Total kollaps när stjärnrekryterade Avengers skulle styra Bulletin

KOMMENTAR. Grundarna av konservativa nättidningen Bulletin talade om ett Avengers när man samlade i stort sett alla profiler som någonsin haft ett Jimmie moment på ett och samma ställe. Paulina Neuding, Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu, alla opinionsbildare, skulle bedriva evidensbaserad journalistik, vad det nu är. 

Det som började som en medial skräll blev till dånet av tiotusen bronsålderslurar när verksamheten kollapsade. Två chefredaktörer har slutat. VD:n avgått. Redaktionen läcker mail, mötesinspelningar och chattar som om det inte fanns någon morgondag. 

Det talas om förtalsanmälningar. Görs utspel på sociala medier. En man vid namn Omid Smith har gjort raketkarriär från anonym IT-ansvarig till mäktig publicist. Utan att vara kulturbarn.

Alice Teodorescu har förklarat vad diktatur är – att mjutas på teamsmötet. Precis alla framstår som vad de nog är: Fullständigt oprofessionella narcissister.

Allt detta sedan starten vid årsskiftet. Så hur gick det här till?

Jag läste Bulletingrundaren och managementkonsulten Atta Tarkis bok Evidence-Based Recruiting: How to Build a Company of Star Performers Through Systematic and Repeatable Hiring Practices, utgiven i januari samma år som ägarna började samla sin superhjältegrupp.

Tarki fokuserar just på ”stjärnor” när man ska rekrytera sitt ”team”. 

Moneyball, berättelsen om hur baseballmanagern Billy Beane genom data lyckades rekrytera ett vinnande lag med närmast obefintlig budget, är huvudfokus. Trots att den inte alls handlar om att rekrytera stjärnor.

Det är inte rimligt att förvänta sig att Hulken ska hantera personalfrågor, pressetik eller ett ansvarigt utgivarskap bara för att han är jättebra på att krossa

Till skillnad från vad han kallar Karate Kid-modellen där man lär upp nya förmågor så ska stjärnorna ge ett säkrare och mer omedelbart resultat.

Så, vill du vara en Mr Miyagi eller en Billy Beane?

Den oläsliga titeln ger en hint om varifrån de fått idén om att det är viktigt att tala om ”evidensbaserat”. Det signalerar big data och att man vet något andra inte vet. Men egentligen betyder det ingenting. 

Under ett av de möten som läckt till tidningen Journalisten förklarar Tarki sin syn på Bulletins journalistiska verksamhet och utgivarregler. De följer andra regler då de är ”ett entreprenöriellt projekt med entreprenöriella visioner”.

Och är det något Evidence-Based Recruiting är full med så är det just entreprenörsklyschor hemmahörande i startupvärlden.

En övertro till att allt är ett spel där man med data kan skaffa sig ett övertag, en gameification av mänskliga relationer. Chefskompatibla ord som Amazon, Netflix och Google upprepas till döddagar. 

”Just look at Uber. It upended the monopolistic hold on taxi cab licenses by classifying itself as a ride-sharing service; and ignoring existing rules, Uber was able to rewrite the rules to its own advantage.”

Att man samtidigt raserade möjligheten till organisering och stabilitet för taxiförarna spelar mindre roll. Riv alla regler. Det här handlar om att vinna spelet.

De mediokra, alltså de som gör den fullt normala markservice som behövs för att få en verksamhet att fungera, är helt ointressanta.

Google är säkert en fantastisk arbetsplats för en högpresterande tjomme på sin utstakade väg mot att bli CEO. Amazons appanställda leverantörer eller lagerarbetare nämns däremot inte alls.

I stället får vi meningslösa krigstermer, pokertermer, idrottstermer. Allt killar gillar helt enkelt.

Arbetsplatsen är ett Sparta som inte behöver några murar. Personalen är murarna. Innehållet ointressant. Rekryteringen av den högpresterande stjärnan är i fokus.

Det är som det sägs i filmen Drömmarnas fält: If you build it, he will come. Men här har man slopat själva byggnadsfasen och gått direkt på steg två.

Då är det kanske inte så konstigt att de tre styrelsemedlemmarna, tillika kurskamraterna på Handels, Tino Sanandaji, Atta Tarki och Pontus Tholin framstår som att de inte alls vet vad de sysslar med.

Affärsmodellen är en katastrof. De allt för enkelspåriga stjärnrekryteringarna började omedelbart kannibalisera på varandra då de på hela taget hade samma högljudda publik.

Månadslönerna i hundratusenkronorsklassen på tok för stora för en nystartad medieverksamhet. Samtidigt som individfokuset slog ut helheten.

Det var rätt uppenbart att ingen var lämpad för det tråkiga skitgöra som ingår i en daglig verksamhet.

En övertro till att allt är ett spel där man med data kan skaffa sig ett övertag, en gameification av mänskliga relationer. Amazon, Netflix och Google upprepas till döddagar

I de senaste offentliga grälen mellan den nyavgångna chefredaktören Ivar Arpi och den nyavgångna VD:n Pontus Tholin framgår det att ekonomin är körd i botten. Föga förvånande då, i ett lag av alfasjälvbilder, att det började knaka i fogarna.

Grundarna tycks ha blandat ihop tidningsutgivning med sina nattsessioner av Call of Duty. Och tycks inte på något vis vilja backa från den positionen då Activision faktiskt är en jätteframgångsrik spelutvecklare.

Vem som helst som läst Avengers kan se att de är nog så högpresterande, men kanske inte när det kommer till att driva en tidning.

Det är inte rimligt att förvänta sig att Hulken ska hantera personalfrågor, pressetik eller ett ansvarigt utgivarskap bara för att han är jättebra på att krossa.

Om vi ska fortsätta med tomma managementmetaforer så vet också den med lite koll på Marvels universum att alla superhjältegrupper med jämna mellanrum kollapsar i interna stridigheter. 

Stjärnrekryteringar ska prestera hela 700 procent bättre än mediokra medarbetare, skriver Atta Tarki i Evidence-Based Recruiting. Han kan vara den första managementkonsult jag stött på som faktiskt har en poäng. 

För katastrofrekryteringarna till Bulletin och dess ägare har på bara tre månader lyckats orsaka mer konflikt och kaos i den blåbruna rörelsen än någon progressiv verksamhet vågat hoppas göra på flera år.