paris. Målet missades och attentatsmannen tvingades fly. En vecka senare återvände han till flygplatsen, avfyrade ytterligare en missriktad raket och flydde än en gång. 

Utseendet har varit till hjälp

Efter kaffet tar han av sig ytterkläderna och avslöjar en välsittande läderjacka och en polotröja, av allt att döma i kashmir. Liksom mockaskorna och manchesterbyxorna går allt i beige och bruna nyanser.

Vi berömmer hans yttre. Han påpekar avmätt att han har för vana att alltid bära bra kläder, men just idag är han illa klädd. Bättring utlovas till nästa gång. 

Kläder, utseende och uppträdande har varit honom till stor hjälp, berättar han. Till skillnad från kollegorna i PFLP med ursprung i Mellanöstern väckte han aldrig uppseende.

Samma sak gällde för övrigt västtyskarna i Röda arméfraktionen, RAF, som han också samarbetade med: ”Jag är ledsen att säga det men tyskarna hade konstiga frisyrer och klädde sig verkligen som skit.” 

Denna man, som beklagar sig över kvaliteten på fängelsets kaffe, är dömd till tre livstidsstraff för attacken mot skivbutiken, för mord på två obeväpnade polismän i Paris sommaren 1975 samt flera bombdåd i Frankrike under åttiotalets första hälft.

Han har aldrig erkänt sig skyldig till något av de brott han dömts för.

Efter att ha skjutit de två franska polismännen försvann han från jordens yta. I samband med att en bekants lägenhet genomsöktes tillkom ytterligare ett namn. Ingen terrorist påträffades, däremot en bok av Frederick Forsyth.

Titeln var Schakalen – därav det smeknamn som den brittiska dagstidningen The Guardian myntade och spred. Boken tillhörde lägenhetsinnehavaren och hade inte lästs av terroristen i fråga.

Fängelsets fotograf, en av de där mycket unga männen som får ha kamera då han uppfört sig väl, frågar om vi vill förevigas. Carlos ser segervisst in i kameran. Näven, prydd av en tunn vigselring, knyts och höjs i luften. 

Sedan tjugo år tillbaka är han gift med en av sina advokater.

Tre dödades och 61 togs som gisslan

I december 1975 dök Carlos eller Schakalen upp igen, nu i Wien. Tillsammans med fem medarbetare gick han in i den byggnad där organisationen för oljeexporterande länder, OPEC, höll möte.

Tre personer dödades och 61 mötesdeltagare togs som gisslan. 

I teve och tidningar visades bilder från Wien, tagna med teleobjektiv. Carlos, iförd svart basker och tidstypiska polisonger, var vid tillfället 26 år gammal. Efter förhandlingar med österrikiska myndigheter flögs 33 personer ur gisslan och gisslantagarna till Algeriet där de gav upp. 

Carlos, vars sanna identitet avslöjades ungefär samtidigt, gick återigen under jorden – och det sägs att med honom försvann den lösensumma som skulle tillfalla hela gruppen. 

Nu var kändisskapet ett faktum. Från löpsedlarna stirrade den välkammade venezolanske terroristen bakom sina stora solglasögon. Även flygplatser och tågstationer tapetserades med bilden åtföljd av en internationell efterlysning.

Terrorismens åldrade omslagspojke suckar. 

”Ni menar bilden med mitt hår framåt, eller hur?”

Vi nickar. 

”Det är inte jag. Jag har aldrig haft mitt hår så där. Det är en förfalskning! Polisen sa att det var ett passfoto, men man tar väl inte passbilder med solglasögon på? De har hundratals fotografier av mig, bra bilder, men ändå väljer de alltid den där.”

Flera gånger och i olika sammanhang ska han använda orden manipulation, lögn och propaganda, men vill inte precisera vad de innebär för honom. Den berömda bilden är hursomhelst en del av lögnerna och propagandan.

”Är inte alls kriminell”

Carlos flirtar och skojar med medfångarnas fruar och flickvänner. Inte heller kvinnorna från den kristna biståndsorganisationen Caritas, som sköter om lekhagen, undkommer hans kommentarer.

Oss emellan uttrycker han att en av dem är för fet för sitt eget bästa och att han ogillar fransyskor då de är ”orena”. 

I förbifarten nämner han att han legat med sex av sina juridiska ombud. 

