”Förstår ni inte att arbetsgivare gör sig av med ”oönskade” anställda?”
Uttalanden från flera fackliga företrädare och arbetsrättsexperter angående avskaffandet av kravet på saklig grund vid uppsägning visar en okunskap om hur verkligheten ser ut på många arbetsplatser. Det skriver Ola Hakefelt, Livsklubben Nybergs Deli.
De planerade lagändringarna rörande uppsägningar av personliga skäl kommer att få långtgående konsekvenser.
Men flera facktoppar och arbetsrättsexperter framställer förändringarna som marginella och i stort sett betydelselösa.
Det tyder på en grundläggande brist på förståelse för hur arbetsgivare som vill bli av med ”oönskade” anställda agerar.
Birgitta Nyström, professor i arbetsrätt, sa i Arbetet nyligen att ”det måste finnas en saklig, objektiv grund [för uppsägning], och att jag kritiserar arbetsgivaren är inte det”.
Därför kommer lagändringen enligt henne inte att leda till fler osakliga uppsägningar.
Tror Nyström verkligen att den arbetsgivare som vill bli av med en kritisk anställd anger den anställdes kritik mot arbetsgivaren som skäl för uppsägningen?
Låt mig i så fall berätta lite om hur arbetsgivare går till väga när de vill bli av med en anställd på osakliga grunder.
Jag har själv både varit utsatt för och som facklig försvarat andra som utsatts för dessa metoder, och varit i kontakt med ett stort antal personer med liknande erfarenheter.
Det första som görs är att försöka isolera personen från sina kollegor i den mån det går.
Det kan spridas rykten om att denne smiter undan och inte gör sitt jobb. Eller att den som framför kritik överdriver, och skapar problem för sina kollegor.
Gentemot vissa kan det räcka med en periods lågintensiv mobbing som får dem att känna sig utanför och må dåligt, för att sedan slå ner stenhårt på någon mindre förseelse.
Sen sätter man den anställde i ett rum med en eller flera uppfodrande chefer och får denne att skriva på ett papper, och i princip lämna walk over i uppsägningsärendet.
När det gäller anställda som är svårare att skrämma upp och känner till sina rättigheter bättre krävs en mer långsiktig strategi.
Dessa personer punktmarkeras. Man dokumenterar minsta förseelse, till exempel förseningar, om personen någon gång tappat humöret, ifrågasatt en chef på ett sätt som kan övertolkas till ”ordervägran”, eller kommit med något påstående i en upphettad diskussion som kan framställas som ett osakligt påhopp.
Den som inte varit i den här situationen kan nog inte förstå hur mycket en arbetsgivare kan vrida på allt en gör för att få det till att man betett sig illa.
Större arbetsgivare har folk som kan avsätta många arbetstimmar för att jobba på att framställa en anställd i dålig dager.
Arbetstagaren har inga sådana resurser för att kontra krypskyttet mot honom eller henne.
Att såväl facktoppar som Kommunals ordförande Tobias Baudin, IF Metalls ordförande Marie Nilsson och Unionens och PTK:s förhandlingschef Martin Wästfelt, som arbetsrättsexperterna jag citerat här ovan, verkar helt omedvetna om det här är häpnadsväckande
Vill arbetsgivaren verkligen ha bort någon så kan de gå på hårt. Det gäller att bryta ner den anställdes ork och motståndskraft.
Utskällningar och påhopp om att den anställde borde byta jobb – som i fallet med Attendo-vårdbiträdet Stine Christophersen – är vanligt.
De nya reglerna om ”sakliga skäl” öppnar helt nya möjligheter att på detta sätt trixa fram skäl för uppsägning mot en anställd som arbetsgivaren tycker är för kritisk, eller av andra anledningar vill bli av med.
Dels genom de nya reglerna gällande ”samarbetssvårigheter”, som jämfört med de nuvarande bestämmelserna ändrats grovt till arbetsgivarens fördel.
Dels därför att enskilda snedsteg med de nya reglerna kan utgöra skäl för uppsägning, även om man jobbat 20 år utan en anmärkning innan, och oavsett om det finns alla skäl att anta att det rör sig just om enstaka förseelser och inte ett fortgående beteende.
Vem som helst kan råka ut för något i sitt privatliv som leder till att man under en period ”kraschar” mentalt och kanske drar på sig ogiltig frånvaro eller dylikt vid några enstaka tillfällen.
Med de nya reglerna kan detta leda till sparken direkt.
Mats Glavå, docent i arbetsrätt, sade i Arbetet, angående de nya las-reglerna, att ”det finns inget som talar för att arbetsgivarna strävar efter att slippa vara sakliga när man säger upp folk”. Vad baserar han det på?
För det första är inte ”arbetsgivarna” en homogen grupp där alla antingen strävar efter att vara sakliga eller inte.
Visst finns det många arbetsgivare som aldrig skulle agera på de sätt jag beskrivit. Men att det även finns många arbetsgivare som är beredda att agera på detta vis är ett obestridligt faktum.
Att såväl facktoppar som Kommunals ordförande Tobias Baudin, IF Metalls ordförande Marie Nilsson och Unionens och PTK:s förhandlingschef Martin Wästfelt, som arbetsrättsexperterna jag citerat här ovan, verkar helt omedvetna om det här är häpnadsväckande.
Redan i dag har man på väldigt många arbetsplatser stora svårigheter att rekrytera folk till fackliga förtroendeuppdrag.
Redan i dag är det svårt att få anställda att våga framföra kritik eller backa upp dom som gör det.
Hur mycket värre kommer inte dessa problem att bli när vi som vågar kritisera och ta fajten på våra arbetsplatser kommer att kunna sparkas på lösa grunder långt enklare än i dag?
