KOMMENTAR. Jag läser nättidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldts förutsägbara krönika i Dagens Nyheter (210207) där han försvarar Kristdemokraternas nya talesperson för jämställdhet vars främsta politiska engagemang varit abortmotstånd. 

Huitfeldt, som stadigt rört sig högerut i det politiska landskapet, talar om aborträtten som en svår och existentiell fråga innan han landar i den stora kärlek han och hans fru känner för det barn som fick födas. 

Men hela textens dramaturgi existerar just för att det finns ett val. 

Huitfeldts präktiga moraliserande får mig att tänka på en helt annan berättelse, desto mer dramatisk. Likt ett kapitel ur den nyss utkomna mexikanska romanen Orkansäsong. 

Men denna förfärliga historia är verklig och kom att spela en nyckelroll i den argentinska segern för avkriminalisering av abort. 

Berättelsen handlar om en flicka, 14 år, våldtagen av sin styvfar, till yrket polis, som kommer till domstolen i en liten gudsförgäten håla långt från den tjusiga huvudstaden.

Domaren säger att hon har tillåtelse att genomföra en abort, det är akut. 

Men på sjukhuset i staden vägrar de utföra aborten, inte på grund av övertygelse utan av rädsla för repressalier från den politiska högern.

Hon får åka långt, historien uppmärksammas, hennes identitet röjs. Hon blir suicidal av omständigheterna. 

Utrymmet för existentiella frågor finns inte i länder där abort är förbjudet. 

Kvinnans kropp har alltid varit en karta över minnen från övergrepp.

En kropp kulturellt belastad av en manlig kultur som tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Ibland är en enda kropp bärare av multipla intrång. 

Vänsterparlamentarikern Victoria Donda var en av de som 2018 lade fram och röstade för lagförslaget om att avkriminalisera abort i Argentina.

Men ingenstans betyder en kriminalisering av abort att kvinnor slutar genomföra dem. Det betyder att frågan om sexuell och reproduktiv hälsa ersätts med frågan om liv, död och pengar

America Vera-Zavala

Tio år tidigare var hon den yngsta ledamoten att väljas in i parlamentet och den första någonsin att ha återfått sin identitet.  

Victoria föddes på ESMA, den ökända militära marinskola som användes som tortyrfängelse under diktaturen. Hennes föräldrar är än idag försvunna – deras kroppar har aldrig har återfunnits. 

Själv växte hon upp i en militärfamilj, blev tidigt politiskt aktiv och kämpade för social rättvisa och frågor rörande identitet och försvinnanden.

När hon var 26 år gammal fick hon reda på att hon var dotter till försvunna, att hon givits bort efter att hennes föräldrar mördats.

Den man som hon under sina första 25 år i livet kallade pappa dömdes senare till många års fängelse för bland annat människorov. 

Hon hälsar på honom ibland i fängelset. 

När Victoria själv skulle föda sin dotter rekommenderades hon kejsarsnitt. Det fanns en oro att stressen skulle levandegöra traumat. Kroppen minns. 

I min föreställning Ingenting av det jag vet om mig stämmer gestaltar Madeleine In Wha Björk sin mamma när hon stod utanför barnhemmet i Seul och sa att hon ville ha tillbaka sin dotter. 

”Det är för sent, hon ska till Sverige, pappren är påskrivna”, var svaret. Men mamman hade aldrig skrivit på några papper. 

Barnen sövdes ned och fördes till Sverige från Chile, Sydkorea, Indien, Etiopien, Colombia. På Arlanda stod två lyckliga föräldrar och väntade. Efterfrågan skapade utbudet. Marknaden svarade.

I dag sjunker antalet internationella adoptioner, men nya tillvägagångssätt skapar nya trauman.

I somras publicerade The Guardian ett längre reportage om bebisarna som låg uppradade under kristallkronorna på hotell Venedig i Ukrainas huvudstad Kiev. 

De var beställda surrogatbarn som inte kunnat hämtas upp av beställaren i väst på grund av corona-lockdown. 

På en svensk hemsida där man kan beställa ett barn står det:

”Våra surrogatprogram i Ukraina kostar från $ 49.950 inklusive alla förmedlingsavgifter. Omräknat till svenska kronor blir det 457.000 kr. med dagens växlingskurs.”

Det är alltså prislappen på en kvinnas livmoder, kropp och reproduktiva förmåga. Självklart går inte hela summan till kvinnan.

Och barnen? Det är först på senare år barnen som adopterades blivit vuxna och kunnat höja sin röst. I Dagens Nyheters granskning träder flera av dem fram. 

De berättar att de minns hur de ena dagen hade en mamma, nästa var hon borta. Vad kommer barnen födda av surrogatmammor säga oss om 40 år?

En kropp kulturellt belastad av en manlig kultur som tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Ibland är en enda kropp bärare av multipla intrång

America Vera-Zavala

Övergreppen mot kvinnor rör sig kring hennes sexualitet; våldtäkt, tortyr mot underliv, sönderklippta bröst, eller runt fertilitet, barn fråntas henne, hon befruktas under en våldtäkt och förnekas abort. I europeiska EU-länder såsom Polen inskränks aborträtten. 

Men ingenstans betyder en kriminalisering av abort att kvinnor slutar genomföra dem. Det betyder att frågan om sexuell och reproduktiv hälsa ersätts med frågan om liv, död och pengar. 

Ändå kommer frågan upp, gång efter gång, på allt viktigare sidor, såsom ledarplatsen i Sveriges största dagstidning. 

Pandemin har varit ett mörkt år för de aktiviter som märker kvinnors (och barns) kroppar. Våld mot kvinnor har ökat lavinartat. De sexuella övergreppen på barn på nätet har ökat. Sexköp har ökat. 

Kanske är det därför som denna 8 mars, årets internationella kvinnodag känns viktigare än på länge. För att det här är svåra och existentiella frågor. Frågor som vi kvinnor allt för ofta lämnas ensamma att ta hand om. 

Siffrorna är linjer i en karta som ritas på en kropp. I värsta fall påverkar det hela livet. Kroppen minns. 

Så kommer vi också minnas segern för rätt till abort i Argentina 30 december 2020. Bilderna från gatan, kropparna som kramas, firar, fäller tårar av lättnad.