Tuffa villkor för virusets hemvändare
När världen sluter sig har många migrantarbetare tvingats återvända hem. I Nepal märks det tydligt. Tuffast är det för de ensamstående kvinnor som sliter för att ge barnen en bättre framtid.
Bimala Shahi kom till Kathmandu som elvaåring för att jobba i en textilfabrik. Nu är hon tillbaka på ruta ett.
En stor säng tar upp nästan en fjärdedel av rummet. Bredvid den står en symaskin och ovanpå en splitterny resväska.
Bimala Shahi, 40, kom tillbaka från Kuwait i juni 2020 och hyr rummet för sig och sina två söner på 16 och 12 år.
Hon delar det med Saraswati Darji, 39, som liksom henne och hundratusentals andra migrantarbetare har fått återvända till Nepal i och med pandemin.
Bimala Shahi ser uppgiven ut när hon värmer grönsaker från kvällen innan. Hon lagar bara mat en gång per dag och värmer sedan upp måltiden igen. Allt för att kunna ägna mer tid åt att jobba.
– Jag tjänar mindre än hälften av vad jag gjorde i Kuwait. Om jag hade möjlighet att åka tillbaka skulle jag göra det på en gång, säger hon.
Uppskattningsvis tre miljoner nepaleser jobbar utomlands, de flesta i Mellanöstern.
De utgör ungefär 10 procent av Nepals befolkning och de flesta är i sin mest produktiva ålder, 20–40 år. Minst 12 procent av dem är kvinnor.
Bimala Shahi kom till huvudstaden Kathmandu från södra Nepal som elvaåring för att jobba i en textilfabrik.
Efter att hennes man lämnat henne med de tre barnen fick hon svårt att klara sig på inkomsterna som renhållningsarbetare och tvätterska, som gav henne motsvarande 500 till 850 kronor i månaden.
När två söner samtidigt behövde omfattande vård blev utgifterna övermäktiga.
Bimala Shahi lämnade barnen på 15, 11 och 8 år med grannarna och reste utomlands för att jobba. Det var 2015. Hon återvände 2017 då hennes visum i Förenade Arabemiraten gick ut. Därefter reste hon till Kuwait för jobb.
– Varje morgon och varje kväll grät jag vid tanken på mina barn. Men varje gång jag fick min lön blev jag samtidigt påmind om att mina barn nu skulle kunna äta som vanliga människor. Det gjorde att jag höll modet uppe. Dessutom uppmuntrade mina barn mig att jobba utomlands, säger Bimala Shahi.
Hon reste utan formellt tillstånd genom en agent som ordnade pass och kontakter. Pengarna, kring 2 500 kronor i månaden, skickade hon till en grannes bankkonto.
Sedan 1985 har Nepals regering upprepade gånger inskränkt kvinnors möjligheter att resa som arbetskraftsmigranter, senast 2017 då nepaleser förbjöds att åka utomlands för jobb i den informella sektorn.
Det drabbar särskilt kvinnor som ofta arbetar som hushållsarbetare.
2 500 kr Så mycket kunde Bimala Shahi skicka hem varje månad.
I februari 2021 föreslog regeringen att kvinnor under 40 år måste ha ett skrivet tillstånd från sin familj eller från lokala myndigheter för att jobba utomlands.
De åker ändå, ofta på turistvisum, men utan tillstånd går familjen miste om försäkringar, till exempel vid dödsfall, och möjlighet att be den nepalesiska staten om hjälp till exempel om deras pass konfiskeras av en uppdragsgivare.
Regeringen uppger att anledningarna till den protektionistiska politiken är att arbetare behandlas illa i den informella sektorn.
Det kan både Bimala Shahi och Saraswati Darji vittna om.
– På det första jobbet i Kuwait hade jag alldeles för mycket att göra. Jag fick inte tillräckligt att äta och hade inte en enda dag ledig. När jag efter en månad vände mig till jobbagenten för ett annat jobb fick jag inte ut min lön, säger Bimala Shahi.
Hennes rumskompis Saraswati Darji har liknande erfarenheter.
– En ljuskrona jag putsade ramlade ned och skadade min hand. Frun i huset ropade på mannen, men inte för att be honom ta mig till sjukhuset utanför att han skulle slå mig. Efter att ha blivit illa behandlad ett tag gav jag mig av. Men polisen grep mig snart för att jag saknade ID-handlingar och jag kastades i fängelse, berättar hon.
Saraswati Darji och Bimala Shahi vittnar om att deras pass och andra ID-handlingar konfiskerades av arbetsgivarna så att de inte skulle kunna avvika.
Men Bimala Shahi kunde inte hantera att bli slagen och lämnade jobbet – och därmed den skärva av legal status hon hade.
Bimala Shahi och hennes syster, som också hade flytt ett jobb som hushållsarbetare i Kuwait, började jobba på en marknad. Där tog de alla möjliga påhugg de kunde få på timbasis. Men när marknaden på grund av covid-19 stängde ned i mars gick även den försörjningsmöjligheten förlorad.
– Vi hade inga pengar sparade eftersom vi skickade allt vi tjänade till våra barn. I veckor levde vi på stöd från Kuwaits regering, berättar hon.
I mars gick Kuwaits regering ut med en amnesti för arbetare som vistades illegalt i landet och erbjöd att betala deras flygresor hem. Men Nepals regering hade redan blockerat alla inkommande flyg på grund av pandemin.
Situationen för migrantarbetare blev allt svårare och flera organisationer pressade Nepals regering.
Som svar på en skriven petition beordrade Nepals högsta domstol i juni regeringen att hjälpa arbetare som hade fastnat utomlands på grund av pengabrist. Men den nepalesiska regeringen har bara hjälp 138 personer med hemresa. Kuwait har anordnat resor för några hundra, Bimala Shahi och Saraswati Darji var två av dem.
De hade tur. Många andra fick betala sina hemresor själva.
Men Bimala Shahi kom till Kathmandu utan pengar.
Varken stat eller lokala myndigheter gav henne stöd. Efter 15 dagar i karantän fick ett överlevnadskit och lite pengar av en ideell organisation.
Nu är hon tillbaka på ruta ett och arbetar tillsammans med Saraswati Darji i en textilfabrik igen. Där får de betalt per plagg och Bimala Shahi tjänar mellan 700–1 100 kronor i månaden. Av det går runt en tredjedel till hyran av rummet.
Bimala Shahi slits mellan behovet att försörja barnen och önskan att vara med dem.
– När jag minns hur illa jag har behandlats och de svåra förhållandena som migrantarbetare så vill jag inte åka tillbaka. Vem vill inte vara med sina barn och se till att de har det bra under sin uppväxt? Jag skulle sakna det. Jag skulle oroa mig varje minut. Men, det är upp till mig att försörja dem och jag reser tillbaka till Gulfstaterna så snart jag kan.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Nepals migrantarbetare
Nepal har cirka 30 miljoner invånare och är ett av världens fattigaste länder. För att höja sin levnadsstandard reser många utomlands för att jobba, ofta till Mellanöstern.
Kring tre miljoner nepaleser jobbar utomlands. Drygt 10 procent av dessa är kvinnor, enligt Nepal Rastra Bank.
Kring 25 procent av Nepals BNP härrör från hemskickade pengar. 2018 skickade medborgare som jobbade utomlands hem motsvarande 63 miljarder kronor, uppger landets arbetsmarknadsdepartement.
Runt 300 000 migrantarbetare har tvingats återvända till Nepal på grund av pandemin.
