EU tänker fel om migrationen
EU säger sig vilja ta itu med migrationens ”grundorsaker” – krig och fattigdom – för att stoppa människor från att ta sig från Afrika till Europa. Problemet är bara att unionens politik bygger på ett stort missförstånd, skriver journalisten Anna Roxvall, som nyligen kom ut med boken Till varje pris som handlar om EU:s migrationspolitik.
Sommaren 2015 hade bjudit på historiska scener: den värsta migrantolyckan på Medelhavet sedan andra världskriget, Alan Kurdis livlösa kropp på en badstrand, människor i tusental på vandring längs Europas motorvägar.
Det rådde krisstämning – och ställdes krav på snabba lösningar.
Under ett toppmöte i Valetta, där representanter för EU och de afrikanska länderna möttes, enades man om att gemensamt arbeta för att stoppa den irreguljära migrationen från Afrika till Europa genom att åtgärda dess ”grundorsaker” – krig, konflikter och fattigdom.
Nödfonden för Afrika, i dag värd 4,7 miljarder euro, sjösattes. Med hjälp av biståndspengar skulle bättre livsvillkor skapas i migranternas hemländer, så att de inte skulle vilja resa därifrån, löd resonemanget. Problemet är bara att det bygger på en ren missuppfattning.
Fattigdom och krig är nämligen inte de viktigaste orsakerna till att afrikaner migrerar till Europa. Det vet alla som forskat i frågan.
Det är inte främst flyktingar från världens allra fattigaste länder, såsom Sydsudan, Burundi eller Centralafrikanska republiken, som sätter sig i sjöovärdiga gummibåtar med sikte på Lampedusa. Det har de inte resurserna för.
Det enda sättet att stoppa migrationen från Afrika till Europa – om nu det är det överordnade målet – vore alltså att krossa ekonomin i ursprungsländerna.
Snarare är migrationen från Afrika till Europa ett tecken på ökat välstånd. För när inkomstnivåerna och den ekonomiska tillväxten ökar i ett låglöneland, så ökar också emigrationen.
Människor är inte längre akut upptagna med att få mat för dagen, utan har möjlighet att analysera sin situation och söka sätt att förbättra den. Och emigrationen fortsätter att öka länge – det är först när ett land nått nivån ”övre medelinkomstland”, som den stannar upp.
Med dagens tillväxttakt skulle det ta till år 2198 innan världens fattigaste länder nått den nivån.
Det enda sättet att stoppa migrationen från Afrika till Europa – om nu det är det överordnade målet – vore alltså att krossa ekonomin i ursprungsländerna.
Få ser det som en rimlig lösning.
Ändå har idén om att åtgärda ”migrationens grundorsaker” satt sig. Kanske för att den ligger i linje med västvärldens bild av ett enhetligt Afrika, härjat av kris, krig och lidande. Kanske för att många ursprungsländer är smarta nog att framhålla sin roll i migrationskedjan för att säkra biståndsmiljarder.
Kanske också för att de som vill ha anslag för sina utvecklingsprojekt tyst måste svälja premissen och formulera anslagsansökningar som visar hur just deras arbete kan bidra till att dämpa människors migrationsvilja.
Många biståndsarbetare jag har mött är pragmatiker: även om analysen är fel, så kanske ökat bistånd till länderna på den afrikanska kontinenten ändå kan bidra till att fler människor lyfts ur fattigdom, resonerar de.
Vi kan bara hoppas att de har rätt.
Migrationens grundorsaker kommer de däremot inte åt.
