Mitt politiska engagemang slocknade efter Göteborgskravallerna

ESSÄ. När polisen barrikaderade Hvitfeldtska satt jag på Kafé Krasnapolsky. Ryktet spred sig i lokalen, det fanns inget mobilt internet.

Vi promenerade i motsatt riktning ned mot 7:ans ölhall där vi mötte upp några vänner från Mariestad. Bekanta från hela Sverige var i stan. 

Ola, min kollektivkamrat, var engagerad i precis allt. Vänsterpartiet, Ordfront, Attac och organisationen Peace Quest. Själv var jag då, i ärlighetens namn, mer killen som blandade drinkarna på vänsterfesterna. 

Kollektivtrafiken låg nere i centrum. Vi visste inte riktigt hur spårvagnarna hem till Bergsjön gick. Ett konstant smatter från spanande polishelikoptrar. Avspärrningar.

Nere på ölhallen fortsatte skvallret. Ordningsmakten var ute efter vita blocket sas det, de där vadderade michelingubbarna vars syfte var att ta sig igenom avspärrningarna. 

En av killarna vid bordet hade blivit så nervös när han gått in i ett gäng poliser att han svalt en bit hasch. Nu mådde han rejält illa.

Några andra vänner ringde och berättade att de varit med på manifestationen där man moonat mot George W. Bushs hotell på Drottningtorget. Ingen visste riktigt säkert om presidenten faktiskt varit på plats när det hände.

Vi promenerade ut ur stadskärnan tillsammans med alla de andra som var på väg hem från jobbet. Hittade vår spårvagn en bit bort från centralstationen. Jag minns att jag var förbannad över att makten kom till stan och vanligt folk fick flytta på sig. ”Kan de inte ha sina jävla möten på Visingsö?”

Vi var tonåringar upp till tidiga tjugoårsåldern. Och vi hade gått igenom vad polisen låtit eskalera till en krigszon

Dagen efter rörde vi oss in mot stan igen. Tidigt. Vi skulle mötas upp vid Poseidon och gå ned mot toppmötet vid Gothia Towers. Helikoptersmattret fortsatte, som en rytm i den i övrigt tysta staden. Fler och fler demonstranter anlände till avenyn.

Svarta blocket, Norrländska Trotskistbrigaden, Ung Vänster, vanligt folk upprörda över gårdagens angrepp mot aktivisterna på gymnasieskolan.

Stämningen var upptrissad. Man upplevde att polisen svikit och provocerat fram en konflikt. Men när demonstrationståget rörde sig mot Berzeeligatan gick allt lugnt till.

Jag och min kollektivkamrat rörde oss mellan organisationerna, sprang in i folk vi kände. Kom lägre och längre fram i tåget.

Vi hörde senare hört att polisen spärrade av tåget bakom oss, men det märkte vi inte då. Tvärtom trodde vi att man kanske skulle låta demonstrationen passera toppmötet.

Så blev det inte. I stället mötte vi en avspärrning. Polispiketer och hundar. Allt stod stilla. Jag var då längst fram i tåget. Vi smög upp i en port för att försöka se vad som hände från sidan.

Där stod även dåvarande chefredaktören för Flamman. Vi skämtade lite. Skrattade åt situationen. Men i tåget blev stämningen allt mer frustrerad.

Så flög första gatstenen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag såg den eller att den flög utan att polisen utövat våld. Minnet bedrar en på många sätt, men inte där. Som i slow motion singlade den.

Det var bara en sten, den träffade inte någon och responsen var massiv. Polisen gick rakt in i folkmassan med hundarna. Hann tänka att de där hundarna är ju livsfarliga.

Vi var bara ett par meter bort och sprang direkt. Likt väldigt många andra var vi inte där för att slåss med polisen. Men nu verkade de vara där för att slåss med oss.

Sprang runt ett gathörn. En av polisens avspärrningsgrindar stod öppna. Jag tänkte att det var väl sjyst av dem att som inte ville bråka fick ta oss där ifrån.

I stället stormade poliser till häst in genom grinden och rakt emot oss, vevande sina batonger. Vi hann snedda runt ännu ett hörn tillbaks upp mot Avenyn.

Först när jag läste Erik Wijks vittnesmålsbok förstod jag hur nära vi varit att ha misshandlats. De som bara var några sekunder bakom oss hade fått batongslag av de framstormande ridande poliserna. Det bjöds inte på några flyktvägar.

Väl uppe på Avenyn var det kaos. Man hade börjat bryta loss gatsten. Vi fick stoppa några unga killar som fått för sig att en bra strategi var att dra strypsnaror för polishästarna mellan två gatlyktor.

Hästarna var ju trots allt oskyldiga. Några maskerade ungdomar försökte göra påkar genom att sparka ned ett litet träd inför en överlycklig pressfotograf, vilket bara gjorde den surrealistiska overklighetskänslan ännu påtagligare.

Mot Viktoriagatan, över bron och till mässområdet där organisationerna höll hus. Här var allt fortfarande lugnt. Vi besökte rörelsen min kollektivkamrat var engagerad i, Peace Quest.

