Döda på jobbet hedras i konst: ”Beskriver känslan av förlust”
Ett monument över de döda, men också ett sätt att närma sig sorgen. Efter elva år på LKAB:s pelletsfabrik i Kiruna gör Sandra Wasara Hammare konst om dödsolyckor på jobbet.
Ett tio meter långt transportband i vulkaniserat gummi som böljar sig genom rummet med utgångspunkt i två svarta kryss på ena väggen.
Strax intill står två betongblock med tre fastbundna bronsblommor.
Konstverket handlar om döden på jobbet och är Sandra Wasara Hammares examensverk från konsthögskolan i Umeå.
Det är dedikerat till två unga kvinnor som mist sina liv på sina arbeten.
Dels 21-åriga Julia Markström som dog på LKAB i Svappavara när hon föll genom ett sönderrostat golv, dels 24-åriga Julia Mannersten som dog i en olycka på golvfabriken Tarkett i Ronneby.
Att bronsrosorna är tre beror på att Julia Mannersten var gravid när olyckan skedde.
Verket är delvis ett monument över kvinnorna, men inte bara, berättar Sandra Wasara Hammare.
– Bronset insinuerar att det är ett monument. Men jag vill många olika saker samtidigt. Både belysa själva frågan men också beskriva känslan av förlust. Jag vill inte bara säga att det här existerar utan på något sätt ge form åt sorgen.
För dödsfallen är personliga för henne. Hon jobbade själv i elva år på ett av LKAB:s pelletsverk i Kiruna innan hon sa upp sig för att studera konst.
Hon ser Julia Markström som en kollega även om olyckan skedde ett år efter att hon själv slutade på företaget.
– Jag var där hela mitt yrkesliv. Man har på sig samma blåställ, samma Peltorkåpor.
Hon minns riskerna hon och kollegorna utsattes för på jobbet. Det självironiska skämtet ”det finns mer kött på stan” som de sa till varandra när de gick med på något som de egentligen kände att de inte borde göra.
Titeln på verket, ”Jag lägger hjärtat i skåpet när jag kommer och tar med det när jag går”, är ett sådant mantra, berättar hon.
– Det är ett implicit självhat. Man är klämd mellan att man verkligen vill utföra sitt jobb och att man själv kanske måste betala om något går snett. Det känns som att man är med i ett lotteri. Vissa risker man vet finns där. När man ser dem varje dag så slutar de nästan vara en risk. Men en dag så är det någon som åker på den där nitlotten i lotteriet.
Under tiden på pelletsverket kunde hon själv inte förstå varför de dödsolyckor som hon hörde om inte fick större uppmärksamhet. Hon minns särskilt när en man avled på LKAB i en lyftkransolycka.
– Då kommer jag ihåg att företaget inte talade om det. Den tystnaden. Det låter kanske töntigt men tystnaden var dånande.
I arbetet med konstverket har hon varit i kontakt med familjerna till de avlidna och fått deras stöd. Det ställs nu ut på Bildmuseet i Umeå tillsammans med övriga examensverk från hennes klasskamrater.
Och eftersom det är coronatider behöver man inte vara Umeåbo för att se det då utställningen är digital.
– Det kommer att vara intervjuer med alla oss i klassen på Bildmuseets hemsida och så kommer det att vara digitala guidningar.