Jordan B. Petersons nya bok är en konservativ cash grab

ESSÄ. För två år sedan vandrade jag in i den urskog av maskulinitet som var Jordan B. Petersons succé 12 Livsregler.

Jag klippte mig, bäddade sängen, såg världen i ett hummerhierarkiskt perspektiv och gjorde mina första ansatser att klättra på livets apberg. Det gick, sett till förutsättningarna, helt ok. Tre av fem. 

Peterson är trots allt ingen speciellt komplex tänkare och att läsa 12 Livsregler lärde mig ändå en hel del om vad som är attraktivt i den nykonservativa ideologin. Ordning, underkastelse, ett högre kall. 

Tydliga regler och hierarkier. En idé om att om du bara finner acceptans i ditt livs lott och gör det bästa av den i stället för att gnälla så kan du klättra.

De som är över dig är där för att de förtjänar det och högst upp på trappan, där väntar gud. Därför kan du ändå aldrig aspirera på att nå högst. 

En världsåskådning som gifter sig oväntat bra med terapiformen KBT som Peterson tycks vilja applicera på, åtminstone, hela västvärlden.

Acceptera krisen. Gör små ändringar i vardagen som inte kan försämra, bara förbättra den. Tvätta könet pojk och du ska se att världen ler mot dig på ett nytt sätt.  

Det mesta pekar även i Petersons nya bok, Bortom ordning: 12 nya livsregler, på att vi har att göra med en KBT-terapeut med storhetsvansinne. Bara det gör honom läsvärd. 

Sedan 12 Livsregler kom har Peterson ut hunnit med att få en självdiagnosticerad autoimmun reaktion av att dricka ett glas cider efter att ha botat sin ångest med dottern Mikhailas rovdjursdiet.

På många vis är han en rätt konventionell livscoach för killar och rör sig i samma tradition som Raw Man-rörelsen, Alexander Bards träkuksworkshops eller Robert Blys Järn Hans, där män söker sitt syfte

Här talar vi om en kostcirkel bestående av endast kött, salt och vodka som världens mest youtubekille-tillvända familj påstod botade allt från ångest till reumatism hela vägen ut till cancer. 

Efter denna ciderbägare ska Peterson ha drabbats av en känsla av ”impending doom”, förmodligen snarare triggad av kombinationen usel kosthållning, stress orsakad av enorm framgång och hustruns svåra sjukdom.

Han utvecklade istället ett gravt beroende av det ångestdämpande bensodiazepiner. 

Efter flera misslyckade försök att bota beroendet i USA tog dottern honom till Ryssland där han försattes i medicinsk koma för att få bukt med beroendet.

En tung process som föga förvånande slitit hårt på mansgurun.

Under tiden har dottern skött psykologiprofessorns business, samtidigt som hon själv tagit allt mer mark på podcast- och youtubescenen och verkar idag styra Petersonimperiet med järnhand.

Det hela för tankarna till såpoperan Dallas, om den korsbefruktats med internetfenomen som swishjournalisten Joakim Lamotte och sexologen Katerina Janouch, kryddat med alternativmedicin.

Det hela är, kort sagt, underbart freaky, oerhört tragiskt och väldigt talande för vår tid.

Går det ens, sett till den auktoritära hållning psykologiprofessorn haft, att utifrån det fullständiga kaos som tycks vara familjen Peterson lära andra hur de ska skapa ordning med någon sorts trovärdighet?

Tydligen. För mitt i allt detta har Jordan Peterson ändå hunnit med att släppa en ny bok.

Peterson är trots allt ingen speciellt komplex tänkare och att läsa 12 Livsregler lärde mig ändå en hel del om vad som är attraktivt i den nykonservativa ideologin. Ordning, underkastelse, ett högre kall

Peterson själv hävdar att detta är hans Yang till sin tidigare Yin. Jag är inte böjd att hålla med. 

Här saknas allt det som var underbart udda med Peterson. Korsningen mellan enkla husmorstips, exempel från djurriket mer eller mindre dragna ur röven och en hel del rätt oallmängiltiga anekdoter ur författarens liv är nästan helt borta. 

I stället möts jag av en bok vars helhet kan kokas ned till detta. Gör ditt liv till en hjältesaga samtidigt som du accepterar din lott för bara då kan du bli lycklig.

Lär dig reglerna, för bara när du bemästrat dem kan du bryta mot dem. Respektera din chef för hen är där hen är för att den förtjänat det.

Underkasta dig den största berättelsen: Jesus.

Tja, det låter ju lite som att läsa Expressen Kultur säger kanske du? Ja, kanske det. För det här är verkligen en bok som förväxlat vite krist med ett rikt inre liv och alltid finns det någon som går på det antar jag.

Peterson avskyr ideologi som är fanatisk men gillar religion, för normer och moral är något som utvecklats över årtusenden. Han är – inte helt oväntat – ett mycket stort fan av hegemoni.

Även identitetspolitiken får sig en känga. Här genom exemplet hur den orsakat enormt lidande för en kvinna på ett universitet som fått höra att man inte får säga ”flip board” längre då det är nedsättande mot filipiner.

Han råder henne att göra revolution och byta jobb.

Den enda revolt som är tillåten i Petersons värld är den där majoritetssamhället överreagerar fullständigt på befängda identitetspolitiska uttalanden.

