Att lägga pinnar på rad är också ett ”riktigt jobb”
Arbetets krönikör om att världen, trots allt, behöver kultur och pinnkonst.
På min högstadieskola jobbade en man som hette Lorentz.
Lorentz var inte bara syokonsulent, han var begravningsentreprenör också och han hade en tendens att ta med sig firman till jobbet.
När det var dags för praktik stammade jag fram att jag fixat prao på Örebros alternativa biograf.
Lorentz svarade att jag var tvungen att hitta ett ”riktigt jobb”.
Således fick jag tillbringa en vecka på bion och en vecka på Ica. På Ica hade man så svårt att hitta uppgifter åt mig att jag låste in mig på toaletten av ren barmhärtighet.
En av de branscher som har blivit mest lidande under pandemin är kulturbranschen.
Konserter och föreställningar ställs in. Kulturarbetare tvingas förlita sig på stipendier och diverse artister dyker upp på tv med en tuggummiautomat på huvudet.
Helen Sjöholm och Tommy Körberg intervjuas och ser ut som att de har sålt smöret men inte fått några pengar. Och nu ska jag bekänna något med små, knappt synliga bokstäver.
Det händer att min inre Lorentz kikar fram och viskar ett, nästan lite skadeglatt, “Men skaffa ett riktigt jobb då!”
När mina kulturfientliga Lorentztankar om ”riktiga jobb” gör sig påminda föreställer jag mig ett SD-Sverige i folkdräkt med knyppling och schottis som enda tillåtna kulturyttringar
I sitt sommarprat från 2018 berättar konstnären Maria Westerberg Vildhjärta att hennes yrke går ut på att samla pinnar i skogen och skriva en rad eller två.
Som om inte det vore nog provocerande, tillägger hon: ibland tror jag att jag blev kulturarbetare främst för att få sova ut på morgonen.
Så länge pengar är drivkraften tycks de flesta jobb anses såväl riktiga som viktiga.
Just nu är det till exempel trendigt bland barn att gå runt och trycka på något som påminner om bubbelplast.
Ännu en pryl som säkerligen gjort en smart sate snuskigt rik. Grattis säger omvärlden, good for you.
Om man däremot erkänner att man helst vill ta sovmorgon blir det ett jävla liv.
Det tycks provocera mer än att en entreprenöriell yngling grundar ett betaltjänstföretag som hoppas att jag ska misslyckas med att betala mina räkningar, så att han kan bygga vidare på sitt glaspalats som en annan skurk i Bamse.
När något känns skavigt kan det vara klokt att visualisera dess antites: När jag drabbas av dödsångest brukar jag tänka på evigt liv och när jag stressar över livspusslet försöker jag vara tacksam över att jag ändå har ett liv att pussla ihop.
När mina kulturfientliga Lorentztankar om ”riktiga jobb” gör sig påminda föreställer jag mig ett SD-Sverige i folkdräkt med knyppling och schottis som enda tillåtna kulturyttringar.
Och då påminns jag om att vi behöver allt från obskyra biografer till konst gjord av pinnar.
Vi behöver till och med en Tommy Körberg som än en gång sjunger upp hela Skansen i brygga med Stad i ljus.