Vi frågar hur han ser på sig själv. Svaret kommer utan tvekan. Han är inte kriminell, inte alls, utan en professionell revolutionär, soldat och strateg. Dessutom är han intellektuell. Han läser och skriver hela tiden, men vill inte berätta vad. 

För övrigt är han född till ledare, han vet inte varför, men så är det. Hans status i fängelset är hög, menar han. 

”De respekterar mig otroligt mycket. Ni vet: ’Åh, det är Carlos, han har dödat så många, fler än oss alla tillsammans.’ Det är så de ser det.” 

Kan ha 1 500 liv på sitt samvete

Han säger sig ha 1 500 liv på sitt samvete, kanske till och med 2 000, men är ingen slagskämpe, i alla fall inte i fängelset.

Där har han bara hamnat i bråk en gång, säger han. Lyckligtvis uppförde han sig exemplariskt vid detta tillfälle, slog inte tillbaka och såg till att ha vittnen.

Från andra källor får vi höra att han blev ordentligt tilltygad. En medfånge hoppade på honom bakifrån och misshandlade honom med en telefonlur.

Vi talar om det förflutna, den så kallade karriären. Carlos meddelar stolt att han var PFLP:s första icke-palestinska medlem och beskriver med inlevelse hur ledarna grät när han valde att lämna rörelsen. 

Försiktigt framhåller vi att flertalet källor hävdar att han fick sparken från PFLP efter attentatet mot OPEC. Påståendet lämnas obesvarat. I fråga om förflutenhetens uppdrag har han skött sig oklanderligt.

”Men attackerna mot flygplatsen Orly? De måste väl ändå anses som misslyckade?”

”Lögner och propaganda!” Han var aldrig där, för om han varit där hade attackerna aldrig misslyckats. Därefter redogör han, detaljrikt och levande, för vad som egentligen skedde på flygplatsen. 

Vi dristar oss att fråga om gisslantagandet i Wien, en operation vars syfte var ytterst oklart och som i alla avseenden får anses förfelad. Glatt medger Carlos att han var i högsta grad inblandad. För Carlos är OPEC fortfarande en ”historisk aktion av strålande internationell karaktär”. 

Det enda problem som kullkastade en i övrigt genial plan var att gisslantagarna förvägrades politisk asyl i Algeriet. Så var det. Och påståendet att han försvann med lösensumman? 

”Lögner och propaganda!” 

”Ceausescu var charmerande”

Vi vet att han efter OPEC och avskedet från PFLP inledde en ny karriär som kontraktsmördare. Han hade mer eller mindre beständiga samarbeten med olika terrororganisationer och, i större utsträckning, diktaturstater som Irak, Libyen och Rumänien.

Vi ber honom berätta om de påstådda uppdragsgivarna – Nicolae Ceausescu, Saddam Hussein eller kanske Muhammad Khaddafi. Kommer inte på fråga, menar Carlos.

Det är en hederssak att aldrig tala om möten med statsmän, men han förlorar sig ändå i minnen av den ”charmerande” Ceausescu. 

”Åh, han var en väldigt trevlig man, en enkel man. Det har sagts så mycket om honom, som att han byggde det där stora palatset till sig själv, men det är lögn. Han byggde det till sitt folk.” 

Enligt Carlos bodde i stället Ceausescu i en mycket enkel bostad försedd med ett lika enkelt bord. Vid det bordet brukade terroristen och den rumänska diktatorn dricka kaffe. 

”Gått rakryggad genom livet”

Hur sammanfatta en människa? Hur sammanfatta ett liv?

”Jag har gått rakryggad genom livet”, säger Carlos. Han är nöjd, inte bara med sitt värv, utan även med den tillvaro som sedan snart 30 år tillbringas i fångenskap. 

Besökstiden börjar närma sig sitt slut. Vi frågar om vi kan ta med någonting till vårt nästa möte, kanske hygienartiklar, kanske någonting att läsa. Han avböjer gåvor, det blir bara krångligt.

Däremot får vi gärna skicka pengar, säger han, och påminner oss om att internerna inte får ta emot summor större än 1 500 euro.

Några dagar senare återvänder vi till fängelset för ett andra besök. Denna gång är Carlos onekligen mer uppklädd, i blankputsade loafers och vad som påminner om en smokingkavaj.

Vi börjar vandra runt i besökssalen. Med oss rör sig de unga männen, de med ursprung i Mellanöstern, de som dömts för terrorbrott.

