Varför är alla tv-spelsfilmer så dåliga?

KOMMENTAR. Den nya Mortal Kombat-filmen inleds med en scen utanför ett hus i en idyllisk skogsglänta i det feodala Japan.

En man går ner till den porlande bäcken för att hämta vatten medan hans fru och barn stannar kvar vid stugan.

När mannen är borta händer det som inte får hända: hans ärkefiende dyker upp.

En förhållandevis nervig scen äger rum innan det hela urartar i en gorefest där ninjor hackas i bitar, kroppsdelar kapas och huvuden flyger all världens väg.

Mortal Kombat är inte vad Martin Scorsese skulle kalla great cinema, men det är habil underhållning.

Som tv-spelsfilm betraktat är det också så nära Citizen Kane vi kommer.

Få filmgenrer har ett lika välförtjänt dåligt rykte som tv-spelsfilmerna. Men på sistone har något hänt.

Tillsammans med titlar som Sonic, Warcraft och Detective Pikachu tillhör Mortal Kombat en ny skola av tv-spelsfilmer.

Filmer som både visar vördnad till sina förlagor och vill vara riktiga filmer, på samma bedårande sätt som Pinocchio vill vara en riktig pojke.

Men, betyder det att tv-spelsfilmerna har blivit bättre?

Faktum är att många av de mest underhållande tv-spelsfilmerna är också de allra sämsta. Adaptionerna har gått varvet runt och blivit så dåliga att de blir roliga

Om vi spolar tillbaka VHS-bandet till tidernas begynnelse – 1993 – så märker vi att de första tv-spelsrullarna sket fullständigt i sina förlagor.

Det allra första exemplet, Super Mario Bros från 1993, var notoriskt respektlös mot sitt källmaterial.

I spelen lever rörmokaren Super Mario med sin bror Luigi i Svampriket där han med jämna mellanrum behöver rädda prinsessan som kidnappas av sköldpaddeödlan Bowser.

I den dystopiska filmtolkningen hankar sig Mario fram med sin son Luigi, hotas av maffian och lever ett deppigt liv i ett grådaskigt Brooklyn genomsyrat av en Blade Runner-esk cyberpunkestetik.

Varan-tv hade inte kunnat göra en mörkare och mer ironisk 90-talsreboot om de så försökte.

Super Mario Bros-filmen blev en fenomenal flopp, men satte ändå guldstandarden för en filmgenre som aldrig borde ha existerat.

Året efter släpptes en film baserad på slagsmålsspelet Street Fighter, lika kalkonusel.

Spelföretaget Capcom krävde att 90-talsstjärnan Jean-Claude Van Damme skulle castas som den superamerikanske soldaten Guile, trots att Van Damme var kliniskt oförmögen att uttala ett enda trovärdigt ord på engelska.

På den vägen har det traskat. Dunderstinkaren Alone in the Dark (2005) mäter in på det imponerande samlingsbetyget 1 procent på Rotten Tomatoes, och den tyske skandalregissören Uwe Boll har gjort sitt bästa för att smula sönder den sista tillstymmelse till anseende som spelfilmer haft.

Frågan kvarstår. Går det att göra en bra film baserad på ett tv-spel?

Regissören Jordan Vogt-Roberts, som sedan flera år arbetar med filmatiseringen av spionspelet Metal Gear Solid, menar att problemet med tv-spelsfilmer är att de som gör dem inte förstår skillnaden mellan en aktiv upplevelse och en passiv upplevelse.

Än mindre har de förmågan att översätta den aktiva upplevelsen till en fängslande passiv berättelse.

Han har inte fel. Men har han rätt? Problemen tycks vara fler än så.

Det som funkar narrativt i ett tv-spel faller platt i en film eftersom det inte är du som upplever det.

På samma sätt är karaktärsutveckling i spel inte alls detsamma som i ett passivt medium.

Den så kallade inre resan är oftast outtalad och sker i samspelet mellan användaren och spelet.

Om vi spolar tillbaka VHS-bandet till tidernas begynnelse – 1993 – så märker vi att de första tv-spelsrullarna sket fullständigt i sina förlagor

Bara för att filmer som Mortal Kombat och Warcraft är mer bokstavstrogna originalet betyder det inte att de blir bättre filmer.

Ogenerad fanservice ger inte alltid ett bättre utfall, se bara på de senaste Star Wars-filmerna.

Faktum är att många av de mest underhållande tv-spelsfilmerna är också de allra sämsta. Adaptionerna har gått varvet runt och blivit så dåliga att de blir roliga.

I år släpps ytterligare en handfull tv-spelsfilmer. Men den som har störst potential är HBO:s tv-adaption av den postapokalyptiska Playstation-pärlan The Last of Us, som skapas av Craig ”Chernobyl” Mazin och spelets regissör Neil Druckmann.

Så? Går det att göra en bra tv-spelsfilm? Baserat på empiri: nej.

Men för oss djupt innästlade i spelkulturen är relationen till spelfilmer komplicerad, på ett sätt som påminner om ett dåligt förhållande.

Vi vet att det alltid slutar illa. Ändå återvänder vi.

Med förhoppningen att den här gången, då ska det bli annorlunda.