I tretton minuter hade döden helt kopplat sitt grepp om elektrikern Ove Nordemyr. Men på sjätte återupplivningsförsöket slet hans hjärta sig loss och började dunka igen.

Sista dagen i maj sitter Ove Nordemyr på sin balkong. Ett par klarröda glasögon dinglar i t-shirtlinningen som han drar ner för att peka ut pacemakerns placering under huden.

61-åringen har cyklat en tur på morgonen, solen flödar över balkongen och han ska snart laga fisk med sockerärtor till lunch. Men han vill inte vara här. 

Han vill jobba. 

– Det skulle göra att allt blev mycket roligare, att jag blev mycket gladare. För jag skulle ha något meningsfullt att göra, säger han.

Läs artikelserien #Arbetsträning

Då vet han inte att han en vecka senare ska få beskedet att han kan börja arbetsträna på bygghandeln som han fick kontakt med i mars. Han är orolig över att sommaren ska hinna passera och frustrerad över den tid som redan gått.

– Jag ordnar en arbetsplats och sätter allt i händerna på myndigheterna och de klarar inte att administrera det, de ska ha den här tiden till att fylla i några papper. Hur gör de då med de krångligare ärendena?

Ove Nordemyr skulle vilja ställa frågor till ansvariga politiker.

– Är det så här ni håller på med varje fall? Ni kommer ju inte få ut en människa i jobb igen i så fall.

Ombudsmannen Isabell Öberg på Elektrikerförbundet har hjälpt till med Ove Nordemyrs ärende.

– Det tar för lång tid, säger hon.

Hon pekar på att alla förutsättningar funnits på plats under våren. En arbetsgivare har varit beredd att ta emot Ove Nordemyr, sjukvården har tyckt att det är dags för arbetsträning.

Faktum är att även Försäkringskassan håller med om att insatserna borde komma igång snabbare.

– Det är inte meningen att man ska vänta så länge. Det är jätteviktigt att en sådan här process går fort, säger Cecilia Udin, nationell försäkringssamordnare på myndigheten.

– Jag förstår hans frustration, fortsätter hon.

När hon ska förklara varför Ove Nordemyrs arbetsträning inte startat tidigare tar hon upp det ansvar som Arbetsförmedlingen har. Innan någon börjar arbetsträna ska Arbetsförmedlingen godkänna arbetsplatsen och sedan följa arbetsträningen.

Cecilia Udin säger att Arbetsförmedlingen ”äger processen” efter att Försäkringskassan har initierat ett gemensamt möte och att väntetiden ligger i snitt på 38 dagar.

Men som Arbetet också berättar i dag har Försäkringskassan fått upprepad kritik för att de själva dröjer allt längre med att sätta igång arbetslivsinriktad rehabilitering.

Såväl arbetsgivare och fack som regeringen har uttryckt missnöje med utvecklingen.

Antalet sjukdagar som hinner gå innan en person börjar få rehabiliteringspenning, som vanligen betalas ut för arbetsträning, har stadigt ökat. Förra året låg medianen på 625 dagar. 

Försäkringskassan skriver i sin årsredovisning för 2020 att en orsak kan vara svårigheter att hitta platser för arbetsträning under pandemin.

Den förklaringen gäller inte Ove Nordemyr.

Bara minuter efter ett möte där man, i februari, kommit fram till att arbetsträning var målet träffade han på en medpatient som sa: ”min polare är chef på en bygghandel, där skulle du passa perfekt”.

– Tre veckor senare hade jag varit där och blivit godkänd, de sa att jag va välkommen.

Ove Nordemyr kontaktade Försäkringskassan och såg framför sig en vår bland byggskivor, klinkers och nockpannor på varuhuset.

I stället har han cyklat, gymmat, väntat in myndigheterna, tjatat på myndigheterna och blivit allt mer frustrerad.

– Företaget har kollektivavtal, jag är med i facket. Vad är det som tar tid? undrar han på balkongen.

Han säger att han nämnde bygghandeln för Försäkringskassan första gången den 17 mars, enligt Cecilia Udins uppgifter får myndigheten uppgifterna den 29 mars.

Den sista maj har alltså minst två månader gått utan att Ove Nordemyr fått det nödvändiga mötet med Arbetsförmedlingen inbokat. 

Men samtidigt som Arbetet gör intervjuer i ärendet kommer snabba besked. Först om att det ska bli ett möte tillsammans med Arbetsförmedlingen på varuhuset, sedan att Ove Nordemyr kan börja arbetsträna omgående utan det mötet.

Måndagen 14 juni, när denna text publiceras, startar han med två timmar om dagen.

– Det känns jättebra, det är det här jag har väntat på, säger han.

Det har gått nästan 22 månader sedan han hittades bredvid sin cykel längs med vägen mellan bygget i Solna och lägenheten i Bromma utanför Stockholm. Hjärtat stod still och chansen att överleva var liten, men kroppen startade om.

Själv kommer han ihåg att han gick på bygget och tänkte på att han jobbat precis 41 år som elektriker, att han satte sig på cykeln för att trampa hem.

Nästa minne är att han flera dagar senare vaknar i ett rum där ljuset faller in från fel håll, och är sugen på glass. Så snart benen bär går han raka vägen till sjukhuskiosken och köper en Daimstrut.

Sedan dess har han gjort ett försök att komma tillbaka och dra el på bygget, men hjärtstoppet har lämnat efter sig en hjärntrötthet som gör byggets skrammel och eldragningarnas vindlingar övermäktiga. Orken räcker inte till. 

– Jag måste ha något lugnare jobb.

Det var efter en ny sjukskrivning och tio veckors rehabprogram i vintras som frågan om arbetsträning på annan arbetsplats blev aktuell.

Ove Nordemyr är ödmjuk inför att han behöver få sin arbetsmiljö anpassad, men hemma vill han inte sitta och vänta på att polarna uppnår pensionsåldern.

Det handlar inte om pengarna, rehabiliteringspenningen är lika hög som sjukpenningen, utan om att fylla dagarna med något meningsfullt.

– Har jag jobbat och betalat skatt hela livet ska jag fan kunna få nåt för det. Få jobba på halvtid.

Läs även Arbetets tidigare serie #VägenTillbaka…

…där vi följde personer som kommit tillbaka till sitt arbete efter sjukdom.