Sverigedemokrater och andra högerpopulister har alltsedan 1980-talet kritiserat svenska myndigheter.

Det ingår i radikalhögerns idé om att makten måste centraliseras, helst ned till varje enskilt beslut som i dag ligger på myndigheterna.

Och högerns drive har givit resultat.

Enligt SOM-institutet ser vi en tilltagande skillnad där medborgare som klassar sig som höger har en mer negativ syn på myndigheter.

Men en stark myndighetsskepsis har länge funnits även hos andra borgerliga partier än SD.

Inför valet 2006 intensifierade alliansparti­erna och näringslivet sin kritik och försökte lansera begreppet ”Myndighetssverige” som en negativ beteckning på det arbete för likabehandling som är myndigheternas absoluta grund.

Byråkrati blev ett skällsord, och man vägrade se en fungerande byråkrati som en nödvändig del av vårt välfärdssamhälle.

Vilket det ju faktiskt är.

Alla enskilda, företag och organisationer ska få sina ärenden hanterade enligt samma värderingar och regler oavsett om det gäller bygglov, skattedeklarationer eller studiecirklar.

Då behövs en fungerande byråkrati som utan godtycke, diskriminering och mutor fullgör sin uppgift.

Speciellt för lågavlönade och för dem som inte har möjlighet att uppbåda juriststöd eller pengar är detta avgörande för att få samma behandling som de välsituerade.

Oviljan att se myndigheters nödvändiga arbete för likabehandling fanns alltså hos högern långt innan SD började sprida hat mot myndigheter.

Alliansen gick till och med till val 2006 på att ”minska byråkratin” och lovade spara en miljard kronor genom att lägga ned och omvandla myndigheter. En kraftig upprensning bland myndigheter tog vid.

Det är uppenbart att man därmed öppnade för just de politiska intrång och det godtycke som en fungerande byråkrati ska förhindra.

En rad myndighetsbeslut har under senare år uppvisat sådana tecken, en del politiskt betingade, andra baserade på alltför låg kunskapsnivå i urholkade myndigheter.

Skräckexemplet för politiska beslut som går ut över myndigheters arbete är Skolverkets hemlig­stämpling av resultaten i svenska skolor.

Det var en direkt följd av mittenpartiernas häpnadsväckande stöd till privata skolkoncerners be­gäran att få maximera sina vinstuttag av skatte­medel genom att undanhålla svenska folket fakta.

Här finns också Försäkringskassan som genom sina egna jurister utvecklat en avslagsmentalitet som gått långt utöver den som stipulerats i politikernas regleringsbrev för myndigheten.

Vidare resulterade Alliansens jakt på myndigheter i att Arbetslivsinstitutet lades ned 2007. Den kvarvarande myndigheten Arbetsmiljöverket har därefter alltför ofta visat att man någonstans på vägen förlorade maktperspektivet på svensk arbetsmarknad.

Ett exempel var när Arbets­miljö­verket vid debatten om skydd under corona­pandemin genomförde möten med arbetsgivar­organisationer men lämnade facket utanför.

Ett aktuellt exempel är också Folkhälsomyndigheten som tillkom när Alliansen lade ned det dåvarande Smittskyddsinstitutet. Den kraftigt bantade Folkhälsomyndigheten skulle ta ett bredare grepp runt smittspridning.

Coronapandemin, där dödstalen intimt hängt samman med inkomsten hos de drabbade, visar dock att Folkhälsomyndigheten lider av en stor kunskapslucka om arbetares villkor.

Resurserna för att ta det samlade grepp som utlovats blev otillräckliga i den kraftigt nedbantade myndigheten.

Arbetsförmedlingen å sin sida är nu som bekant på väg mot en total utförsäljning till marknadskrafter vars mål är att göra vinst, inte att förmedla jobb.

Två vägar som vi trots detta definitivt inte ska gå är dels att stämma in i SD:s och högerns politiskt betingade angrepp på myndigheter, och dels inte heller införa ministerstyre, alltså föra in direkta beslut från politiker.

Den politiska styrningen, som ju i grunden handlar om väljarnas vilja, måste som i dag ske genom regleringsbrev och myndighetsinstruktioner.

Men framför allt måste vi bygga kompetenta myndigheter och tillföra de resurser som krävs.

En fungerande byråkrati är de lågavlönades bästa vän.