Identitetspolitik, till skillnad från varm kristen tro, är ju inte uppbyggd på den tusenåriga mänskliga erfarenhet den västerländska civilisationen vilar på. 

Därför är Black Lives Matter jättedåligt för ordningen och att bryta ihop fullständigt på minsta antydan att samhället kanske innehåller rasism toppen.

Det låter så fruktansvärt jobbigt att leva i det tillstånd av konstant hysteria som Peterson, mer eller mindre medvetet, uppmuntrar sina lärljungar att befinna sig i.

Sett i det ljuset är det kanske inte konstigt att varje lokal studentprotest, oavsett hur liten den råkar vara, blir en global nyhet på nivå med en svältkatastrof.

Peterson blir förtjust när han får djupare kontakt med en kvinnlig klient som är deprimerad. Men när kvinnan visar sig ha klimatångest visar han henne porten. Sådant ska inte hon bry sitt lilla huvud med. Det är på tok för stora frågor.

Ja, vem har egentligen tid för så hypotetiska frågor som skogsbränder och tsunamis i en värld där studenter vill ha triggervarningar?

Jag, ärrad av djupt maskulin visdom, skakar mitt huvud. Likt en silverryggad gorillahanne sittandes i min dimhöljda bergens borg bläddrar jag vidare.

Vi får lite mer Jung än i första boken. Hjältesagan, alltså att narrativisera sitt liv – en terapiform som väl både kan sägas fungera rätt bra vid kris men vara direkt livsfarlig om den appliceras på hela ens liv och korsbefruktas med testosteron – får här en framträdande plats.

Välj den svåra vägen, besegra ditt livs kaosdrake, finn en skatt, lovar Peterson och drar millenialanpassade paralleller till allt från Pongo och de 101 Dalmatinerna, Harry Potter och inte minst Iron Man.

Men om ingen skatt väntar i slutet av lidandet? Vad händer då med hjältesagan? 

Konsekvensen av idén att livet är ett löfte om storverk riskerar att bli bitterhet. Den bitterheten kan leda till att vi begår svåra våldshandlingar mot våra medmänniskor.

Som tur är har Peterson tänkt på allt. Elfte regeln är nämligen ”tillåt dig inte att bli förbittrad”. Så lagar ett proffs en läckande skuta efter att upprepade gånger ha avfyrat kanonen i skrovet.

Det hela för tankarna till såpoperan Dallas, om den korsbefruktats med internetfenomen som swishjournalisten Joakim Lamotte och konspirationsteoretikern Katerina Janoush, kryddat med alternativmedicin

Jordan B. Peterson är långtifrån den värsta i det konservativa Youtubekluster han rör sig i. Avslutningsvis tackar han Joe Rogan, Ben Shapiro och Steven Crowder.

Även de en ledande del av det nya och förvirrade konservativa medielandskap där familjen Peterson pumpar sin ormolja.

På många vis är han en rätt konventionell livscoach för killar och rör sig i samma tradition som Raw Man-rörelsen, Alexander Bards träkuksworkshops eller Robert Blys Järn Hans, där män söker sitt syfte. 

Och jag är egentligen för allt detta. Män har allt att vinna på att koppla på shamanen, finna sitt andeväsen, bli en viking, en örn. Så på med ponchon.

Fötterna på jorden, huvudet i astralplanet, det är sedan gammalt. 

Problemet är bara att konservatismens spattighet mot allt som ifrågasätter de normer och den moral majoritetssamhället vill upprätthålla.

Det ger motsatt effekt. Om du inte kan hantera en skitjobbig tjugofemårig Fi-are, hur ska du då mäkta med något så tungt som livet?

Omvänt kan jag rikta frågan till de progressiva som gjorde Jordan Peterson till Hornper själv under några år runt 2017. Något som resulterade i att dåvarande utrikesminister Margot Wallström tyckte att han ”kunde krypa tillbaks till den sten han kom ifrån”. 

Var det verkligen värt det? Stod vi inte på stabilare mark än så?

Bortom ordning är en rätt uppenbar cash grab. Peterson är märkbart ärrad efter sin sjukdomstid. Produkten är slapp samtidigt som reglerna är för strikta och saknar den förmenta allmängiltighet som faktiskt kan hjälpa någon att ändå ta första stegen till något bättre.

Jag vet inte hur det ska hjälpa en ung man som har svårt att träffa kvinnor att få en lång utläggning om det viktiga i att undvika samboskapet, gifta sig ung, hålla sina äktenskapslöften och inte skilja sig.

Upprepningarna och ältandet för ibland tankarna till Jerzy Kosinskis roman Finnas till där Mr Chance, som levt isolerad från omvärlden i sin trädgård, hamnar i rampljuset. Där misstar man hans utläggningar om det enda han kan, trädgårdsskötsel, för samhällsmetaforer och högre inre visdom.

Det finns waldorfskolor med mer stringent tänkande än de livsregler Peterson lär ut.

Istället är det vi läser ett avkoksflödder från den gamla bloggpostgruva där de tolv första livsreglerna bröts. Det märks. Boken signalerar början på slutet av Jordan B. Petersons tid i rampljuset.

Mikhaila Peterson och hennes köttdieter har vi däremot nog inte sett det sista av.