Att avskaffa fastighetsskatten var en gest av grandios välvilja från den dåvarande borgerliga alliansen till svenska höginkomsttagare.

Och de boende i Danderyd och Vellinge tackade ödmjukast. Deras representanter i riksdag och regering hade sett till att fastighetstaxering som ägarna till landets lyxvillor betalade i ett slag förvandlades till en försumbar struntsumma.

Att förändringen samtidigt innebar att fastighetstaxeringen höjdes för en del LO-grupper var om inte grädde på moset så i vilket fall något ovidkommande.

Överföringen från fattig till rik skedde därmed så att säga i båda ändar. De rika sparade enorma summor när de slapp betala fastighetsskatt och många LO-anslutna fick betala mer med den nya fastighetsavgiften än vad de tidigare hade betalat i fastighetsskatt.

Talet om att Sverige hade exceptionellt hög fastighetstaxering, som borgarna angav som skäl till förändringen, var som vanligt felaktigt.

Fastighetsskatt tillhör i stället den bastaxering som så gott som alla utvecklade ekonomier tillämpar.

Efter att Sverige slopat den privata fastighetsskatten blev i stället Sverige – som så ofta efter borgerliga förändringar – den udda fågeln som går mot strömmen för sund statsekonomi.

Och den stora orättvisan består.

Taket i dagens fastighetsavgift gör att en villaägare i Ljusnarsberg eller i Filipstad i dag betalar en avgift som är fyra gånger högre än det som en ägare av en 25-miljonersvilla i Danderyd betalar, sett till andel av disponibel inkomst.

Det är inte rimligt att låginkomsttagare i små villor i Skövdes utkant beskattas relativt sett betydligt hårdare än höginkomsttagare i villor i Vellinge.

Denna enorma orättvisa måste få ett stopp.

Men, och det är viktigt, den gamla fastighetsskatten bör inte återinföras.

Med en återinförd fastighetsskatt skulle många lyxvillor visserligen få en taxeringsnivå som är rättvis.

Men som den svenska bostadsmarknaden har utvecklats skulle väldigt många LO-anslutna också få en klart högre fastighetsskatt än dagens fastighetsavgift.

Denna förändring är mycket tydlig.

Marknadiseringen och den oerhörda explosionen i marknadsvärde på bostäder gör att mängder av låginkomsttagare är utestängda från delar av bostadsmarknaden. 

Det är då inte rimligt att en socialdemokratiskt ledd regering återinför en skatt som gör det än svårare att bo kvar för de LO-grupper som ännu hängt sig kvar i områden som stigit i värde och popularitet.

Det stora orättvisa gapet i fastighetsbeskattning mellan hög- och låginkomsttagare måste slutas men det måste ske med nya medel.

Vänsterpartiets linje är att Sverige bör införa en ny fastighetsskatt direkt riktad mot Sveriges lyxvillor, en ”gräddhylle”-skatt som Vänstern kallar det.

Och någon typ av lyxskatt måste oundvikligen bli en del av en nödvändig justering av fastighetsbeskattningen.

Alla förändringar i fastighetstaxeringen måste också vägas mot andra sätt att säkerställa skatteinkomster med hänsyn till vilka effekter de kan få på inkomstklasser och livssituationer.

I stället för att sukta efter forna tiders fastighetsskatt måste vi alltså hitta ett system för att göra dagens fastighetstaxering rättvis.

Att fokusera på rättvisan skulle också ge rätt perspektiv på KD-ledaren Ebba Busch och Moderatledaren Ulf Kristerssons löften om att till varje pris säga nej till alla förändringar av dagens system.

Det är inte ”vanligt folks” möjligheter till en bostad som de konservativa partiledarna försvarar med ett sådant uttalande.

Det är orättvisan de försvarar.