”Tre nödvändiga prioriteringar för kulturen efter pandemin”
I takt med att samhället öppnar upp efter pandemin behövs en ny kulturpolitik, skriver Lawen Redar (S).
Lawen Redar (S).
KULTURDEBATT. Den statliga kulturpolitiken stod redan innan pandemin inför utmaningar.
Målet att alla ska ha möjlighet att ta del av en mångfald av konst och kultur, av ett kulturutbud som upplevs relevant och där möjligheter inte begränsas av ens ekonomiska- och sociala bakgrund eller var i landet man bor, efterlevs inte.
Myndigheten för kulturanalys har länge påtalat hur kulturvanor och tillgänglighet skiljer sig åt beroende på socioekonomiska, geografiska och demografiska faktorer.
Frågan handlar dels om kulturskaparnas otrygga villkor, dels om den allmänna nedmonteringen av kulturens roll i samhället.
De professionella konst- och kulturskaparna är fundamentet för ett rikt och levande kulturliv. Trots detta präglas kulturarbetsmarknaden alltjämt av tidsbegränsade och osäkra anställningar.
Det är vanligt att kulturarbetare kombinerar projektanställningar, verksamhet i eget företag och perioder då man försörjer sig på stipendier.
Alla statliga utredningar visar att konst- och kulturskapare arbetar under ekonomiskt sämre villkor än andra grupper i samhället med motsvarande krav på utbildning och yrkeserfarenhet.
Den senaste utredningen, Konstnär – oavsett villkor?, visar att konstnärer har lägre uttnyttjande av föräldrapenning, bostadsbidrag och försörjningsstöd trots att de har en lägre genomsnittlig inkomst.
Konstnärer har dessutom i mindre grad en kollektivavtalad tjänstepension. Senast man tog ett helhetsgrepp kring konstnärers villkor var för tjugo år sedan.
Trots pågående pandemi går det att dra lärdomar. Vi kan inte gå tillbaka till den tidigare förda politiken
Med dessa förutsättningar har kulturarbetare genomgått pandemins restriktioner och nedstängningar.
Fackföreningen Klys beskriver i sitt remissvar till kulturens återstartsutredning att de flesta konst- och kulturskapare varken har omfattats av korttidspermitteringsstödet, eftersom mer än hälften är egenföretagare, eller omställningsstödet, då det enbart gäller för företag med relativt höga fasta kostnader vilket få kulturföretag har.
Omsättningsstödet, som var avsedd för att hjälpa enskilda firmor inom de mest drabbade branscherna, kräver en omsättning på minst 180 000 kronor samt relativt regelbundna inkomster vilket sällan är fallet för kulturskapare med enskild firma.
De riktade kulturkrisstöden har därför haft en oerhörd betydelse. Men med tiden har antal sökande och behoven ökat kraftigt.
Mycket tyder nu på att fler lämnar kultursektorn. Enligt Musikcentrum Riks har en tredjedel av landets professionella musiker och artister redan bytt yrke. Kulturens framtid är därför en större fråga än den om återöppning och lättnader för publika arrangemang.
Finns det risk för att vi öppnar upp samhället till ett kulturliv som snart inte längre finns kvar?
Trots pågående pandemi går det att dra lärdomar. Vi kan inte gå tillbaka till den tidigare förda politiken. För ett rikt kulturliv behövs tre tydliga prioriteringar:
1. Främja trygga anställningar och öka arbetstillfällen
Trygghetspolitik för konst- och kulturskapare kräver fasta anställningar. Det duger inte att enbart 240 skådespelare inom teatern har en fast anställning av cirka 3000 professionellt verksamma.
De fasta anställningarna på kulturinstitutionerna har sedan 2009 års borgerliga kulturutredning minskat till förmån för administrativ personal. Här kan politiken byta riktning och fasa ut new public management- styrningen.
Områden som kräver insatser är centrumbildningarna, scenkonstallianserna och de statliga stipendierna. Genom att utöka antalet platser och bredda alliansverksamheterna till fler områden skulle fler konst- och kulturskapare omfattas av trygghet mellan olika projekt, kompetensutveckling och stöd i matchning och förmedling av nya uppdrag.
En översyn av de statliga stipendierna och upphovsrättsliga ersättningarna är också nödvändiga.
De statliga stipendierna måste därtill bli sjukpennings- och pensionsgrundande. Enskilda företagare måste kunna garanteras social trygghet genom förenklade sjukförsäkringsregler och andra anpassningar av de generella trygghetssystemen.
Avslutningsvis bör ett nytt projekt likt Access sjösättas, som mellan åren 2006- 2009 genererade cirka tusen arbetstillfällen inom scenkonsten och på museerna. En modern etapp kan bidra till digitaliseringen av kulturarvet och arkiven.
2. Expandera kulturens roll i samhället
För att komma närmare de kulturpolitiska målen måste det satsas på ett brett kulturutbud av hög kvalitet i hela landet.
Kraften att skapa ett levande kulturliv kommer främst från medborgarna själva- från gräsrotsinitiativ, amatörkulturen och lokala föreningar.
Folkrörelser, kulturföreningar, studieförbund och folkhögskolor spelar en viktig roll som kulturarrangörer. Samlingslokalsorganisationer, som Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar och Bygdegårdarna, driver samlingslokaler som måste ges förutsättningar att utöka sin verksamhet, men då behövs fler lokaler för kultur- och föreningsliv till låga hyror.
Utöver detta behövs ytterligare satsningar på samverkansmodell, fri entré på regionala museer, införande av filmproduktionsincitament och ökad satsning för att uppnå enprocentsmålet för konstnärlig utsmyckning.
Men kulturen kan också få en större roll i arbetslivet och inom vården och omsorgen. Kultur används redan i dag inom sjukvården, exempelvis inom barncancervården som använder bildkonst för att barn ska få utlopp för sina känslor och i demensvården där sånger och danser har dokumenterad inverkan på välmåendet.
Forskning talar för att kultur inom vård och omsorg och arbetslivet har betydelse för folkhälsan, bildningen, föreningslivet, tilliten och i förlängningen demokratin.
3. Stärk kultur och bildning för barn och unga
Kulturvanorna skapas i barndomen och har en avgörande betydelse för individens språkutveckling och bildning. Barn och unga ska fortsatt vara en prioritet för kulturpolitiken.
För att nå alla barn och för att motverka kulturell segregation måste de estetiska ämnenas status i skolan höjas, satsningar på kulturskolans bredd göras, estetiska ämnen återinföras på gymnasieskolan och krav ställas på skolbibliotek.
Politiken skulle även behöva fasa ut statsbidraget ”Skapande skola”. Sedan reformens införande har enbart hälften av landets elever nåtts av kvalitativ konst och kultur, oftast baserat på en rektor eller lärares kulturengagemang. Målet ska vara att alla barn får möta konsten inom ramen för skolan.
Vi är många som ser fram emot publika verksamheter och kulturupplevelser. Men i takt med återöppningen behövs en ny inriktning av kulturpolitiken. Låt oss höja ambitionerna.