Träffade Synskadades Riksförbund i tältet bredvid, där för att protestera mot att deras rörlighet inte var fri inom EU då de inte fick ta med sina hundar på flyget. Långt från konflikten vid Avenyn.

Lugnet varade inte länge. Bara någon timme senare spärrade poliserna av Viktoriabron. Massor med människor, en klar majoritet bara förbipasserande, blev frihetsberövade precis vid entrén till organisationsområdet. De satt fast på bron.

Givetvis kom protesterna.

De ridande poliserna gjorde då en långsam manöver mot entrén. Likt Tengilriddare rörde de sig teatraliskt mot oss. Killen från Synskadades Riksförbund frågade förskräckt ”Vad händer om de anfaller och vi tappar våra glasögon? Vi kan ju inte se!”

I stället började man bussa bort folk från bron. En del släpptes godtyckligt. Några anarkafeminister var skitförbannade då de fått gå med argumentet att ”ni ser så små och söta ut”.

Situationen lugnade ned sig. Men folk var fortfarande väldigt upprörda över händelsen på bron och hur polisen betett sig. Varför gav de sig på människor som inte hade något med kravallerna att göra?

På kvällen tror jag Michael Wiehe spelade. För en stund var allt ett generiskt vänsterevenemang igen. 

Så flög första gatstenen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag såg den eller att den kom utan att polisen utövat våld. Minnet bedrar en på många sätt, men inte där. Som i slow motion singlade den fram

Den stora manifestationen på Avenyn. Vi lyssnade på talen till polishelikopterns ständiga komp.

Ryktet gick som ett sorl i folkmassan. Att någon hade skjutits. Att han var död. En utländsk kille bredvid mig grät och frågade om det var sant att han inte levde.

Vi rörde oss mot Vasaplatsen och den Reclaim the Streets-fest som föranlett skotten. I parken kunde man skymta konfrontationer mellan polis och demonstranter fortfarande.

Det pratades om att polisen släppt fram nazister som provocerat fram bråk. Ingen visste säkert vad som hänt, eller ens hur många polisen skjutit.

Senare berättade en vän till mig hur hennes dåvarande pojkvän var en av de unga aktivistsjukvårdare som kämpat för att rädda Hannes Westbergs liv. Han hade gått en helgs förberedande kurs i första hjälpen och var knappt 20 år gammal. Efter händelsen hade han blivit svårt traumatiserad.

Senare på kvällen hittade jag min kompis från Mariestad som satt under ett träd vid vattnet. Jag tror Michael Wiehe spelade. För en stund var allt ett generiskt vänsterevenemang igen.

Han försökte ringa en i gänget från 7:ans ölhall, var blek och pratade med spröd röst. Hans vän hade tydligen också skjutits av polisen när han fotograferade händelserna vid Vasaplatsen. Nu gick han inte att få tag på. 

Vi höll vår orolige kamrat sällskap tills han fick svar. Hans kompis låg på sjukhus, men läget var stabilt. Kulan träffade benet. Av någon anledning etsade sig det panikslaget sköra ”Jag fattar att det här är en helt störd fråga, men klarade sig tatueringen?” fast i mitt minne för evigt.

Sista dagen hörde vi rykten om hur polisen spärrat av en fredlig demonstration vid Järntorget och frihetsberövat demonstranterna.

En bekant tog en bild av fyra poliser i full kravallmundering som pissade mot en vägg. Vi hörde att insatspoliser tvingat ut tonåringar som var inkvarterade på gymnasieskolan Schillerska och lät dem ligga i bara nattkläderna i vattenpölar på skolgården.

Man sa sig leta efter en vådsbejakande beväpnad tysk med gult hår som aldrig tycks ha funnits på riktigt.

Sedan drog jag från stan. Mot västkustön Koster där jag skulle sommarjobba på ICA. I två månader satt jag i kassan och hörde en vuxen sommarsemestrande övre medelklassvärld beklaga sig över de vedervärdiga demonstranterna i Göteborg.

Ville förklara, säga emot, protestera. Berätta att jag var en av dem och att det här inte var vad jag upplevt. Att det var mer nyanserat. Men ingen lyssnade när sanningen blev komplex. Till sist blev jag tyst.

Vi var tonåringar upp till tidiga tjugoårsåldern och vi hade gått igenom vad polisen låtit eskalera till en krigszon. Sett enorma orättvisor och rättsövergrepp begås. Blivit misshandlade. Några hade behövt rädda liv.

Åren efter la jag det politiska engagemang jag haft bakom mig. Orkade inte. Var skulle det ens läggas? Det tog lång tid att hitta tillbaks. 

Jag har förstått att jag inte var ensam i det. Man sa att min generation var mer engagerade i sakfrågor än partipolitik. Men är det så konstigt att vi blev politiskt deprimerade efter det vi varit med om?

Förändringen började inte under Göteborgskravallerna. Utan efteråt när de styrande och de äldre generationerna vände oss ryggen. När domarna blev överdimensionerade för aktivisterna, samtidigt som inte en enda polis fälldes. När bevismaterial manipulerades. När socialdemokraterna gav rosor till ordningsmakten.

Och hela sommaren på Koster smattrade ljudet av en polishelikopter i mitt huvud.