Vad händer efter januariavtalet, Karin Pettersson?
Trots att S var befriat från Regeringskansliets bojor i två mandatperioder så tänktes få stora tankar, skriver Arbetets politiska redaktör.
Skolsegregationen är så akut att Stefan Löfven genast måste riva januariavtalet i små bitar.
För att vinna mot sverigedemokrater och moderater nästa år krävs att Socialdemokraterna står upp för jämlikhet och gemenskap – men samarbetet med Annie Lööf omöjliggör det.
Ungefär så argumenterar Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i en ny text.
Tanken är inte ny, den har formulerats på mången ledar- och kultursida under den här mandatperioden, och jag får väl erkänna att jag själv tänkt den.
Om ökad jämlikhet är socialdemokratins viktigaste löfte, vilket existensberättigande har egentligen en socialdemokratisk regering som inte levererar just det? Ställs frågan så är svaret enkelt.
Men om nu januariavtalet rivs i bitar, vad händer då? Karin Pettersson svarar inte på det men sannolikt betyder det att Stefan Löfven får avgå. Och det är den detaljen som gör saken lite komplicerad för mig.
Den underliggande premissen för hela riv-avtalet-argumentationen är att det vore bättre för både Socialdemokraterna och Sverige om Stefan Löfven avstått från att tillträda som statsminister i januari 2019.
En del verkar tro att om Socialdemokraterna bara hade valt oppositionsrollen där och då så hade partiet lyckats formulera en framtidsvision och ett djärvt politiskt manifest som säkrat en hejdundrande valvinst 2022.
Jag är skeptisk.
Jag minns valförlusterna 2006 och 2010 och de långa åren i opposition.
Mycket kan man säga om den perioden i Sveriges historia men någon stor tid för socialdemokratin var det inte.
Trots att partiet var befriat från Regeringskansliets bojor så tänktes få stora tankar. Trots att man slapp skriva statsbudgetar så lanserades inga epokgörande politiska program.
Man behöver inte ens resa tillbaka i tiden för att mata sin tvekan.
Hur bra går det till exempel för Socialdemokraterna i Stockholms län? I 15 år har man varit i opposition i en region som fått tjäna som borgerlighetens marknadsliberala Frankenstein-labb.
Perfekt jordmån för nya spännande sossetankar, massiv organisering, omprövning och nydaning?
Nix. Här är man fortfarande emot skattehöjningar och pratar helst om mer valfrihet, näringslivets konkurrenskraft och tillväxt som om det vore 2010. Lite som januariavtalet, alltså.
Ett av de stora problemen för Socialdemokraterna är att man låtit Centerpartiet och Vänsterpartiet definiera vad regeringen sysslat med under de här åren.
Det är marknadshyror, en liberal reformagenda och hej vad det går.
Socialdemokraterna själva anför gärna att man försvarar den liberala demokratin och stänger SD ute från makt. Så drunknar sakerna man faktiskt genomfört.
Som entreprenörsansvar i bygg- och anläggningsbranschen.
Som nya lagar som ger schyssta arbetsvillkor för yrkesförare och sund konkurrens inom transportnäringen.
Som det faktum att utstationeringsdirektivet ändrats med skärpta krav på arbetsgivare så att svenska löner och villkor ska gälla för alla som arbetar här.
Som 100 000 nya utbildningsplatser och förstärkt a-kassa.
Det är klart att det inte duger, men det är politik som en borgerlig regering aldrig skulle gå fram med.
Här finns det en annan viktig poäng man kan göra med januariavtalet, och det handlar inte om att stoppa SD från inflytande.
Med Centerpartiets och Liberalernas hjälp skulle Ulf Kristersson kunna återinföra lex laval och öppna för lönedumpning.
Han skulle kunna genomdriva fler undantag från turordningsreglerna. Han skulle kunna förlänga provanställningstiderna och inskränka strejkrätten genom att begränsa möjligheten till sympatiåtgärder.
Men eftersom C och L undertecknat januariavtalet så kommer det inte hända. Så länge inte avtalet rivs i små bitar, som Karin Pettersson föreslår alltså.
Det kanske inte väger upp för att Centerpartiet fått makten över arbetsmarknadspolitiken, men väsentliga delar av den svenska modellen har i alla fall värnats.
Och här har vi kärnan, tror jag. Problemet med Socialdemokraterna är att man blivit lite för bekväma i sin roll som ett parti som värnar saker.
Man lovar väljarna att fördröja en värdelös samhällsutveckling snarare än att lova en positiv samhällsutveckling.
Kommer det alltid vara så? Jag tror inte det. Man kan inte vinna ett fördröjningskrig. Man kan inte svälja hur många beska piller som helst. Till slut har väljarna dragit vidare.
Och djupt inne i rörelsen – kvävd under kokett prat om att ta ansvar – finns det en historia av att inte stå upp för vad som helst.
1936 avgick Per Albin Hansson för att hans regering inte fick igenom höjda pensioner. 1958 utlyste Tage Erlander nyval på pensionsfrågan.
Socialdemokraternas stora utmaning – oavsett om januariavtalet lämnas nu eller nästa år – handlar om att återupptäcka vilka de finns till för.
Det är inte den liberala demokratin man ska värna.
Det är arbetarklassen man ska stärka.