Jag längtar efter att flyga – men det får man väl inte säga i det här landet
Jag har en resa bokad till Medelhavet i sommar. Men det får man väl inte säga i det här landet. Ett, på grund av covid. Två, på grund av klimatet.
För ett år sedan ställde jag mig den här frågan i en krönika: Vad varar längst, coronaviruset eller min abstinens från terminal 5 på Arlanda?
Hittills har viruset hållit mig hemma. Jag har varit väldigt principfast kring alla rekommendationer.
Men längtan efter terminal 5 är enorm. I vintras hade jag en idé om att jag skulle åka till Arlanda för att göra ett jobb om arbetsvillkoren i de länder dit det fortfarande gick flyg. Idén lades på is och jag är kvar på min skrivbordsstol i vardagsrummet.
Att dra till flygplatsen en helg och spana har inte heller känts aktuellt. Tomma terminaler ger inte samma glädjerus för mig som när de fylls av människor från hela världen.
Hälften av flygtrafiken försvann globalt när gränser stängdes och stater satte stopp för resor. UD avråder fortfarande från icke nödvändiga resor till alla länder utanför Europa. Så det måste verkligen ha varit livsnödvändiga resor som flera av Sveriges största influencers gjort det gångna året till Dubai, Maldiverna, Mexiko och Turkiet.
Hittills har jag inte kunnat motivera en nödvändig resa, varken i Europa eller utanför vår kontinent. Varken privat eller i jobbet. Reporterrollen har enbart skötts via telefon och dator.
Men suget efter sol och bad blev våldsamt under några vinterveckor som regnade bort. Då föddes hoppet. Jag övertygade mig själv om att pandemin skulle vara ett minne blott under sensommaren, precis innan skolstarten.
Nånstans mellan argumenten sitter jag och längtar efter ett stick i armen.
Nu sitter vi med en bokning som vi inte vet om den kommer bli av. Till ett land där det råder reserestriktioner mellan regioner för inhemska turister. Samtidigt blöder turismnäringen och ytterligare en förlorad sommar kan bli förödande för många vars lön kommer från soltörstande nordbor.
Osäkerheten i hela resebranschen är stor. Ingen vet hur det kommer att se ut efter pandemin. Klimatångesten maler. Inställda resor från svenska flygplatser hade stor betydelse för minskade utsläpp ifjol.
Samtidigt står luftfarten för en mindre del av vår totala klimatpåverkan. Konflikten mellan jobb och utsläpp är en balansakt.
Medan stater pumpar in tusentals miljarder kronor i den globala flygindustrin, för att rädda en sektor som sysselsätter 4,8 miljoner människor, skriker miljöorganisationer efter investeringar i klimatsmarta transportmedel och kräver färre flygresor.
Och där, nånstans mellan argumenten, sitter jag och längtar efter ett stick i armen så jag kan rulla resväskan på Terminal 5 och gå ombord på ett flyg i augusti.
