I mitten av 2014 tvärnitade den brasilianska ekonomin. Som alltid i samhällen med svaga sociala skyddsnät tog de som hade minst den hårdaste smällen. 

När krisen kom försörjde sig Juliana Silva Antonachi i den informella sektorn, som gatuförsäljare i mångmiljonstaden São Paulo. Inkomsterna sjönk, utgifterna steg, plånboken gapade tom. 

Hon och maken bytte till ett mindre och billigare boende. Det räckte inte. Räntorna steg och värden kompenserade genom att höja hyrorna. Familjen, med fyra döttrar under tio år, skulle hamna på gatan. 

Jag har sett samma sak på andra platser. 

I amerikanska Oakland drevs icke-vita från hus och hem när programmerare med fantasilöner ville ha pendlingsavstånd till Silicon Valley. 

I afghanska Kabul klättrade kåkstäderna allt högre upp på klippsluttningarna i takt med att utländska biståndsorganisationer köpte upp stadskärnan. 

Rätten till bostad är inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, men ingen tycks ha berättat det för marknaden.  

När levnadsstandarden ökar från brist till täckta basbehov blir det tidigare otänkbara plötsligt möjligt.

För Juliana kom undsättningen från oväntat håll. En tidigare granne hade engagerat sig i Brasiliens rörelse för bostadsrättvisa. Det fanns en ledig lägenhet i det ockuperade hotellet Santos Durmont. 

I köket berättade Juliana att hon inledningsvis haft svårt att förlika sig med tanken. Skulle hon som aldrig varit politiskt engagerad bli en husockupant? Men alternativen var uttömda. 

– Så jag åkte hit, och sedan dess är jag kvar, sade hon i ljuset av fönstret mot innergården.

Hotellet rymde 237 barnfamiljer. Nästan alla hade samma historia. Det var inte radikala visioner som drivit dem till aktivism, det var fattigdomen. När utgifterna fördelades solidariskt fick alla mer över. 

Juliana uppskattade att hennes kostnader reducerats med två tredjedelar. Det motsvarade en höjning av disponibel inkomst som få får uppleva med mindre än att de vinner på lotto. 

När levnadsstandarden ökar från brist till täckta basbehov blir det tidigare otänkbara plötsligt möjligt. Som att slippa vända på varje centavo, som blygsamma besparingar till barnen, som att vid sällsynta tillfällen unna sig något litet.  

De fyra döttrarna hade sedan inflyttningen blivit fem. Fem färre barn som slapp växa upp på gatan. När marknadshyran riskerade att resultera i hemlöshet blev organiserad olydnad räddningen.