RECENSION. Det är lätt att få känslan att all politisk debatt nu för tiden har reducerats till kulturkrigsfrågor. Begreppet i sig är hämtat från en amerikansk kontext, och används ofta lite nedlåtande om frågor som fokuserar på kultur, snarare än ekonomi. 

Det kan handla om abort, hbtq-rättigheter och antirasism eller skillnaden mellan julgran och vinterträd. En växande tendens, inte bara i amerikansk politik, men även i hela västvärlden sedan muren föll. 

Den här utvecklingen fångas i statsvetaren och liberala ledarskribenten Andreas Johansson Heinös nyutkomna Anteckningar från kulturkriget på Timbro förlag. 

Ofrivillig kulturkrigare

Heinö beskriver sig självironiskt som en ofrivillig kulturkrigare, då hans avhandling – Hur mycket mångfald tål demokratin? – inte bara handlade om en central kulturkrigsfråga, den hade också en kulturkrigsprovocerande titel. 

En titel som får åtminstone mig att undrar hur ofrivilligt det egentligen är. 

Heinö spårar kulturkrigets framväxt till 1989 och murens fall, Sovjetunionens kollaps och nationalismens återkomst. Slobodan Milošević och kriget i före detta Jugoslavien är det första skräckinjagande exemplet på att kulturkrigsmetaforen också kan leda till verkliga krig. 

För även om det hela kan viftas undan som symbolfrågor – oviktiga jämfört med materiella frågor om sjukvård, arbetstrygghet eller skatter – är det uppenbart att de väcker starkare känslor än nästan några andra ämnen som diskuteras av internetkrigande politiker och ledarskribenter. 

Kulturkrig i stället för debatt

När östblocket försvann som enda alternativ till marknadsliberalismen, menar Heinö, fick vi kulturkrig i stället för ekonomisk politisk debatt. Medan vänstern kunde fortsätta vara progressiv genom att utöka minoriteters rättigheter, trycktes man tillbaka ekonomiskt. 

Han skyr alla förenklade materialistiska förklaringar till varför extremhögern varit så lyckosam under det senaste decenniet, och påpekar att man inte blir rasist för att man är fattig: ”Det är varken jobbskatteavdrag eller höjda skatter som betalar Jimmie Åkessons riksdagslön.”

Så även om frågan om varför högerradikaliseringen fortsätter inte står i centrum, blir den ändå hängande i luften – för visst är det viktigt att förstå, om vi ska kunna vända utvecklingen. 

Postmodernist som jag är håller jag ju med Heinö om att det inte är självklart att kulturkrig och ekonomisk politik är så enkelt att hålla isär. De flesta kulturfrågor – migration, kön, hbtq-frågor med mera –går att formulera också med materialistiska utgångspunkter

Maria Ramnehill

Mångkultur och nationalism

Anteckningar från kulturkriget diskuterar främst hur liberalismen bör förhålla sig till mångkultur och nationalism. Här finns några av bokens främsta förtjänster i ett tydligt försvar för mångfald. 

Han skriver att mångkultur som fenomen är ett faktum som vare sig nya eller gamla högern kan rensa bort, det är helt enkelt så kultur fungerar. Utan mångkultur, ingen demokrati. 

Nationalismen framställs som både konstruktiv och destruktiv kraft. Den är konstruktiv eftersom han menar att nationalism i kombination med liberalism ledde till Sovjetunionens och östblockets fall. 

Bara om nationen anses statisk och evig, blir nationalismen den ideologi den vill vara.  Nationalstaten kommer alltid att vara majoritetsbefolkningens trygghet, och det är därför minoritetsrättigheter ska fungera som dess kontrollmekanismer.

Liberala och nationella värden

Heinö skriver att kulturkriget är en kamp om hur liberala och nationella värden kan förenas. Nationalismen framstår nästan som en naturkraft som behöver tyglas, med hjälp av liberalismens fri- och rättigheter.

Viktigast av allt är hans försvar för att ta kulturkrigsfrågorna på allvar: det är frågor som är grundläggande för politiken och för hur vi lever i samhället. Det betyder inte att vi behöver köpa hur Hanif Bali och Ivar Arpi formulerar frågorna, men rätten att leva var och hur och med vem man vill kan inte vara en fråga bara för liberalismen. 

Desto svårare har jag för Heinös mittenpositionerande. Han gör tidigt sin position klar och arbetar hårt genom två hundra sidor för att ställa sig mittemellan höger och vänster, till den grad att kulturkriget beskrivs som en strid mellan ytterhöger och yttervänster: 

”Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv.” Jag tror att många har svårt att se den vänsterradikala offensiven i samtidens högervindar.

Bojkotta kulturkrig

Det är lockande för vänstern att säga som Jonas Sjöstedt nyligen i Dagens Arena, att man borde bojkotta kulturkriget och i stället prata om klimat, otrygga jobb och marknadshyror. Men kanske kan den där kompromisspositionen i mitten ändå vara något att tänka på här. 

Postmodernist som jag är håller jag ju med Heinö om att det inte är självklart att kulturkrig och ekonomisk politik är så enkelt att hålla isär. De flesta kulturfrågor – migration, kön, hbtq-frågor med mera –går att formulera också med materialistiska utgångspunkter. 

Men så länge internetpopulismen får bestämma både takt och tonart, tjänar de progressiva ingenting på att stämma in i kören. 

Andreas Johansson Heniö visar i Anteckningar från kulturkriget hur det liberala svaret på högerpopulismens problemformuleringar kan se ut. 

Hur vänstern ska svara och hur nationalismen kan avväpnas snarare än tyglas, får vi läsa någon annanstans.