Omskakande påminnelse att Polisen ännu inte förtjänat vår tillit

”Jag var på en julfest som ny polis. En av mina chefer kommer till bor­ det där jag och en annan kvinnlig polis sitter. Han smyger upp bakifrån och smeker oss på magen och säger ’såå trevligt att ni är här’. Detta anmäls senare av en kollega och då framkommer att chefen utsatt minst tolv kvinnor för olika övergrepp och trakasserier. Detta framkom vid en rundringning. Jag vågade inte gå vidare med anmälan eftersom jag visste vad det skulle innebära. Jag skulle helt enkelt få mycket svårt att få andra tjänster och ha ’ögonen på mig’ av andra chefer. Denna man omplacerades till en annan tjänst och sedan tystades det ner.”

I november 2017 var Sveriges skådespelare först ut med ett branschspecifikt upprop i #metoo-vågen av vittnesmål om sexuella trakasserier: #tystnadtagning.

Bransch efter bransch följde efter. Mängder av kvinnor trädde fram under fyndiga hashtaggar och berättade om de kränkningar och regelrätta övergrepp de utsatts för i arbetslivet. Så även polisen. 

Kerstin Dejemyr var en av dem som startade upp initiativet #nödvärn, med utgångspunkt i en Facebookgrupp som samlade 5 000 medlemmar.

Hennes engagemang kulminerade i att hon själv polisanmäldes och efter 25 år som polis kände sig tvingad att säga upp sig för att kunna fortsätta arbeta med frågan.

I boken Gärningsmannen är polis berättar hon och journalisten Lisa Bjurwald om vägen dit.

Vi behöver kunna lita på att de instanser vi vänder oss till när vi är som allra mest utsatta inte kommer att varken döma eller skada oss

Hennes personliga historia om kampen för att bli hörd vävs ihop med granskningar av myndighetens förhållande till kvinnor och kantas av några av de många vittnesmål som inkom genom #nödvärn.

Det är en mörk bild de målar. En berättelse om tystnadskultur, rädsla och maktlöshet i en verksamhet vars korruption går ända ner i rötterna.

Där 17 procent av de kvinnliga poliserna uppger att det förekommit sexuella trakasserier på deras arbetsplats det senaste året. Vars mest hyllade jämställdhetskämpe genom tiderna dömdes för flera grova våldtäkter. 

Ja, Göran Lindberg dyker givetvis upp. Ändå är det inte hans avskyvärda brott som gör djupast avtryck, utan den närmast klaustrofobiska känslan av hopplöshet. Tyngden av alla poliskvinnors vittnesmål, från sexistiskt motstånd till regelrätta våldtäkter och deras brist på upprättelse.

Var fjärde medlem uppgav förra året i en undersökning från Polisförbundet att det existerar en tystnadskultur inom polisen där det är omöjligt att komma med kritik utan att det får negativa konsekvenser. Följden blir att få vågar vittna om missförhållanden, och när det sker möts de som bäst av tystnad.  

2018 skickar ett antal kvinnliga poliser ett nödrop till rikspolischef Anders Thornberg. De belyser att även efter Lindbergs avgång finns manliga chefer kvar som betett sig olämpligt, som nya regionspolischefen Carin Götblad trots det knutit till sig. 

Götblad har själv behållit sin position trots utredningar om ekonomisk brottslighet. Hon lyfts som kvinnlig förebild och har fått flertalet utmärkelser.

“Men, värnar inte Carin Götblad om kvinnor och kvinnligt ledarskap?”, skriver poliserna i mailet. “Svaret på det är nog – ja, ibland. Om det gynnar hennes karriär och bidrar till att stärka hennes eget personliga varumärke.”

Hand i hand med tystnadskulturen går nämligen myndighetens fokus på varumärket.

Stefan Holgersson, polis och forskare vid Linköpings universitet, har konstaterat att polisen har fler på sin kommunikationsavdelning än samtliga anställda på tidningen Svenska Dagbladet – 190 personer. 

