Därför skriver vi om demokratins kris
Efter kalla kriget blomstrade den demokratiska utvecklingen i världen. Men nu pekar det nedåt. Arbetet Globals redaktör Erik Larsson förklarar varför vi nu publicerar en artikelserie om facken och demokratin.
Just nu pågår en förtvivlad kamp i Myanmar där människor gör motstånd mot militärkuppen.
I Belarus har gatuprotesterna minskat men motståndet finns kvar. Från Zimbabwe, Hongkong och Turkiet kommer oroväckande rapporter.
Jag skulle kunna rada upp land efter land där demokratins larmklockor nu ljuder. Det ser illa ut. När olika institut mäter demokratiutvecklingen pekar det nedåt.
Utrymmet för det civila samhället krymper. Det innebär att organisationer där människor samlats för att påverka utvecklingen fått ett minskat inflytande.
Vissa engagerar sig för att stoppa ett vägbygge, andra för att motverka tortyr eller lyfta hbtq-rättigheter.
Men frågorna behöver inte vara kontroversiella. Auktoritära regimer vill kontrollera berättelsen om verkligheten. Att en grupp delar ut mat till hemlösa kanske verkar harmlöst – men kan också tolkas som ett sätt att belysa myndigheternas misslyckande.
Det finns ett demokratiskt värde i att så många medborgare som möjligt vävs in i ett samtal om hur samhället ska utvecklas. Men vissa länder vill inte ha tjafsande organisationer som ”bromsar utvecklingen”.
Efter kalla kriget förstärktes demokratin i världen. Fattigdomen minskade också. Men utvecklingen har vänt.
I dag lever mer än hälften av världens befolkning i länder som betecknas som icke demokratiska. Och de senaste mätningarna visar att den andelen nu växer.
När maskinerna tystnar, affärerna stängs och kassaböckerna blöder har stater och företag inte något annat val än att förhålla sig till facken
Det civila samhället protesterar mot utvecklingen men frågan är om det inte är facken som har störst möjlighet att förändra.
Alla samhällen bygger på arbete. Strejken är ett kraftfullt vapen. När maskinerna tystnar, affärerna stängs och kassaböckerna blöder har stater och företag inte något annat val än att förhålla sig till facken.
I Myanmar spelar en växande fackföreningsrörelse en viktig roll i demokratiprotesterna. I Zimbabwe, Sudan likaså. I Polen var det under 1980-talet några varvsarbetare i Gdansk som satte demokratiseringsvågen i rörelse.
Att helt förlita sig på fackföreningar som en garant för demokratin vore dock naivt. Korruptionen och rötan finns också där, precis som i övriga delar av samhället. I Kina är facket kommunistpartiets förlängda arm.
Auktoritära stater förstår att det är viktigt att ha kontroll över arbetslivet. När nu demokratin tar flera steg bakåt så är det viktigt att hålla koll på hur den demokratiska delen av arbetarrörelsen påverkas.
Därför publicerar vi nu en artikelserie om demokratin och arbetslivet. En artikel varje dag under en vecka.
Vi börjar i ett Myanmar där militären skjuter skarpt, rapporterar om arbetsmarknadspolitiken i diktaturens Turkmenistan, frågar aktivister från hela världen varför demokrati är en facklig fråga.
Du kommer även få veta hur man mäter demokrati, hur digitaliseringen hotar rättigheterna i arbetslivet samt var facket har tagit strid för folkstyre – och vunnit.