Det är en förfalskning! Polisen sa att det var ett passfoto, men man tar väl inte passbilder med solglasögon på? De har hundratals fotografier av mig, bra bilder, men ändå väljer de alltid den där

För Carlos är dessa medfångar ”småkriminella stackare som tror att de ska komma till himlen”, varken mer eller mindre.

De samtida terroristerna drivs enligt honom av vare sig politiska eller religiösa övertygelser. Däremot gillar de att röka på och fantisera om paradisets påstådda jungfrur. 

Vi börjar tala om dåden i Paris hösten 2015, när bomber briserade i staden, när konsertlokalen Bataclan – som under många år haft judiska ägare – och ett antal barer besköts. Med tårar i ögonen och sprucken röst berättar Carlos att hans nuvarande hustru befann sig i en av barerna. 

”Hon kunde ha dödats, förstår ni, skjutits ihjäl!” Han tillägger: ”Och människorna på Bataclan – de var där för att lyssna på musik! De var oskyldiga, fullkomligt oskyldiga.” 

”Det gäller att se framåt”

Vi talar med en man som säger sig ha dödat människor i tusental. Minst 50 av dessa har han, enligt egen utsago, avrättat med en kula i huvudet. Vi frågar om han någonsin tänker på de som fallit offer för hans egna skott och sprängladdningar.

Svaret dröjer, men kommer till sist: ”Det är inte roligt om man känner personen, men annars – det är bara arbete, något man bara gör.”

Vi frågar igen. Tänker han på de som direkt eller indirekt påverkats av hans handlingar? Tänker han någonsin på den lilla pojken som förlorade en hand i attacken mot skivbutiken?

Svaret dröjer återigen. När han till slut svarar undviker han att se oss i ögonen. 

”Jag tänker väldigt mycket, men det gäller att se framåt. Då var då. Nu är nu.”

Samtalet fortsätter i vänskaplig ton. Vi dricker kaffe, talar om våra barn och hans barnbarn. Vi överlämnar transkriberingar av våra tidigare telefonintervjuer. Är allt rätt och riktigt uppfattat? 

Han ögnar igenom sidorna och blir mycket upprörd. Det här har han väl inte sagt? Jodå: det han läser är exakta återgivningar av vad som uttalats under våra samtal. Vill han korrigera sina yttranden finns nu möjlighet att göra det. 

Han tar inte tillfället i akt. Istället hånar han oss för den dåliga engelska som återges i intervjuerna. Vi försöker förklara att vad som står att läsa är hans egna ord. 

Den åldrade terroristen konstaterar sammanbitet att han ”uppenbarligen inte dödat tillräckligt många”, men plötsligt ändras tonen. Han beklagar att vi inte besökt honom tidigare och vill att vi ska komma dit oftare. Han frågar varför vi inte tar med oss våra barn (vid tillfället två och fyra år gamla): här finns lekhage och alla förutsättningar för dem att roa sig. 

Till slut suckar han. Visst, han förstår, vi är ju faktiskt här för att utföra ett arbete.  

De respekterar mig otroligt mycket. Ni vet: ’Åh, det är Carlos, han har dödat så många, fler än oss alla tillsammans.’ Det är så de ser det.

Skämt om viagra och kindpuss

Vi återvänder till fängelset flera gånger i förhoppningen att just denna gång ska bli avgörande, att avslöjandena och peripetin ska komma. Ser ut över kaffeautomater och lekhage, över massmördare och IS-krigare. 

1994 greps Carlos av fransk säkerhetstjänst i Khartoum. Han var då 45 år gammal, i dag 72.

Gripandet ska ha skett i samband med en testikeloperation eller fettsugning, oklart vilket och vi vill inte fråga. Istället frågar vi om han anser att kampen var värd denna tillvaro. 

Absolut: han har ju aldrig åkt fast, menar han. Han blev aldrig gripen, däremot kidnappad på felaktiga grunder. Inget av de dåd han dömts för har kunnat bevisas. Systemet må vara präglat av lögner och propaganda, men han har vunnit över systemet.

Ur kavajfickan tar han upp ett papper som överlämnas till oss: ett inbetalningskort på 895 000 euro, pengar tänkta att fördelas till hans offer.

”Ni får behålla pappret, det kan väl vara ett roligt minne”, säger han. Sedan följer ett skämt om Viagra och en sista kindkyss. 

Det är dags att gå mot utgången.