Som en del av New Public Management – ett paraplybegrepp för när offentliga instanser lånar metoder av näringslivet för att göra sin verksamhet mer effektiv – har image blivit oerhört viktigt för Polismyndigheten.

Kanske viktigare än att skapa en trygg arbetsmiljö. 

Det ger en aning om varför polisens närvaro online ser ut som den gör. Varför vi har poliser som leker influencers och gång på gång korsar gränsen för anständighet samtidigt som myndigheten skryter om sin breda närvaro i sociala medier. 

På sätt och vis kompletterar det också bilden av en arbetsplats där krävande förutsättningar kombineras med individualism och defensiv kåranda.

Det skapar en miljö som både attraherar och formar anställda till en maskulin stereotyp, i rak motsats till myndighetens uttalade mål att göra kåren mindre homogen.

Kanske är bästa sättet att rekrytera fler poliser – något de flesta verkar tycka behövs – inte att kasta på några tusenlappar på lönen och hänga med influencers i sociala medier.

Att skapa en arbetsplats där fler typer av människor passar in än de som kan leva upp till normen av en hårdkokt machosnut. 

Det skulle inte bara gynna poliskvinnorna. Poliser, oavsett kön och etnicitet, har förhöjd självmordsrisk, rapporterar in fler arbetsskador än andra grupper och arbetar i en psykiskt krävande miljö där resurser för stöd är svårtillgängliga och går emot machonormen.

Boken lyfter också exempel på hur särskilt utsatta civila kvinnor utnyttjas av poliser. Deras ord väger om möjligt ännu lättare när de står emot våldsmonopolets. 

Partnermisshandel är, föga förvånande med allt det här i åtanke, det överlägset vanligaste brottet poliser döms för – när de faktiskt döms.

Som en del av New Public Management – ett paraplybegrepp för när offentliga instanser lånar metoder av näringslivet för att göra sin verksamhet mer effektiv – har image blivit oerhört viktigt för Polismyndigheten

En kår som bättre speglar samhället kan dessutom nå ut till fler och en mindre enhetlig grupp är också mindre sårbar för den typ av vi-och-dem-tänk som skapar tystnadskultur och tillåter korruption.

Trots att myndigheten säger sig ha tagit uppropet på allvar verkar författarna vara ense om att myndigheten har mycket kvar att göra. Deras facit på resultatet talar sitt tydliga språk.

• 214 polisanmälningar inkom som ett resultat av vittnesmålen.
• 128 anmälningar resulterade i åklagarbeslut att inte inleda förundersökning på grund av att de misstänkta brotten var preskriberade.
• 26 anmälningar resulterade i åklagarbeslut att inte inleda för undersökning, på huvudsaklig grund därför att det inte ansågs finnas anledning att anta att brott hade begåtts.
• 60 av anmälningarna resulterade i att åklagare inledde förun­dersökning. Majoriteten av dessa misstänkta brott rörde sexu­ellt ofredande. Andra handlade om bland annat våldtäkt och misshandel.
• Samtliga av dessa 60 förundersökningar lades ner.

Brottsförebyggande Rådet beskriver i sin nationella trygghetsundersökning att förtroende är det grundläggande kittet för ett demokratiskt samhälle. 

Om medborgarna tappar förtroende för rättsväsendet skadar det inte bara verksamheten, utan samhället i stort.

Vi behöver kunna lita på att de instanser vi vänder oss till när vi är som allra mest utsatta inte kommer att vare sig döma eller skada oss. 

Polisen är en oerhört viktig samhällsfunktion, och vi behöver se till att de får de resurser de behöver för att orka med skiten de hanterar – för deras och samhällets skull.

Men det är också viktigt för deras trovärdighet att både organisationen och dess företrädare hålls ansvariga för sina misstag.

Gärningsmannen är polis är en läsvärd och omskakande påminnelse om en myndighet som inte till fullo förtjänat vår tillit.